Upp vid fyra i arla morgonstund och snabbtoa. Sedan in i bilen och åka en massa timmar utan rast, instuvad i minsta kupén.Väl framme får du bara en kort promenad och sedan in i portabel lokal för väntan igen. Då gäller det att koppla av. Ut igen en kortis där dina falkögon – eller snarare tryffelnos –  snabbt måste scanna av läget. Vänner, fiender, brudar?

OK, nu gäller det att springa lätt och snyggt med pigga ögon, runt, runt, runt en liten inhägnad. Aldrig sitta ner. Springa eller stå stilla. Svansen upp. Inte gå nära någon annan utan hålla distansen. Precis när du tycker dig ha kollen, så dyker en dolsk figur upp ur koncentrationsdimmorna. En figur du aldrig sett förut, en vilt främmande människa. Figuren bryter bryskt upp dina käkar och kollar dina tänder, flyttar runt dina ben och sliter frisyren bakåt för att spänna ögonen i dig. Trycker in ryggkotorna och klämmer dig där bak. Vaddå ”private parts”? Inte ett ljud får du undslippa dig. Inte med en min får du avslöja vad du själv tycker om denna integritetskränkande behandling.

Har du otur – vilket jag brukar ha – så ska du in igen. Och igen. Samma procedur med springandet. Tack och lov slipper du den intimare inspektionen därefter.

Klar vid kanske fyra- eller femtiden?

Hela dagen har gått, och till vad? Väntan i trånga, svettiga kupéer, brysk behandling och dåligt med mat. Värsta korrigeringsanstalten. Och allt i öppen dager, inför publik! Sen är det bara att åka alla timmarna hem igen. I minsta kupén. För två rosetter?

Det skulle ju vara för äran då förstås…

Hälsningar

Totti