Spelsnillen spekulerar – DN.SE.

Spelvärlden är stor. Större än du någonsin tror. I alla fall om du tillhör min generation.

För alla under vår generation är den en risk och/eller en möjlighet, en schizofren tillvaro eller en virtuell verklighet oändligt mycket mer skrämmande och tilltalande än den verklighet vi tror att vi vanliga människor lever i. För i denna värld upplever du samma faror och samma lycka som i den verkliga verkligheten. Fast på bekvämt avstånd – i en skön stol. Med chips och choklad bredvid. Och en läsk eller sportdryck nära vänstran. Eller en fet öl.

Som vuxen och yrkesverksam samhällsmedborgare gör du klokt i att inte avskärma dig totalt från den virtuella verkligheten. Och om du ändå gör det – var beredd på att du aldrig kommer att få chansen att försöka förstå det uppväxande släktet, deras värld och villkor. Tänk den skrämmande tanken att det är de som ska ut i arbetslivet. Jobba för sig, för Dig – och för oss. Pension? Vågar du tänka tanken?

Vad händer om du avskärmar dig? Vad händer om du bara väljer den verkliga verkligheten – om nu en sådan verkligen finns?

Vi kan jämföra dig med de äldre, de som är så gamla att de varken vill eller klarar av att hantera datorer och knapptelefoner. Vår tids ”Lost generation”. Aldrig tidigare har detta fenomen gällt den äldre generationen, utan det har i smått och stort handlat om de yngre. Framför allt 20-talsförfattarna efter första världskriget. Men uttrycket är mycket användbart.

De äldre får allt svårare att klara sig i de vardagligaste situationer. Samhället har övergett dem till förmån för en mer lätthanterlig generation. En som inte kräver öga mot öga. Konfrontation. Nej, bekvämt avstånd för obekväma beslut – som drabbar Dig. Utan att det finns ett ansikte att vända sig till. Hallå Kafka.

Låt oss säga att det inte är ovanligt att en generation får lida för en annan generations oförmågor. Det kan tyckas att det som vanligt är den äldre generationens fel att ungdomarna hamnat fel – den här gången i spelfällan. För de som befinner sig i spelens värld måste väl göra det delvis därför att den verkliga världen inte är tillräckligt bra? Ingen har ju haft tid för dem. Eller?

Det är bara det att den här gången är kraften i spelmotorn, i det totala spelet, i biljardköns stöt, i kulans eller couronneringens rikoschett – alldeles för kraftfull. Båda parter, de yngre såväl som de äldre, råkar stå i vägen. Två förlorade generationer?

Vi sitter i samma sjunkande skepp – men orkar livbåten verkligen bara ta en passagerare? Och, vem är det som ror?

Spelvärlden är så stor, så stor. Och det finns ingen riktig Post.