BBC News – Inca success in Peruvian Andes thanks to llama dung.

Tack vare lamadjuren konstruerades städer som Cuzco och Machu Picchu, sägs det i artikeln. Och så kanske man kan se det, för det är ju helt naturligt. I sommar firar man 100- årsminnet av denna fantastiska djungelstads upptäckt.

1987 och ytterligare en gammal barndomsdröm skulle gå i uppfyllelse. Peru och Machu Picchu. Landade i Lima varnades vi för att gå för långt från hotellet – och vi hann mycket riktigt inte vara i Perus huvudstad länge förrän en man boende på vårt hotell fräckt rånades på öppen gata. Ett gäng unga killar slöt upp runt honom och tog ett stadigt tag i hans handled. Ett snabbt snitt med en vass kniv – och klockan dinglades triumferande framför mannens näsa. Handleden blödde och de unga männen drog skrattande därifrån. Vi promenerade inte så många kvarter bort efter det.

Dagen efter, på väg upp mot Titicacasjön på 4000 meters höjd, gjorde min förkylning och den tunna luften att jag tuppade av i sängen en hel kväll och natt. En näradödenupplevelse där jag – trots grund andning och oförmögenhet att röra mig – inte fick panik. Många resenärer blev dåliga, det visste vi, eftersom man flög från havsnivå  rakt upp till 4000 meter. Dagen efter var jag lite yr, men på benen, när den lilla båten tog med oss ut till de gungande vassöar där Uroindianerna fortfarande lever. Flytande öar där man odlar sin potatis och bland annat har grisar som husdjur.

Vi hade tagit med oss urväxta kläder att skänka eftersom klimatet är hårt och  indianerna inte har det så lätt. Vi blev anmodade att lämna dessa kläder till stammens hövding, för vidare utdelning bland hans undersåtar. Vår guide utverkade att vi fick titta in i en av de enkla vassbostäderna – och det blev in i hövdingens hydda. Där och Då rämnade en av mina grundföreställningar i livet och blottade ytterligare en krossad illusion. På golvet i hyddan låg nämligen högar av (skänkta?) kläder – använda som isoleringsmaterial mot fukten underifrån. Och på en liten pall fanns en radio med bandspelare.

En illusion fattigare, men med underbara möten med den enskilde indianen rikare, anträdde vi tågresan till Cuzco med spänning. Ute på vidderna betade lamadjur och den mer sällsynta vicunjan, och ovan tåget svävade den mäktiga kondoren. På platån häruppe lever både nomader och fast boende med sin boskap. Vicunjaull anses vara bland det finaste du kan använda till dina kläder. Den är själva sinnebilden av mjukhet. På resan genom djungelområdena såg vi jordorkideér fritt växande mellan träden, och lokalbefolkningen sålde buketter av dem på tåget. Buketter av de vackraste orkidéer – det kändes märkligt för oss som tänkte på våra fridlysta skönheter hemma.

När vi närmade oss Machu Picchu kom overklighetskänslan krypande, och den behärskade snart hela mitt väsen. Jag var här. Jag kunde se min barndoms stora bok med bilder på sagolika platser – bilder jag tittat på tusentals gånger och förstummats av lika många. Nu stod jag själv i den ångande djungeln, framme vid den mäktiga Urubambafloden och på vandring upp mot målet. När jag långsamt rundade en lerfärgad stenmur uppe på bergssidan, öppnade sig en helt annan värld där nedanför. Jag minns hur hårt strupen snördes ihop. Ur den ångande djungeln höjer sig denna uråldriga klippa, med en hel stad av inkaboningar som i stort sett är intakta – sånär som på taken. Odlingsterrasser ringlar runt klipporna och bevattningssystemen fungerar fortfarande. Allt är så sinnrikt och skönt byggt, och man vet fortfarande inte varför Machu Picchu övergavs. Som så mycket annat i världen är och förblir det en gåta. Men jag tror på gåtors makt. Det är viktigt att gåtorna finns – för vi människor ska inte veta allt.

Jag satt, stilla och länge, däruppe. Vandrade sen långsamt längs gator och torg, längs odlingsterrasser och över offerplatser. Tittade ner på Urubambafloden och följde de fukttyngda dimmornas skiftande formationer. Jag var med i en film. Allt jag såg var på film – för det kunde omöjligt vara sant att jag äntligen var här. Mitt stora, värkande hjärtas bultande tog över allt och det blev svårt att andas. Och, det berodde inte på höjden över havet.

Jag kan fortfarande känna det, varje gång jag ser Machu Picchu. Om så bara på en enkel förpackning med quinoa.