Photos: Japan tries to move on after quake, tsunami – CNN.com.
Precis en månad har gått sedan jordbävningen i Japan, den 11/3 2011. En månad sedan tsunamin rullade in och kärnkraftsverken började läcka. Japanerna är ett starkt folk, och de kommer att kämpa sig tillbaka. Men bilderna talar sitt tydliga språk. Katastrofen är enorm. Senast idag hörde jag på radion att ett nytt efterskalv – av magnitud 7 på Richterskalan – skakat landet. Då är vi inte så stora, vi människor.
Kulturpersonligheter pryder nya sedlar – SR International på svenska | Sveriges Radio.
Så vet vi nu. De som hamnar på de nya svenska sedlarna från 2014 är ganska väl valda kulturpersonligheter. Förmodligen är det bara Dag Hammarsköld som kan vara ett något kontroversiellt val – om man får tro allt man läst om honom i alla fall.
Min första reaktion var positiv till Riksbanksfullmäktiges val, och jag håller fast vid den åsikten. Däremot blev jag i första sekunden bestört över att Astrid Lindgren skulle hamna på de simpla och snabbt utslitna tjugorna.
Andra sekunden står det skimrande klart, att Astrid själv säkert hade valt denna sedel – om hon nu skulle vara med på någon sedel alls. Men nu fick hon ju inte själv välja.
När Junibacken var ganska ny, var jag där med mina barn. Första intrycket var att – det här känns inte som Astrid, alls. Sen kröp vi upp i tåget och färdades högt uppe genom alla Astrids världar, samtidigt som hennes röst smög sig tätt intill inne i kupén. Den uppfyllde till slut hela mitt medvetande, och fick mina ögon att tåras och min strupe att snöras ihop. Den rösten är så väl förknippad med min barndoms Astrid, hon som strömmade ut ur radion med de mest fantasieggande berättelser. Och senare även med TV:s produktioner där Astrid berättar. Det kvittar om det är sagans värld eller Pomperipossadebatten. Denna röst försätter Mitt berg – och jag är inte ensam om att känna så.
Astrid hade nog varit nöjd med att få ligga i varje barns hand då och då – även om det är på en sedel. Jag, vuxna människa, hade allt en högre valör i åtanke i den första sekundens besvikelse…Jag är så glad att jag inte gått förlorad helt, utan fick chansen i en sekund nummer två, att fortfarande kunna tänka i Astrids anda.
Vill såhär på fredagskvällen slå ett slag för den ljuvliga Billy Elliot från 2000. (Stephen Daldry)
Det finns några få filmer som lyfter dig ur vardagen och får dig att flyga en liten, liten bit ovan mark. Filmer som får dig att tro på livet och människans inneboende, goda sidor. Detta är en sådan film. Den uppvisar fantastiska rollprestationer och en story du aldrig glömmer. Killen som spelar Billy har dessutom en snarlik uppväxt som bagage.Vilket inte gör filmen sämre…
Se den! Älska den! Göm den i ditt hjärta – att plockas fram när du till vardags är trött på mänsklighetens oförmåga!
BBC News – Elizabeth Taylor: last act in Richard Burton love story.
Elizabeth Taylor är död. En av min ungdoms stora idoler. I Lassie, som barn, och i Who´s Afraid of Virginia Woolf som vuxen.
Vilken skådespelerska! Hon var verkligen inte bara en fantastisk skönhet, utan hon kunde agera och trollbinda sin publik, och hon hade ett stort och varmt hjärta.
Och så den största kärleken, den som bara finns på film och i romaner – den som vi andra bara kanske möjligen nuddar vid – den levde hon fullt ut. Och hela världen fick ta del av den. Vilket fantastiskt par de var, Richard Burton och Elizabeth Taylor. Se Virginia Woolf, och du känner glöden, elektriciteten och gnistregnet – tvärs igenom filmduken. I vår tid tänds inga stjärnor med samma lyskraft. Det är de sedan länge tända, som slocknar och dör.
Tibetanska högplatån, tåget går över 5000 m.ö.h.
Himalayas snöklädda toppar i fjärran
Regn i antågande
Deltalandskap strax före Lhasa. Lägg märke till den lilla människan
Vid det heligaste templet, Jokhang, ligger offerröken tung
Barkhor med Pothalapalatset i bakgrunden. Under de gröna "tälttaken" vaktar kinesiska soldater
Man tar väl hand om sina djur
Många munkar har vandrat denna väg upp i Pothala
Pilgrimstavlor längs vägen
Palatset har över 1000 rum, men de många tusen munkarna är sedan länge borta
Fantastiska färger. De gula avdelningarna är de heligaste.
Den svarta fönsterramen ska fånga upp solvärmen
Seraklostret har en speciell innergård där munkarna debatterar filosofiska frågor
Böneflaggorna sänder bönerna mot himlen
Tibetansk mastiff
Jak längs vägen
Utanför varje hus fanns en ko
Någon gång i livet ska du besöka ett av de heliga templen
Du tar av dina stövlar på väg in i det heligaste
Porten står öppen för dig
Q&A: What the Dalai Lama’s ‘retirement’ means – CNN.com.
Så har han då bestämt sig för att lämna sin plats som politisk ledare för det tibetanska folket. Dalai Lama. Detta tillkännagav han den 10 mars, 52-årsdagen av flykten från Tibet, då han tillsammans med tusentals andra tibetaner tvingades lämna sitt ockuperade hemland. Kineserna hade vunnit – men ändå inte. Han är och förblir deras andlige ledare.
Dalai Lama har, i exil, fortsatt att vara tibetanernas ledare. Från Dharamsala, Indien, har han också gått ut med sitt vänliga fredsbudskap till hela världen. Själv är jag en av dem som, sedan barnsben, står på hans och tibetanernas sida.
Sommaren 2009 besökte jag och min familj Tibet, och reste runt själva med egen, tibetansk, guide. Vi hade försökt komma in i landet två gånger tidigare, men då var gränserna stängda. Det var 1986 och 2008. Nu såg vi med egna ögon de långa, kinesiska, militärkolonnerna längs vägarna, de militärtrupper som patrullerade varje gata i Lhasa, de soldater som var utposterade på hustaken, och de ”tält” med vakter som fanns överallt på det stora Barkhor. Kinesiska vakter övervakade de heliga templen – inte minst det heligaste – Jokhang. Vi såg också de tanks som rullade längs de små gatorna på Dalai Lamas födelsedag.
Kineserna är nu lika många som tibetanerna i landet, och de håller befolkningen i ett strypgrepp. Alla fysiska och psykiska maktmedel används för att nå målet – Tibets stora naturtillgångar, i form av värdefulla mineraler och rent vatten. Men tankens kraft, hjärtat och folksjälen, den är obruten.
Kineserna använder ockupationsmakters traditionella maktmedel för att bryta ner den inhemska befolkningen. Tibetanerna får inte arbete om de inte kan kinesiska, och de får heller inte fortsätta att vara nomader och låta sina jakar beta de fria, vidsträckta markerna. Man påstår att jakarna förstör den sköra naturen häruppe. Istället fråntas de sina djur, låses in i baracker och förses med sprit. Utan sin traditionella utkomst tvingas de då stjäla för att få mat – och hamnar därmed i fängelse. Jag har fotograferat Lhasas telefonkatalog – den har inte ett ord på tibetanska språket. Affärsskyltarna i staden har en minimal tibetansk text – om någon – men gigantiska kinesiska tecken. Utan kinesisk flagga på taket och en bild av Mao i sitt hem, får man inte ekonomisk hjälp om man behöver reparera sitt hus. Värst av allt är att ingen tibetan får äga en bild av Dalai Lama. I det mäktiga Pothalapalatset – som varit alla Dalai Lamas bostad – finns målningar med Dalai Lamas ansikte. Kineserna har löst problemet genom att spärra av rummen så långt ut, och låta ljus spela så rakt på, att man som besökare inte har någon möjlighet att se Hans Helighet. Som turist måste du akta dig för att ha med dig någon guidebok med bild på honom. Riv ut den.
Längre inåt landet, såg vi uttorkade floddalar och sänkta sjöar. De för tibetanerna heliga sjöarna, låter kineserna tömma för att bevattna risfälten nere i Kina. De har också planer på att avvattna Himalayas glaciärer för att få vatten till sina odlingar.
Hur mycket kan man suga ut ett land utan att hela världen reagerar? Världen har reagerat – men inte tillräckligt starkt. Dalai Lama är en försynt och fridsam man som pläderar för ickevåld. Ändå sätter Kina de mest respektlösa etiketter och epitet på honom. De släpper lös sin massiva propagandaapparat – och hela det kinesiska folket är vilsefört. Vi hörde med egna öron – tillbaka i Kina – hur folk tror att tibetanerna är smutsiga, alkoholiserade och opålitliga. De ska civiliseras ut ur sin enfaldiga religion. Det verkade också som att om du, som kines, blir utkommenderad att arbeta i Tibet – så är din framtida karriär över.
Tusentals munkar och nunnor dödades, eller ”försvann”, bara efter det senaste upproret i Tibet. Vi träffade bröder och systrar till munkar och nunnor som utsatts för det mest fruktansvärda övervåld. Vi pratade med dem – men på behörigt avstånd från andra lyssnande öron. Våra ungdomar, 19 och 17 år gamla, blev oerhört berörda, och de vet nu. Och vi vet. Vårt stöd kommer inte att förminskas.
För, vi såg dem och vi hörde deras berättelser. Vi kramade dem och grät med dem. Tibetanerna, de har styrkan och klokheten, och de har sin inre värld som kineserna inte rår på. Sin starka buddhistiska tro på att allt levande är lika mycket värt. Vi såg starka kvinnor och män, som arbetar oförtrutet och obrutet, och som litar på att kunskapen om dem och deras situation inte förblir okänd i världen utanför. Så många tårar blev det, men också en försäkran om att deras röster ska fortsätta att höras.
När vi lämnade Tibet, såg jag bara dessa stora, stolta Khampas, med kniv i bältet och eldröda band i sitt långa, svarta hår. De vandrade rakryggade längs Lhasas gator – män av det folkslag som hjälpte Dalai Lama ut ur landet 1959. Och jag fotograferade inte en enda av dem.
Dalai Lama har en plan för sitt folk. Det har han haft hela tiden. Och den bygger inte på våld.
Störst av allt är kärleken. Inte alltid måste det vara kärleken till en människa. Störst är den när den omfattar allt på vår jord. När vi kan se att allt en gång var menat gott. Jag brukar skämta om att fästingar väl ändå inte kan ha någon plats i näringskedjan – och därmed inte heller någon genomtänkt plats på jorden. Ingen har lyckats motbevisa detta…
Jag har besökt många fantastiska platser i världen. Platser och händelser som stannat kvar i mitt hjärta, och som jag återvänder till igen och igen. Inte minst genom mina bilder. Men, många gånger varken vill, kan eller orkar jag tänka tillbaka, därför att minnena sitter där i mitt hjärta och värker, och skjuter upp tårar. Många gånger därför att jag vet att jag aldrig mer kommer tillbaka dit. Men lika många gånger därför att jag vet att om jag kommer tillbaka dit, så är denna plats en annan än när jag var där första gången.
En av mitt hjärtas platser på Jorden
Om du finner en plats av ro och ljus; och ett folk som är enkelt och ärligt, vänligt och nära naturen och jorden – då ska du vara väldigt lycklig den tid du är där. För, floden förändras. Flödena matas på av den moderna världens påfund, det vi kallar ”utveckling” och ”högre standard”, och … ja, konstruerade ord med av människor konstruerad betydelse.
Hortensiaklädd vulkankrater
Ibland undrar jag om människohjärtat är stort nog att rymma allt det måste rymma. Men, även om mitt svämmar över ibland, så vet jag att det är det. Jag vet ju, att vi ständigt är på väg.
Ingefärslilja mot havet
Vandringsstig
Den stora boken
De älskade ängarna
Plommonträdet
Min rödhake plirade in genom fönstret när jag rumsterade i köket. Vi har ett ljust kök mot väster, med tre stora fönster. Han hade parkerat i rosenbusken, och vände sina pepparkornsögon rakt emot mig. Eller kanske bara det ena, för med det andra bevakade han tomten. Han är en av mina absoluta favoriter – och ibland tror jag att han är högst medveten om det. Mycket social, rödhaken. Mormor hade en som alltid följde henne bland vinbärsbuskarna i trädgården. De var mycket förtjusta i varandra.
Talgoxarna sjöng redan tidigt i morse, och jag lovar att det jublades i mer än ett bröst denna sköna morgon. Solen värmde in, och fyllde mig med arbetslust! De påverkar nog alla oss levande varelser här i Norden på samma sätt, de där solstrålarna. De trycker på knappar som legat i ide hela vintern.
Om jag hade kunnat spinna, så hade jag med all säkerhet gjort det. I solen, i köket, i arbetsglädjen. Det blev bakat och det blev färdigstökat och det blev tänkt. Och ut i skogen drog vi allesammans. Hundarna kände av stämningen och vi hjälptes alla åt att andas in lite hopp om vår. Fyra nosar i luften!
Väl uppe på ängarna hade vi passerat en ansenlig mängd granar som fallit i stormen. Någon reslig fura och ett antal björkar. Ibland blockerades stigen fullständigt och vi fick klättra och krypa. Med bankande hjärta närmade jag mig den krök varifrån jag kan se om ”min” bok står kvar. Efter varje ovädersstorm snörs strupen ihop inför mötet. Tänk om den inte klarat sig den här gången. Visst börjar den bli gammal? Och med den gigantiska kronan…Men den kan ju inte vara något vindfång nu på vintern! Och, visst står den i ett motlut – så vinden har ju inte fri väg fram?
Stark och obruten stod boken där i ensamt majestät på ängen, även efter den här stormen. Jag kunde släppa ner axlarna och känna pannvecken slätas ut – tårögt tacksam. Mer än en gång har jag drömt att den jämnats med marken, att grässlänterna och ängsmarken spytt upp höghus och att grävmaskiner bullrande kört över den sista friden.
Min favorit från barnfilmstiden är Mullvaden. Den handlar om en liten mullvad och hans vänner som lever i frid och frihet i skogen – tills en dag när skogsmaskinerna och bulldozrarna kommer…Ibland tar vi fram och tittar på den igen, ungdomarna och jag. Fantastiskt välgjord film – tjeckisk, tror jag. De stod i en klass för sig när det gällde barnfilm.
Nybakta kakor och svart kaffe när vi kom hem. Herr rödhake hoppade jämfota över trappan utanför köksdörren – och slängde in ett pepparkorn. Tillbaka igen – jo, skulle bara kolla.
Vi reser som aldrig förr, hörde jag i Lotta Bromés program på radion. Kan det vara den kalla och snörika vintern? Eller kanske den svenska kronans ställning i världen? Säkerligen är båda bland de skyldiga.
Det är resor till värmen som prioriteras, och om du vacklar över beslutet – beställ nu. Resorna verkar fort ta slut. Vart? Ett mindre problem om du har med dig familj med små barn. Då åker du ganska säkert till ett turistområde där det finns andra barn att leka med. Ett större problem om du åker själv eller med vän eller partner. Men, ett kärt problem.
Vilken sort är du? Den glammiga, sociala typen (grekiska övärlden osv.) som vill vara ”ute” hela tiden – eller den naturälskande typen som verkligen vill vara ute. Ute i den naturliga bemärkelsen – det vill säga utomhus. Är du kanske vandringstypen eller golftypen? Historiskt intresserad? Oavsett vilken sort du är, så finns det så många resmål att välja på att du lätt blir frustrerad – och kanske rentav väljer att stanna hemma.
Själv passar jag in på flera typer – vilket säkert flertalet människor gör. Allt eftersom åren går så förändras du som människa. Men, ett så starkt intresse som mitt naturintresse, det håller i sig, men har förändrats på ett annat sätt. Jag drivs alltmer att söka det ursprungliga och oförstörda. Det som nästan inte längre finns. Shang-ri-la. Någon gång har jag funnit en doft av denna dröm. Den doften kan ingen ta ifrån mig. När jag var yngre försökte jag ibland ta den med mig hem, den där känslan, den där doften eller smaken – men jag har insett att det inte går. Det går heller inte att återvända till samma plats för att finna den igen. Jag har försökt. Du kan inte gå ner i samma flod två gånger.
Kanske var jag 25 när jag åkte till Grönland, och höll andan när planet vingdippade i floddalarna – bara för utsikten. Jag hade råkat komma på samma plan som danska dronning Margrethe med följe. De skulle fira 1000-årsjubileet av Grönlands upptäckt.
Det blev en oförglömlig resa. Slösande sol över blå, drivande isberg i fjordarna. Kokkonst på topp, med underbara valsoppor, hajstekar och räkberg. Men finast av allt var den genomskinligt klara luften, den fantastiska blomsterprakten och det klirrande isvattnet. Varje liten bäck eller flöde bjöd dig rikligt av det renaste av rent, det kallaste och friskaste vatten.
Det öppnade sig ett stort svart hål inombords när jag, på väg in i planet hem, fyllde lungorna en sista gång med grönlandsluft. Hur skulle livet gå vidare utan den? Isvatten tog jag hem i så många tomflaskor jag hade (På den tiden var det både tillåtet och totalt ofarligt för flygsäkerheten…), och vårdade dem som spädbarn i min ryggsäck.
Jag hade kvar det långväga vattnet några månader. Men, när jag långsamt drack ur den allra sista flaskan, var känslan jämförbar med den som infinner sig när du korkar upp en flaska fint årgångsvin. Fast mycket starkare och med djupare eftersmak – för du vet, att du troligen aldrig kommer tillbaka dit där du en gång hämtade det.
Så, egentligen vill jag bara säga: Åk dit ditt hjärta tar dig! Se till att du, med tur och skicklighet, får en oförglömlig upplevelse med hem. Din ryggsäck blir aldrig tung, däremot innehållsrik.
Leya 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.