Bioaktuellt…

THE HOBBIT Review. THE HOBBIT: AN UNEXPECTED JOURNEY Review | Collider.

The Hobbit: An Unexpected Journey – nu har jag sett den. Och, ja, nog motsvarade den förväntningarna! Jag hade förväntat mig det nya sättet att filma, med dubbelt så många bilder per sekund, och att det då skulle bli knivskarpa bilder med möjlighet till myllereffekt av värsta sort. Peter Jackson har naturligtvis gjort ett mästerverk – igen.

Ett sällskap dvärgar invaderar och äter totalt upp hobbiten Bilbos hem och så kommer trollkarlen Gandalf och talar om hur trevliga de egentligen är när man väl vant sig…och visst vänjer man sig. Det är ett härligt gäng som Bilbo kontrakteras av som ”inbrottstjuv”. Han ska nämligen hjälpa dvärgarna att ta tillbaka sitt förlorade hemland, Erebor, från elddraken Smaug. Lite motvilligt skriver han på och får sedan bekymmer med att visa sig värdig att vara en av dem. Särskilt inför ledaren, Thorin. Men, han växer med uppgiften och förtjänar sin plats i sällskapet.

Tekniken är förstås alldeles makalös och man sitter och bara njuter. Jag ville inte se den i 3D, särskilt inte med den nya, snabbare bildtekniken, utan såg den i 2D. Ändå var det en person i publiken som mådde så dåligt att han kastade upp. Det blev en kvarts avbrott i filmen och vi fick gå ut. Inte helt fel eftersom den varar nästan tre timmar.

Som vanligt blev det ganska mycket krigande och fighter – och många halshuggningar…men inte mer än man orkade med. Sagan om Ringen innehåller ju mycket krigande den också. Jag visste att denna film inte skulle till lika stor del som trilogin om Ringen vara filmad på plats ute i det storslagna landskapet, utan mycket skulle vara studiofilmat med green screen. Men vi fick i alla fall känna igen oss i Hobbiton och Shire, detta ljuvligt gröna, kulliga landskap som vi besökte förra julen, bara två-tre veckor innan filmteamet lämnat det. Och uppe i bergen tyckte vi oss känna igen området kring Mount Ruapehu.

Skådespelarinsatserna är jämnt över lysande. Ian McKellen är förstås favoriten som Gandalf – en roll som jag tror ingen annan kunde ha gjort bättre. Martin Freeman var ett mycket gott val för rollen som Bilbo (hörde tidigare ryktas att tankar hade gått till Daniel Radcliffe för denna roll…), och Richard Armitage (som jag aldrig hört talas om tidigare) gör en synnerligen allvarlig och trovärdig Thorin. Tjusig är han också, vilket inte känns fel…

Vi  funderade på Alvkungen Thranduil, som bara är med några korta ögonblick – om han möjligen kunde vara Legolas fader? De är väldigt lika varandra. Boken ska naturligtvis läsas om och då kanske man får svaret där.

Hursomhelst så var väl the Hobbit  tänkt mer som en barnbok från början – därav den lite glättiga och skämtsamma tonen och de många tokerierna. Vi får hoppas att allteftersom äventyren blir mer grymma och vilda, så kommer tonen att dämpas något. Men jag är inte orolig. Peter Jackson brukar veta vad han gör. Annars knyter filmen väl an till trilogin om Ringen. Alla trådar knyts samman och ingen hänger löst. Intressant var det till exempel att få veta lite mer om hur det djupa hatet mellan dvärgar och alver en gång startade.

Musiken, slutligen, är alldeles underbar. Man kan inte sluta njuta och inte sluta nynna – i alla fall inte på vägen hem från bion.

En utförligare review och lite mer kött på benen rent filmiskt får du om du följer länken – varsågod ovan! Och – gå och se filmen! Det blir en oväntad resa…

2 reaktioner på ”Bioaktuellt…

Halva verket är läsarens - så, vad säger Du? As the second half is the reader's - I'd love to have Your line!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.