Tågförseningar igen…vardagsmat numera. Stackars de som arbetar i detta företag. Jag förstår om de inte, på bjudningar med nya människor till exempel, vill tala om vad de arbetar med. Å andra sidan tycker jag att detta transportmedel är både miljövänligt och bekvämt. Jag minns på 70-talet (?) när en viss trubadur sjöng om ”…SJ, SJ gamle vän, hoppas att du lever än. Men du ser rätt krasslig ut…snart hörs ditt sista tu uu uut!” Idag får de där raderna lite andra associationer.

Sonen studerar i Lund/Malmöområdet och är den i familjen som varit värst utsatt. Om inte dagligen, så minst ett par gånger varje vecka är det något fel som gör att förseningar eller hela stopp varit på menyn. Allt från växelfel, solkurvor eller elavbrott till påkörd traktor eller någon som tragiskt nog valt att avsluta sitt liv just på rälsen. Ibland kallas bussar in. Ibland för få bussar, och det har hänt att sonen tillsammans med några fler fått stå ute i timmar,  på en station ute i ingenstans, utan att kunna ta skydd mot vädret. Eller fått vänta på evakuering i heta, icke luftkonditionerade vagnar. Han har hjälpt ett antal äldre damer i nöd, vinglandes över rälsen ute i ödemarken.

Melodramatisk klagovisa över detta kalla och krassa faktum? Visst. Men, det ska mycket till för att bilen ska bli ett alternativ. Några år till får vi hålla ut – och hoppas. Om det är sant att tågsätten inköps i Italien, så kan man kanske börja med att tänka om där…Hur mycket kan de om svenska vinterförhållanden i detta sköna Medelhavsland av slösande sol och värme?

Inte klaga mera nu. Tyst mitt tangentbord. Mycken fingerfärdighet men lite verkstad.

I vissa länder har man lösningar på allt. Jag gillar det.

Okonventionella lösningar särskilt.

Något för SJ?