Min bästa tid är morgonen. Ingen ska vara uppe mer än jag. Möjligtvis hundarna, men helst ska de också snusa på rygg med en belåten, sned dragning i mungipan.
Huset är tyst. Bara jag och min kaffekopp vandrar runt och njuter av solstrålarna som denna morgon har mer än knackat på rutan. De mer än smyger också – de rentav kräver att få spela ut hela sitt register på varje blomma och varje golvplanka. Forsythian glöder i öster.
Då kommer tacksamheten över mig. Jag har tak över huvudet, mat när jag vill och allt det där andra som riskerar att kännas självklart om vi inte stannar upp ibland och vilar i nuet. Mitt kaffe kallnar medan jag sätter mig på golvet i den största solpölen och känner vemodet skölja över mig. Vart har alla dessa år tagit vägen? Alla dagar som gått – jag vet ju att det är de som är Livet. Nu är jag en god bit på väg och vet fortfarande inte vad jag vill göra av Mitt liv. Kanske är det gott att känna så.
Två små solmosiga gossar kommer tassande till mitt knä. Alltför stora för ett knä förstås, men de knyter ihop sig så gott det går. Vi pratar lite med varandra innan dagens sysslor drar igång. Hm, hur ska jag nu ta vara på den här dagen på bästa sätt?
Leya 
Hej !
Äntligen har jag tid att läsa igenom din blogg . Du skriver fantastiskt bra och underhållande .
Jag har haft 10 helvetiska dagar. Yarri lyckades äta upp en sten och blev akutopererad förra måndagen. Han börjar så sakteliga bli bättre….men det är ju andra gången hans buk öppnas pga av en sten…..å bukoperationer är förenat med mycket försiktighet och konvalecens efteråt för att minimera risken för komplikationer.
Det låter så mysigt när dina killar kommer tassande, dom är ju så vackra. Yarri bär numer en ”dumstrut” runt halsen men det hindrar honom inte från att han vill sitta i mitt knä.
På nätterna sover han ju bredvid mig och jag vaknar oftast liggande med ansiktet inne i struten jag också….
Kram till dig och glöm inte att krama dina fyrbenta sötnosar från mig och Yarri!
// Din vän Maria
Åh, Maria – visst är man helt slut och orkar knappt jobba eller någonting när de är dåliga. De är ju ens allt!
Tack för kommentaren om min blogg!
Kram tillbaka till er och ha en glad påsk – hoppas allt går på rätt håll, och säg åt honom att låta bli stenar…de ska vara på marken och inte i magen!
Underbara du!!
Jag läser dina rader och blir alldeles tårögd av lycka!
Jag känner precis som du…, vad vill jag göra med mit tliv? Det jag vill känns å overkligt…., och så tröttande samtidigt. Tänk att få bo med aporna, sälarna, girafferna? Valarna? Hajar? studera dom, långt bort från allt…, att bara få vara där bland djur och i natur, att få känna livet. Istället åker man tills sistt jobb varenda dag och när man väl är ledig, så orkar man inte ens fundera mer :o) och känner då, tacksamhet att jag har åtminstone ett hem.
Underbar bild, med en underbar text!
Varma hälsn.
Tammy
Tack för kommentaren Tammy! Ja, visst är det märkligt…varför är man inte ”färdig” och nöjd när man har det så bra? Det kanske behövs, det där drivet som trots allt finns där ibland…trots att man är trött!
Stooor kram till fantastiska du och till Lloyd och till alla djuren! En riktigt skön påsk önskar jag och gossarna!