En definition av ordet milstolpe skulle kunna vara ”något som anger början av något nytt”. Förr i tiden var en milstolpe något högst konkret – ett avståndsmärke längs vägen.

Idag har några av oss passerat en sådan, en milstolpe. Bland alla unga som tog studenten igår, eller i alla fall under den gångna veckan, finns min egen son. Om hans väg framöver vet vi inte mycket mer än att den finns där. Hans Väg.

Om han nu passerat en milstolpe längs denna väg, så har också jag gjort det. ”Du ska se framåt – aldrig bakåt” – sägs det. Men det vore inte mänskligt att inte se bakåt. I alla fall inte dagar som idag eller igår. I alla fall inte för en mor. En milstolpe kan ju inte bara innebära början på något nytt – utan att innebära slutet på något gammalt.

Min son förväntas vara vuxen nu, och jag förväntas vara klar med min uppfostringsgärning. Jag står kvar på vägen och vinkar lätt, med handen skuggande över ögonen och en klump i halsen, medan jag ser honom gå vidare, framåt. Jag ser att han vänder sig om några gånger, men hans steg blir allt längre och säkrare, och han ser sig inte om lika ofta längre. Snart syns han bara som en mörk liten prick vid horisonten – för att sen försvinna bortom densamma.

Varför är jag inte en modern mamma, som längtar efter denna pricks försvinnande bortom? En som ser sin egen Frihet vid samma horisont – i förbifarten kastande en kort blick på den mötande mansgestalten, för att sedan skynda åt motsatt håll? Varför njuter jag när huset lyfter av ungdomars musik och skratt – av galenskaper och härliga upptåg? Varför fruktar jag den dag huset lojt ligger kvar i sängen, och de enda livstecknen är mannens snarkningar och envisa knattrande på datortangenter?

Jag vet inte. Är väl inte modern. Har väl inte den rätta inställningen.

Kanske klarar jag det om jag fokuserar på själva vägen. Min Väg. Den viker av åt sitt eget håll – en liten skogsväg med gräs i mitten. Nätta humleblomster och gyllene smörblommor, blåeld och oxtunga, tjärblomster, hundkex och konvaljer är mina följeslagare när stigen mjukt slingrar sig in bland lövträden. I gläntornas solskimmer glimmar ängsullens vippor som varma snöflingor, och näktergalen knäpper på dagens sista strängar.

Idag är vi två som passerat den där milstolpen. Min son – och jag. Vi tänker nog båda titta tillbaka ibland. Men, spänn fast säkerhetsbältena – här kommer Framtiden!

I Limousinen