Idag har jag lämnat av min dotter i ett annat hus än vårt.
Hon hade packat hela dagen och gått runt i vårt hus och tänkt. Var det något mer som skulle med…eller har jag allt? Jag såg på henne genom glasdörrarna. Alldeles stilla stod hon och tittade på…ingenting eller någonting. Kanske på tavlorna på lillebror och på henne själv när de var små. Inte någon vanlig resa stod på tur, inte någon resa från vilken jag får hem henne igen. I alla fall inte som vanligt.
Ingenting är som vanligt. Ikväll går jag själv runt i vårt hus och tänker. De 22 bästa åren av mitt liv har hon funnits här. Kärlek. Från första ögonblicket. Och nu – nu bor hon inte här längre. Men, hon kommer naturligtvis på besök, tycker du. Fast, Besök är ett ord med inbyggt avstånd. Ett besök kan vara kort eller långt, men besökaren stannar aldrig kvar.
Min dotter bor inte här längre. Jag går upp på hennes rum och ser hur fint hon gjort. Tömt och rensat, städat och lagt rent. Men, hon sitter inte på sin stol försjunken i studier eller skrivande, hon övar inte på flöjten eller gitarren, hon ligger inte i sin säng med en tjock roman och knappt ser eller hör när jag kommer in. Hon bor inte här längre. Orden bankar ihärdigt från insidan, men jag vill inte släppa ut dem. Det ska ju vara stökigt här! Det ska vara översvämmat på golvet och jag ska snubbla mig fram genom skulpturer och tygbitar, skissblock och notpapper – under diverse eder – om allt hade varit som vanligt.
Den här dagen har jag fruktat länge, men ändå vetat att den snart nog skulle komma. Hon är ju färdig för det här nu! Står så klart och tryggt på egna ben. En ödmjuk och begåvad ung kvinna med så många talanger: ordkonstnär, fantastisk kock och tårtkreatör, empatisk och humoristisk, genomkreativ och underhållande. Hon har sett sig om i världen en del redan och jag är övertygad om att hon kommer att fortsätta med det. Det ger ännu mera luft under vingarna…hon kommer att trivas med det.
Jag undrar när ”hemma” riktigt blir någon annanstans än där man är född? Jag plockar bort första delen av meningen, stoppar in ett ”aldrig”… och hoppas att det håller.
Undrar om hon kommer hem till helgen? På besök.
Leya 
Känner med dig…
Vet exakt hur det känns. Mitt ena barn har flyttat till Norge för att jobba.
Han kommer oxå bara på besök numera…
Även positiva saker i livet kan göra väldigt ont.
Kram 🙂
Så är det. Och Norge är ännu längre bort…Men det är kanske inte så mycket geografiskt ändå som själva tomheten. Så, precis som du säger, även positiva saker kan vara smärtsamma.
Mmm, fint citat… Olja genast in järnet…stek och olja igen. Beskrivningar är till för att följas…men å andra sidan brukar du ju skapa nya rätter genom att inte följa recepten. Den här gången vet jag dock inte om det blev rätt…
Miss you.
Inte skriva så, nu börjar jag ju gråta: tur att Henrik sitter på Skype i rummet intill… Jag kommer hem på fredag, har jag bestämt. Har redan kommit på saker man glömt: tänger, soltorkade tomater och paraply – och som det öste ner, hela dagen idag… XO
Första morgonen gick som väntat: for på reflex upp ”åt höger” efter skriande väckarklocka, och minns aningen sent att till höger finns en vägg. Det skränande h*lvetet står i fönsterkarmen bakom och brölar skadeglatt ett par gånger till innan jag orienterat mig i okänt morgonmörker.
Vi har lagat paj, och har nog till två lunchboxar var i kylskåpet. Stekjärnet gör mig fundersam. Stek in i ren vegetabilisk olja, står det, och kokosfett var vad jag hade med mig. Det är ju vegetabiliskt, och rent och ekologiskt är det… men jag vet inte om järnet ser ut att må 100% bra nu dagen efter… de kanske inte tänkte på att någon kunde få för sig att använda kokos när de skrev bruksanvisningen…? Vi diskuterar saken på fredag…?
Fint citat jag kom att tänka på, av Hideyuki Kikuchi: transient guests are we. I allt. Hela tiden. Dyrbar tid, får aldrig glömmas bort.
Och så gråter vi litegrann igen…
Fick tårar i ögonen efter detta inlägget. ”Besök är ett ord med inbyggt avstånd” så sant..
Åh, ja…visst är det så svårt, så svårt. Det är en sorg. Även om man vet och vill det bästa, så ska man igenom sorgen. Avsked är inte min starka sida, och 22 år är en lång tid.
Hoppas allt är väl med dig!