Skatorna väsnas, skränar och skjuter upp sina stjärtpennor som utropstecken efter varje inlägg. De sitter i en av tallarna vid uterummet och debatterar. Jag bankar på rutan och kastar fruktlöst ut mina ord genom densamma. ”Tyst!” ”Försvinn!” Men debatten blir alltmer våldsam, och jag inser att här måste det nog finnas en tredje part…..men igen katt syns, och våra båda hundar brukar inte orsaka någon större uppmärksamhet.

Efter att tyst ha betraktat spektaklet genom rutan, i flera minuter, ser jag äntligen den tredje parten dyka upp. Eller rättare sagt – dyka ner. I skorstenen till uterummets öppna spis. Snopet får jag bara en kort skymt av varelsen, för ljuset är inte det förnämsta klockan fyra en vintereftermiddag. Vad var det för fågel? För det måste ha varit en fågel. Vi har haft duvhöken här varje vinter, men den skulle knappast ha använt skorstenen som tillflyktsort.

Jag fångade jackan med vänsterarmen, snubblade i stövarna och smög ut i trädgården. Och väntade. Skatorna hade framgångsrikt drivit debatten till sitt slut, och lämnat arenan. Blicken stadigt vänd uppåt mot uterummets höga skorsten, där vinrankorna naket slingrar uppåt, för att både omfamna den och sen smyga ner i densamma. Andlöst stod jag där, huttrande men förväntansfull…den måste visa sig…om jag bara har tålamod.

Och den visade sig. Plötsligt fyllde den upp hela skorstensgluggen, tyst, spanande utåt med fast blick, och den vattrade fjäderdräkten utfälld i ett magnifikt solfjädersslag – ett enda.  En uggla! En kattuggla. Här, mitt i tätorten. Varför? Nyårsfyrverkerier? Snömassor? Matbrist?

Men, vilken lycka! Att den valde oss.