På väg till Franz Josefs Glacier och Fox Glacier i Sydalperna vandrade vi genom glaciärgrus av allra vackraste slag. Blicken vilade hela tiden mer intensivt i marken än i fjärran.
Det är något visst med stenar. Många ord och fraser som innehåller ”sten” har en mycket negativ klang. Tung som en sten, stendöd, det var som hugget i sten. Men, för mig är stenar något positivt.
Somliga stenar verkade rymma hela egna världar
I en del stenar kunde jag se universums spiralgalaxer och The Milky Way – andra var mer jordnära.
Stigar, träddungar och svallande vågor
De flesta stenar var mycket dekorativt slipade av isen, en del så dekorativt att jag direkt såg vad de föreställde.
Vulkan med flödande lava
Som barn samlade jag på vackra och underliga stenar. Min mor kan fortfarande berätta om hur jag varje kväll radade upp de finaste bredvid mig på kudden. Sen sov jag blickstilla hela natten för att inte rubba dem.
Somliga är mer lagom för kudden än andra
Fortfarande går jag aldrig ifrån en strand utan någon liten sten med mig i fickan. Att krama en stund och kanske lägga på en bricka med små ljus att tända i skymningen. Att se hur ljuset spelar i ytans struktur, och att så småningom sakna den speciella glans som stenen nog lämnade kvar på den plats där den ursprungligen låg.
Nästan helt i gråskala
Varmare toner
Ännu mera eldfängt
För sanningen är väl att allting är beroende av sin rätta omgivning för att den inneboende skönheten ska komma fram.
Lämningar från Fox Glacier
Leya 
Absolut. Vilket hantverk! En del gärdsgårdar är flera meter breda också. Ett mycket vackert inslag i landskapet dessutom.
Tänk att stenar kan var vackra. Det gäller bara att få upp ögonen för även detta naturens under. Ett byggnadsverk av sten är gamla stenrösen som kan vara nog så stora, ståtliga och väl byggda. Med tanke på det arbete och den historia som finns bakom många av dessa stenrösen borde de vara K-märkta.