Den stora boken

De älskade ängarna

Plommonträdet

Min rödhake plirade in genom fönstret när jag rumsterade i köket. Vi har ett ljust kök mot väster, med tre stora fönster. Han hade parkerat i rosenbusken, och vände sina pepparkornsögon rakt emot mig. Eller kanske bara det ena, för med det andra bevakade han tomten. Han är en av mina absoluta favoriter – och ibland tror jag att han är högst medveten om det. Mycket social, rödhaken. Mormor hade en som alltid följde henne bland vinbärsbuskarna i trädgården. De var mycket förtjusta i varandra.

Talgoxarna sjöng redan tidigt i morse, och jag lovar att det jublades i mer än ett bröst denna sköna morgon. Solen värmde in, och fyllde mig med arbetslust! De påverkar nog alla oss levande varelser här i Norden på samma sätt, de där solstrålarna. De trycker på knappar som legat i ide hela vintern.

Om jag hade kunnat spinna, så hade jag med all säkerhet gjort det. I solen, i köket, i arbetsglädjen. Det blev bakat och det blev färdigstökat och det blev tänkt. Och ut i skogen drog vi allesammans. Hundarna kände av stämningen och vi hjälptes alla åt att andas in lite hopp om vår. Fyra nosar i luften!

Väl uppe på ängarna hade vi passerat en ansenlig mängd granar som fallit i stormen. Någon reslig fura och ett antal björkar. Ibland blockerades stigen fullständigt och vi fick klättra och krypa. Med bankande hjärta närmade jag mig den krök varifrån jag kan se om ”min” bok står kvar. Efter varje ovädersstorm snörs strupen ihop inför mötet. Tänk om den inte klarat sig den här gången. Visst börjar den bli gammal? Och med den gigantiska kronan…Men den kan ju inte vara något vindfång nu på vintern! Och, visst står den i ett motlut – så vinden har ju inte fri väg fram?

Stark och obruten stod boken där i ensamt majestät på ängen, även efter den här stormen. Jag kunde släppa ner axlarna och känna pannvecken slätas ut – tårögt tacksam. Mer än en gång har jag drömt att den jämnats med marken, att grässlänterna och ängsmarken spytt upp höghus och att grävmaskiner bullrande  kört över den sista friden.

Min favorit från barnfilmstiden är Mullvaden. Den handlar om en liten mullvad och hans vänner som lever i frid och frihet i skogen – tills en dag när skogsmaskinerna och bulldozrarna kommer…Ibland tar vi fram och tittar på den igen, ungdomarna och jag. Fantastiskt välgjord film – tjeckisk, tror jag. De stod i en klass för sig när det gällde barnfilm.

Nybakta kakor och svart kaffe när vi kom hem. Herr rödhake hoppade jämfota över trappan utanför köksdörren – och slängde in ett pepparkorn. Tillbaka igen – jo, skulle bara kolla.