BBC News – British sangfroid: An outdated stereotype.

Jag väntar med återhållen spänning och längtan på att få se ”The King´s Speech”. Oscarsgalan är i faggorna, och filmen och dess skådespelare har fått en del nomineringar.

Sällan har jag läst så fina recensioner som Colin Firth fått för sin rolltolkning av George VI. Mannen som föddes till kung med svår stamning som handikapp.

Som anglofil har jag många vänner med samma vurm. Vi njuter av ”engelskheten” i form av stramhet, sval elegans och ett idylliskt landskap. Och naturligtvis språket – icke att förglömma. Men denna kliché av ”dispassionate sangfroid” stämmer inte längre med verkligheten. I Michael Goldfarbs artikel får läsaren en både rolig och intressant vinkling på hur engelsmännens ” stiff upper lip” har ersatts av ”passion” – ungefär sedan Lady Di så tragiskt omkom.

Goldfarb menar dock att engelsmännen nog alltid varit passionerade till sin karaktär, men att någonstans mellan sent 1700-tal och tidigt 1800-tal trycktes denna karaktär tillbaka. Under Romantiken kopplades passion ihop med revolution, och man ville gärna se det som att ”We British are so much more reasonable.” Än till exempel fransmännen…

Efter att ha levererat flera underhållande exempel och anekdoter, så kommer artikelförfattaren fram till att ”The Victorian era locked native British passion into a strong box and threw away the key.” […] ”The person who finally forced the box open was Diana, Princess of Wales.”

Goldfarb skriver också lite syrligt att prins Charles för den passionerade inriktningen vidare, genom att säga sig följa sina känslor. Bland annat brinner han för att figurklippa växter…

Själv är Goldfarb inflyttad från New York för 25 år sedan, och det han tyckte om hos engelsmännen var just tystlåtenheten och diskretionen. Vilket han numera saknar, eftersom den inte längre finns kvar – mer än kanske på film. Men, det är bara att vänja sig vid nyordningen…trots de goda oddsen att old style Firth tar hem en Oscar.