Stormen drog ner ledningar i Skåne | Nyheter | Aftonbladet.

Storm. Hundarna vaknade av att det knackade på fönstret. Då vaknade alla med ett ryck. Var det dags nu igen? Köksgolvets isklampskalla klinkers talade sitt tydliga språk – strömmen hade gått.

Gudrun och Pär – vad heter den här? Det är oroligt – men härligt. Naturkrafter som vi inte rår på. Min gamle mentor älskar fortfarande naturens utmaningar och strapatser till havs och till lands. Att utsätta sig och att klara av. Att våga och att vinna. Att älska. För det är det han gör.

Jag vet inte var gränsen går. Går den mellan Sverige och Australien? Eller kanske mellan dig och mig? För någonstans övergår beundran och ödmjukhet inför naturen till fruktan. Alltför stor fruktan – när du inte längre kan se skönheten och det fantastiska undret i det som sker. När nervtrådarna spänns till bristningsgränsen och alla varningssystem slagit om till rödglödgat – då. När det inte längre bara är på TV eller i tidningen, då, när du själv står mitt i infernot: Inlåst i skogsbranden, förlorad i översvämningen, vacklande på den magmavällande vulkanens rand. Då är inte tanke nummer ett om du har betalat försäkringen. Då är du istället ett steg närmare dina förfäder. I stormens öga ser du klart.