BBC News – Oscars 2013: Full list of winners.
Det blev några Oscars till Life of Pi och till Django Unchained, precis som man trodde. Och – en svensk Oscarsstatyett blev det till Malik Bendjelloul för bästa dokumentärfilm: Searching For Sugarman och en delad statyett till sound editors Per Hallberg och Paul NJ Ottosson.
Inte illa!
Stort Grattis!
Som väntat: ”Äta, sova, dö”!
Twenty seven years ago I watched the first performance of Les Miserables at the Barbican directed for Cameron Mackintosh and the Royal Shakespeare Company by Trevor Nunn and John Caird.
Colm Wilkinson originated the role of Jean Valjean and it seemed wholly appropriate that Wilkinson should play a small but vital part in the picture. Hooper cast him as the Bishop of Digne who shows Valjean uncommon kindess telling him, rather singing to him, ”I have bought your soul for God!”
viaLes Miserables first review: Hugh Jackman gives the screen performance of his career | Mail Online.
Med en sådan kommentar som ovanstående vill jag börja mitt inlägg om Les Miserables. Jag var nämligen också där i London – för så många år sedan – och blev så fantastiskt tagen och imponerad av föreställningen och av just Colm Wilkinsson som Jean Valjean. Vilken röst! Vilken styrka och vilken föreställning! Jag minns att jag vacklade ut och tyckte att jag aldrig sett något så starkt.
När så Victor Hugos roman skulle upp på vita duken, med sång, ville jag först inte se den. Jag var rädd att förstöra minnet av denna fantastiska föreställning jag såg som ung. Men, plötsligt satt jag ändå där bakom ratten på väg in till närmsta stad för att se den, Les Miserables. I ärlighetens namn var anledningen till stor del den att få se Hugh Jackman i denna paradroll. Han är en av mina favoritskådespelare när det gäller att vara en MAN. Jackman är en MAN i alla bemärkelser. Jag hade också läst att han var fantastisk i denna filmroll – vilket jag väl kunde föreställa mig. Hans personliga styrka och resning, ödmjukhet och stil gör honom som klippt och skuren. Men sjunga? Jo, jag hade läst att han var fantastisk på det – också.
Hugh Jackman och Anne Hathaway (Fantine) samt Eddie Redmayne (Marius) gör lysande både skådespelar- och sånginsatser, men det finns fler. Den ende som var något medioker var Russel Crowe (Javert), men helt OK. Och, de sjunger live, i extrem närbild. Inget fusk här…istället kryper smärtan och glädjen, orden och tonerna in under huden på dig. Strålande! Naturligtvis kändes det också speciellt att få se Wilkinson igen, även om han inte hade något stort sångnummer den här gången.
Om du läst romanen eller sett teaterföreställningen förut så tveka ändå inte – gå och se den här filmen! För de fantastiska skådespelarprestationerna, för känslan, för de fina rösterna, för storyns styrka, för att den är en klassiker i ny tappning………och för Hugh Jackman!
10 bästa utländska filmerna 2012 – DN.SE.
När DN:s filmkritiker får välja sina personliga favoriter av fjolårets utländska filmer kan jag konstatera att jag endast sett två av dem. Å andra sidan är dessa två verkligen toppklass: Batmanfilmen ”Dark knight rises” och svartvita ”The Artist”. Båda har jag skrivit om i tidigare inlägg.
Jag inser lite snopet att jag faktiskt inte sett någon alls av de tio topprankade svenska filmerna. Kanske det inte är försent än att se någon av dem. Det kommer ju ett vinterlov också…
Författaren Yann Martels prisbelönta roman ”Berättelsen om Pi” kom 2001, vann Bookerpriset 2002 – och nu har Ang Lee (”Brokeback Mountain”, ”Crouching tiger, hidden dragon” och ”The ice storm” ) skapat ytterligare ett konstnärligt mästerverk – av den här romanen. För filmen är ett dramatiskt, poetiskt och svindlande vackert konstverk om oss människor, om de villkor vi lever under här på jorden och om de under vi genommaterialistiska människor inte längre klarar av att tro på.
Huvudpersonen Pi Patel, som spelas av en 17-årig Surja Sharma, växer upp i en indisk djurpark, där han lär sig att inte förmänskliga djur utan att förstå att deras främsta instinkt är att överleva. Namnet Pi (uttalat Paj) är hans egen förkortning av Piscine, bassäng på franska, men som blir till ”Pissa” bland klasskamraterna. Både hur han fått sitt underliga namn och hur han får igenom sin förkortning är en helt underbar historia i sig…
När familjen får det ekonomiskt svårare bestämmer de sig för att flytta till Kanada och på vägen sälja alla sina djur. Mitt ute på Stilla Oceanen, rakt ovanför den djupa Marianergraven, förliser skeppet med människor och djur under en storm. Bara Pi överlever, tillsammans med en skadad zebra, en hyena, en orangutang och en fullvuxen bengalisk tiger vid namn Richard Parker. (Hur tigern fått detta namn är ytterligare en fantastiskt underhållande historia…) Nu börjar en kamp på liv och död i den lilla livbåten. Att djuren är animerade kan man inte se – deras kamp är mycket realistisk och själv undrade jag hur det var möjligt att dressera djur till sådana scener. Slutligen är det bara Pi och Rickard Parker kvar, och för att klara sig – och tigern – drar Pi nytta av all sin förvärvade kunskap under uppväxten i djurparken och av allt som hans far lärt honom. Pi vinner tigerns, åtminstone tillfälliga, respekt och inser att de är livsnödvändiga för varandra. Bara att förse tigern med mat är ett uppdrag som ger Pi en anledning att hålla sig uppfinningsrikt vaken och aldrig förlora hoppet.
Genom gyllene stiltje och rytande storm, genom flygfiskanfall, valvolter och mareldssken får vi följa de två i rent magiska bildsekvenser. Ang Lee låter hav och himmel byta plats så fiskar och havsdjur blir till flygande stjärnor och planeter och himlavalvet flyter ut i ett myllrande, oändligt havsdjup. De två världarna förenas i total magi.
Och magi är det inte bara bildmässigt, för ”Berättelsen om Pi” är också en fabel om respekt för allt levande. Pi är både hindu, muslim och kristen. Gud tar många gestalter och som Vishnu erbjuder han Pi ett dygns vila på en ö när han som bäst behöver det.
Berättelsen har många tolkningsmöjligheter och ingen är naturligtvis den ”rätta”. Själv vill jag nog se den som en berättelse om vår livsresa. Skeppet fyllt av alla djurparkens djur förliser, och i djupet går Pis hela familj med all trygghet han någonsin känt. Då börjar hans egen resa. Den blir en kamp på liv och död, men också en sinnlig skönhetsupplevelse. Dess svårigheter är där för att hålla honom vaken och uppmärksam, hålla hoppet levande. När du som bäst behöver vila från alla prövningar kommer den till dig på ett sätt du inte kunnat förutse. Du får styrka någon obegriplig stans ifrån, styrka att gå vidare och klara din resas alla svårigheter för att slutligen nå fram till ditt mål.
Jag vill rekommendera alla att se detta mästerverk. Särskilt om du är en stor djurvän, estetiker, cineast och/eller livsfilosof ska du inte tveka. Men, orkar du inte se långa bildsekvenser utan är en snabbklippskadad 2000-talsmänniska ska du kanske låta bli.
En oväntad vänskap (2011) – IMDb.
Har denna film ungått dig? Det är inte försent att se den! I min lilla stad har den bara fortsatt gå, vecka ut och vecka in. Nu har den gått hela hösten! Och den är verkligen värd det.
Philippe är förlamad från halsen och ner efter en olycka med glidflygare. Han behöver en assistent…och den som blir anställd är väl kanske inte riktigt den mest passande när man ser till meriterna. Den förmögne mannen från samhällets toppskikt i Paris och den arbetslöse, småkriminelle killen från en betydligt fattigare sfär – jo, de blir ett muntert par som lär av varandra…Genom allehanda trubbel och kärlekstörst får vi följa en högst annorlunda vänskap utveckla sig.
Jag har blivit rekommenderad denna film av så många människor – från släktingar till kära vänner och pensionerade kollegor. Till och med biopersonalen kunde inte låta bli att kommentera när vi gick in i salongen: ” – Min pappa gillar inte nånting, men jag bjöd honom på den här – och den gick verkligen hem! ” ”…du tänker på den länge efteråt. ”
Så, jo, nu har jag sett den. Och jag säger precis som alla andra: Du Måste se den! För dess halsbrytande humor, för otroliga skådespelarinsatser – inte minst från François Cluzet, som ju måste spela med enbart sitt ansikte som instrument, för den mänskliga visdom som släpps loss, inte minst hämningslöst av Driss (Omar Sy ), för att den är fransk, för dess rent tropiska värme och för det stora leende du svårligen kan dölja på väg ut från biosalongen (och hela vägen hem…). Och, för att den bygger på en verklig historia, där dessa två män fortfarande är nära vänner!
Läs gärna mer på IMDb – inte synopsis dock – om du inte vill ha storyn helt avslöjad.
THE HOBBIT Review. THE HOBBIT: AN UNEXPECTED JOURNEY Review | Collider.
The Hobbit: An Unexpected Journey – nu har jag sett den. Och, ja, nog motsvarade den förväntningarna! Jag hade förväntat mig det nya sättet att filma, med dubbelt så många bilder per sekund, och att det då skulle bli knivskarpa bilder med möjlighet till myllereffekt av värsta sort. Peter Jackson har naturligtvis gjort ett mästerverk – igen.
Ett sällskap dvärgar invaderar och äter totalt upp hobbiten Bilbos hem och så kommer trollkarlen Gandalf och talar om hur trevliga de egentligen är när man väl vant sig…och visst vänjer man sig. Det är ett härligt gäng som Bilbo kontrakteras av som ”inbrottstjuv”. Han ska nämligen hjälpa dvärgarna att ta tillbaka sitt förlorade hemland, Erebor, från elddraken Smaug. Lite motvilligt skriver han på och får sedan bekymmer med att visa sig värdig att vara en av dem. Särskilt inför ledaren, Thorin. Men, han växer med uppgiften och förtjänar sin plats i sällskapet.
Tekniken är förstås alldeles makalös och man sitter och bara njuter. Jag ville inte se den i 3D, särskilt inte med den nya, snabbare bildtekniken, utan såg den i 2D. Ändå var det en person i publiken som mådde så dåligt att han kastade upp. Det blev en kvarts avbrott i filmen och vi fick gå ut. Inte helt fel eftersom den varar nästan tre timmar.
Som vanligt blev det ganska mycket krigande och fighter – och många halshuggningar…men inte mer än man orkade med. Sagan om Ringen innehåller ju mycket krigande den också. Jag visste att denna film inte skulle till lika stor del som trilogin om Ringen vara filmad på plats ute i det storslagna landskapet, utan mycket skulle vara studiofilmat med green screen. Men vi fick i alla fall känna igen oss i Hobbiton och Shire, detta ljuvligt gröna, kulliga landskap som vi besökte förra julen, bara två-tre veckor innan filmteamet lämnat det. Och uppe i bergen tyckte vi oss känna igen området kring Mount Ruapehu.
Skådespelarinsatserna är jämnt över lysande. Ian McKellen är förstås favoriten som Gandalf – en roll som jag tror ingen annan kunde ha gjort bättre. Martin Freeman var ett mycket gott val för rollen som Bilbo (hörde tidigare ryktas att tankar hade gått till Daniel Radcliffe för denna roll…), och Richard Armitage (som jag aldrig hört talas om tidigare) gör en synnerligen allvarlig och trovärdig Thorin. Tjusig är han också, vilket inte känns fel…
Vi funderade på Alvkungen Thranduil, som bara är med några korta ögonblick – om han möjligen kunde vara Legolas fader? De är väldigt lika varandra. Boken ska naturligtvis läsas om och då kanske man får svaret där.
Hursomhelst så var väl the Hobbit tänkt mer som en barnbok från början – därav den lite glättiga och skämtsamma tonen och de många tokerierna. Vi får hoppas att allteftersom äventyren blir mer grymma och vilda, så kommer tonen att dämpas något. Men jag är inte orolig. Peter Jackson brukar veta vad han gör. Annars knyter filmen väl an till trilogin om Ringen. Alla trådar knyts samman och ingen hänger löst. Intressant var det till exempel att få veta lite mer om hur det djupa hatet mellan dvärgar och alver en gång startade.
Musiken, slutligen, är alldeles underbar. Man kan inte sluta njuta och inte sluta nynna – i alla fall inte på vägen hem från bion.
En utförligare review och lite mer kött på benen rent filmiskt får du om du följer länken – varsågod ovan! Och – gå och se filmen! Det blir en oväntad resa…
Ikväll ska vi äntligen få se den – Peter Jacksons efterlängtade film om the Hobbit. Då får vi se hur han hanterat J R R Tolkiens lilla bok. Det ska bli härligt att sätta sig i biosalongen och befinna sig på Nya Zeeland igen, i Hobbiton! Jag återkommer med mina intryck i morgon.
BBC News – Skyfall tops UK all-time box office.
Ja, vem har inte sett Skyfall vid det här laget? Alla måste i alla fall ha hört Adele sjunga ledmotivet minst 25 gånger. Och ledmotivet är Bondtypiskt och suggestivt som vanligt. Adeles röst är perfekt för den här.
Filmen har höjts till skyarna av många som den bästa Bondfilmen hittills. De stora förväntningarna när jag gick förra veckan kom väl till stor del att uppfyllas, men personligen tycker jag att filmen hade vunnit på att bantas mer. Kanske så mycket som 20-30 minuter. När jag börjar titta på klockan, då är det något som inte stämmer. Sen hade Bond ingen riktig ”Bondbrud” heller, vilket jag tycker tillhör konceptet för denna klassiker. ( För övrigt det koncept/den story som väl gått under längst tid av alla?)
Bra skådespelarinsatser av Daniel Craig som Bond och Javier Bardem som skurken. Dame Judi Dench gör sin sista chefsroll i Bondfilmerna och Sam Mendes har rott iland ett mycket lyckat projekt. Tydligen är också Craig bokad för ytterligare två Bondfilmer.
Jag kommer att se dem.
Klockan 11.59 igår natt bänkade vi oss på biografen. Premiär för den tredje och sista delen av trilogin om Batman – The Dark Knight Rises. Christopher Nolans två första, Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008) är båda mörka berättelser och i rollerna syns förstås Christian Bale som Batman och Michael Caine som den trogne Alfred. Morgan Freeman, Liam Neeson och Gary Oldman är andra namnkunniga skådespelare i rollistan. Särskilt minns man också Heath Ledger som the Joker i film nummer två.
Det är många tankar som flyger runt i huvudet innan ens reklamen hinner börja rulla. Hur ska Nolan lyckas sy ihop historien? Hur kommer den att sluta? Batman som berättelse kan ju aldrig dö, så då krävs något alldeles speciellt av regissören för att avsluta trilogin ”rätt”.
Jag blev inte besviken. Till Hans Zimmers (Inception, The Dark Knight, Pirates of the Caribbean osv.) eminenta och njutbara kompositioner rullas den väl genomtänkta storyn upp i händerna på lika eminenta skådespelare. Inte minst Anne Hathaway som Catwoman. Halle Berry har också gjort denna roll en gång, men lyckades inte alls gestalta henne lika trovärdigt. Berry gjorde henne snarast till sexsymbol (?) medan Hathaway fångar henne som en ganska olycklig, nästan främmande fågel i Gotham City och i världen.
Personligen är jag förtjust i Gary Oldman och jag har faktiskt aldrig sett honom göra en dålig rollprestation. Han lyckas bra med kommissarie Gordon. Tom Hardy gör den grymme motståndaren Bane på ett sympatiskt sätt – hur jag nu kan uttrycka det så. Men, se hans ögon därunder masken. De är inte så grymma som hans handlingar är, och han har haft en helvetisk uppväxt. Bokstavligen.
Christian Bale – ja, vad säger man? Jag menar att han gör den bäste Batman någonsin. Från filmens början en bruten man som lämnat både Batmans kostym och roll bakom sig, tagit på sig skulden för den populäre (men skurkaktige) Harvey Dents död och som dessutom rent fysiskt är till synes bortom reparation. Han gör en trovärdig roll – igen – för det har han gjort i samtliga tre delar. Men, den här gången är han mänskligare än någonsin. Det är en mörk gestaltning i ett mörkt samhälle i en mörk tid.
Många trådar ska löpa samman för att föra storyn till ett trovärdigt slut. Nolan lyckas bra med det. Mycket bra. Verklighetsförankring, trovärdighet i en ickeverklig genre – det ni! Hela denna komplexa story lyckas anknyta till vår tid och dess problem – ekonomisk kris, börsens roll, politik, insiderstories, de högt uppsattas spel som drabbar den lilla människan. Och så den enskilda människans möjlighet att verka för och stå upp för det goda. Bruce Waynes kamp med och mot sig själv görs också tydligare än jag minns från någon annan Batmanfilm.
The Dark Knight Rises är en värdig slutberättelse på trilogin och möjligen ”den mest vuxna superhjältefilmen någonsin”, som en recensent skriver. Jag förstår att man från filmbolagets sida inte vill skicka ut skådespelarna på den planerade PR-turnén – tragedin i USA på premiären sätter sina spår. Men, mitt råd till dig som ännu inte sett filmen är ändå att om du har en hundring över – gå och se den. Eller varför inte alla tre.
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.