Hello!

Now I´m totally into oirish – ingen språkförbistring här, inte! Vi har varit på kurs, matte och jag. Inte för att jag behöver det, utan för att matte behöver det.

Vad hon har lärt sig? Vi får väl se vilken sorts planta det kan bli…men den där Gerard har nog lyckats så en del frön i alla fall (enligt matte). Sällan har jag sett henne skratta så som under de här två dagarna. Och hon hade liksom den där ”gillar skarpt”- glimten som en permanent super trouper i ögat…

Det hela gick ut på att gå runt en idrottshall – på insidan. Sen skulle vi gå fortare. Sen hoppa och skutta. Sen snurra runt matte och stå stilla. Och så fick man godis om matte hade gjort rätt.  Alla instruktioner var på oirish. Är ni med?

Ibland fick alla vi hundar gå ut och sitta i bilen, för då skulle det bli något som kallades för ”teori”. Det verkade vara några tecken och rörelser, som matte visade sen – högst praktiskt –  med både händer och fötter. Obegripligt att man kan ta betalt för att lära ut det? Det var ju inget som hon inte hade kunnat komma på själv. Fast det hade hon ju å andra sidan hittills inte gjort…

Jag skaffade några nya kompisar, sådär lite på avstånd i alla fall. Matte säger att det var en Welsh Corgi, en collie och en tax. Häftigast var nog ändå de två varghundarna (- för deras matte och husse lyckades inte fixa till dem alls). Det gick liksom inte att få fram något ”uttryck” eller någon ”attityd” hos dem. Vilket det, enligt Gerard, var viktigt att ha. Och inte kunde de springa, (för kort startbana) hoppa (knockade matten så hon vantade tvärs över lokalen) och leka (riskerade inte en knock till utan mjukare landningsbana…) heller. Coola killar bara. Laid back och – STORA. Herkules och Findus. Tassen upp för Herkules, men, a giant Findus? (Katt eller mat?…Möjligen kunde man bli till kattmat om man var en liten Gottfrid på fel plats…)

Taxen Gottfrid hade ett ont öga till det mesta. Eller också skällde han ändå, liksom för säkerhets skull. I alla fall förstår jag honom när Herkules och Findus kom för nära. Där var två Rhodesian Ridgebacks också, och två fläckiga Grand Danois. Man kände sig not so big, om man säger. Och, ganska ensam? De andra verkade komma in pairs, so to speak. Gottfrid gjorde i alla fall tappra försök att bättra på sin image. Han ska ha credit för det.

Hursomhelst så är vi klara med kursen för idag. Nu får framtiden utvisa om matte lärt sig något användbart, eller om hon bara blev trött. Fast, jag anar att fortsättningskursens startdatum redan är passerat. Och den har liksom på ett oroväckande sätt förflyttat fokus till… mig…och till Mille. Men OK. Nu kan i alla fall vi också jobba i par!

Luv, Totti

Mille hälsar