Störst av allt är kärleken. Inte alltid måste det vara kärleken till en människa. Störst är den när den omfattar allt på vår jord. När vi kan se att allt en gång var menat gott. Jag brukar skämta om att fästingar väl ändå inte kan ha någon plats i näringskedjan – och därmed inte heller någon genomtänkt plats på jorden. Ingen har lyckats motbevisa detta…

Jag har besökt många fantastiska platser i världen. Platser och händelser som stannat kvar i mitt hjärta, och som jag återvänder till igen och igen. Inte minst genom mina bilder. Men, många gånger varken vill, kan eller orkar jag tänka tillbaka, därför att minnena sitter där i mitt hjärta och värker, och skjuter upp tårar. Många gånger därför att jag vet att jag aldrig mer kommer tillbaka dit. Men lika många gånger därför att jag vet att om jag kommer tillbaka dit, så är denna plats en annan än när jag var där första gången.

Om du finner en plats av ro och ljus; och ett folk som är enkelt och ärligt, vänligt och nära naturen och jorden – då ska du vara väldigt lycklig den tid du är där. För, floden förändras. Flödena matas på av den moderna världens påfund, det vi kallar ”utveckling” och ”högre standard”, och … ja, konstruerade ord med av människor konstruerad betydelse.

Ibland undrar jag om människohjärtat är stort nog att rymma allt det måste rymma. Men, även om mitt svämmar över ibland, så vet jag att det är det. Jag vet ju, att vi ständigt är på väg.