Christchurch drabbades 2011 av flera stora jordbävningar och ett flertal efterskalv skakade staden under julhelgen när vi var där. Visserligen stannade vi bara någon natt, men man ville inte gärna bo i ett flervåningshus. Vårt vandrarhem  hade annonserat att de klarat sig oskadda vid de större skalven i februari och juli, och det kändes skönt.

Väl inom stadens gränser letade vi efter ”vår” gata och hittade den ganska snart. Vägbeskrivningar är inte alltid lätta att följa, men med lite hjälp hittade vi. En smärre chock infann sig dock när vi hittat fastigheten och tittar tvärsöver gatan.

Inte mycket fanns kvar av denna kyrka. Och när vi tittade ner i själva gatan under oss förstod vi att vi verkligen hamnat mitt i jordbävningsområdet.

Vårt vandrarhem var dock helt intakt, trots att det bara låg två meter från trottoaren här. Under bilfärden in hade vi sett en del raserade hus, så vi bestämde oss för en kvällspromenad för att titta på förödelsens omfattning. Människan fungerar så, det är bara att acceptera – man vill se det med egna ögon.

Ett kvarter bort var allt kusligt tyst och övergivet. De flesta hus stod kvar, men ingen fick bo i dem.

Alla drabbade fastigheter var inspekterade och hade en lapp väl synlig som visade om de var möjliga att bo i eller ej. Affärslokaler och restauranger var stängda de flesta.

En del hus var i så dåligt skick att de rivits helt och hållet…

…andra lagades så gott det gick. De flesta var dock ännu inte åtgärdade.

Många gamla, fina hus var fortfarande under reparation – bakom noggranna avspärrningar. Stadens katedral, däremot, verkade bortom all räddning. För varje jordbävning har den rasat samman allt mer och vi kunde inte ens komma fram dit eftersom hela den stadsdelen var avspärrad.

Eufori (ur Färjesång, 1941, av Gunnar Ekelöf)

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

smörgås, pluntan och pipan.

Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,

sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor

och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.

Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar

strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,

havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,

löven så stilla mot himlen…Och aspen som prasslar i

stiltjen;

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,

känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga

som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,

ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

lyssnar

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger…Det är som om blommorna trängde sig

närmre,

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.

Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider

och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.

————–

Jag sjunger om det enda som försonar,

det enda praktiska, för alla lika.