Art

Vertigo

/ Leya / Lämna en kommentar

BBC News – Vertigo is named ‘greatest film of all time’.

BFI’s Sight and Sound magazine gör vart tionde år en lista på alla tiders bästa filmer.  Närmare bestämt två listor. Kritiker och regissörer kan lista lite som de vill… för tolkningen av ”bästa” är alltså högst personlig. Det kan gälla till exempel tekniken, nytänkandet eller vad som gjort mest intryck på regissören personligen. Resultatet visar två ganska olika listor, men toppnamnen är med på båda ställen och filmerna är alla ganska ”gamla” – mer än 30 år samtliga och de flesta mer än 40 också.

Orson Welles Citizen Kane har legat i topp de senaste 50 åren, men har nu fått lämna plats för Alfred Hitchcocks Vertigo, en film jag själv aldrig har sett. Huvudrollerna spelas av James Stewart och Kim Novak – välkända namn som jag dock sett i flera andra produktioner. Och Mr Hitchcock är ju en självskriven skräckfavorit sen jag var riktigt ung. Filmer som Psycho och Fåglarna gav många nätters ruggiga mardrömmar som extra bonusmaterial.

Det blir till att bänka sig för att se vad man själv tycker om Vertigo. Båda toppfilmer, Ctizen Kane och Vertigo, fick ett blandat mottagande vid premiären, men har vuxit med tiden. Ofta är det så med riktigt bra material. Det behöver tid att sjunka in och att ”bo in sig” i människors sinnen och medvetanden. Och ofta är regissören ”före sin tid”. Intressant är att två av mina egna absoluta favoriter finns med på listorna: Francis Ford Coppolas Apocalypse Now och Martin Scorseses Taxi Driver. Fast… båda är för ”unga” för att kunna konkurrera i översta toppen. Vi får väl se om en 30-40 år.

The Hobbit – igen

/ Leya / Lämna en kommentar

Hobbit-filmerna blir trilogi – DN.SE.

Bara en kort notis, men ändå. Om det inte hade varit J.R.R.Tolkien och om det inte hade varit Peter Jackson så hade jag suckat djupt och med utandningsluften blandat en stark oroscocktail för kvalitén.

Men jag är helt lugn. Ungefär hemkokt flädersaft.

Ticket used – money well spent

/ Leya / Lämna en kommentar

Klockan 11.59 igår natt bänkade vi oss på biografen. Premiär för den tredje och sista delen av trilogin om Batman – The Dark Knight Rises. Christopher Nolans två första, Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008) är båda mörka berättelser och i rollerna syns förstås Christian Bale som Batman och Michael Caine som den trogne Alfred. Morgan Freeman, Liam Neeson och Gary Oldman är andra namnkunniga skådespelare i rollistan. Särskilt minns man också Heath Ledger som the Joker i film nummer två.

Det är många tankar som flyger runt i huvudet innan ens reklamen hinner börja rulla. Hur ska Nolan lyckas sy ihop historien? Hur kommer den att sluta? Batman som berättelse kan ju aldrig dö, så då krävs något alldeles speciellt av regissören för att avsluta trilogin ”rätt”.

Jag blev inte besviken. Till Hans Zimmers (Inception, The Dark Knight, Pirates of the Caribbean osv.) eminenta och njutbara kompositioner rullas den väl genomtänkta storyn upp i händerna på lika eminenta skådespelare. Inte minst Anne Hathaway som Catwoman. Halle Berry har också gjort denna roll en gång, men lyckades inte alls gestalta henne lika trovärdigt. Berry gjorde henne snarast till sexsymbol (?) medan Hathaway fångar henne som en ganska olycklig, nästan främmande fågel i Gotham City och i världen.

Personligen är jag förtjust i Gary Oldman och jag har faktiskt aldrig sett honom göra en dålig rollprestation. Han lyckas bra med kommissarie Gordon. Tom Hardy gör den grymme motståndaren Bane på ett sympatiskt sätt – hur jag nu kan uttrycka det så. Men, se hans ögon därunder masken. De är inte så grymma som hans handlingar är, och han har haft en helvetisk uppväxt. Bokstavligen.

Christian Bale – ja, vad säger man? Jag menar att han gör den bäste Batman någonsin. Från filmens början en bruten man som lämnat både Batmans kostym och roll bakom sig, tagit på sig skulden för den populäre (men skurkaktige) Harvey Dents död och som dessutom rent fysiskt är till synes bortom reparation. Han gör en trovärdig roll – igen – för det har han gjort i samtliga tre delar. Men, den här gången är han mänskligare än någonsin. Det är en mörk gestaltning i ett mörkt samhälle i en mörk tid.

Många trådar ska löpa samman för att föra storyn till ett trovärdigt slut. Nolan lyckas bra med det. Mycket bra. Verklighetsförankring, trovärdighet i en ickeverklig genre – det ni! Hela denna komplexa story lyckas anknyta till vår tid och dess problem  – ekonomisk kris, börsens roll, politik, insiderstories, de högt uppsattas spel som drabbar den lilla människan. Och så den enskilda människans möjlighet att verka för och stå upp för det goda. Bruce Waynes kamp med och mot sig själv görs också tydligare än jag minns från någon annan Batmanfilm.

The Dark Knight Rises är en värdig slutberättelse på trilogin och möjligen ”den mest vuxna superhjältefilmen någonsin”, som en recensent skriver. Jag förstår att man från filmbolagets sida inte vill skicka ut skådespelarna på den planerade PR-turnén – tragedin i USA på premiären sätter sina spår. Men, mitt råd till dig som ännu inte sett filmen är ändå att om du har en hundring över – gå och se den. Eller varför inte alla tre.

Inspiration

/ Leya / 4 kommentarer

Ja, var får man den ifrån denna regniga sommar? Barcelona kanske. Att tänka tillbaka på värmen, den sköna konsten och människor från alla världens hörn. Den fantastiska arkitekturen, den goda maten och ljumma kvällars långsamma promenader. Får jag bjuda på några enkla shots? Vilka du än väljer kan det inte bli fel – du är i Barcelona!

Joan Miró

Gaudí förstås

Hundar naturligtvis

Marknad

På väg till stranden

Kanske du känner för det här…

…eller det här…

…eller en lugnare avslutning på kvällen

Bram Stoker´s inspiration

/ Leya / 2 kommentarer

Abraham, eller Bram, Stoker (1847-1912) är den irländske författare som står som en fyrbåk i vampyrhistorien i egenskap av författare till alla tiders roman i genren, nämligen Dracula (1897). Romanen var inte den första i genren, men det är den som gått till historien som The Vampire Novel.

Bram Stoker var författare och tidningsskribent och mycket intresserad av vetenskap och medicin. Han var faktiskt en avlägsen släkting till Sir Arthur Conan Doyle och kände flera av den tidens stora engelska författare, bland andra Oscar Wilde. Stoker var också personlig assistent till skådespelaren Henry Irving – vilken ägde The Lyceum Theatre i London. (Stoker hade titeln Business Manager där.)

En av höjdpunkterna på resan till Scarborough var naturligtvis en vandring i Bram Stokers fotspår. Efter flera somrars vistelse i Whitby, Yorkshire,  förlade han nämligen en del av handlingen i Dracula hit.

This is where he lived in Whitby

Efter flera års research i Europa om folklore och vampyrer, och efter somrarna i Whitby, skrevs romanen klart och gavs ut 1897. Den är skriven i ett slags realistisk stil där författaren använder sig bland annat av dagboksanteckningar, brev och nyhetsklipp för att göra storyn trovärdig. När den kom ut blev den inte en omedelbar succé, men hamnade i ”skräckroman”-genren direkt precis som Mary Shelley´s Frankenstein.  Andra likheter är att båda romanerna har flera berättare som delger sin syn från olika perspektiv – ytterligare ett trovärdighetsknep för att få läsaren med sig.

Then as the cloud passed I could see the ruins of the abbey coming into view, the church and churchyard became gradually visible. Whatever my expectation was, it was not disappointed, for there, on our favourite seat, the silver light of the moon struck a half-reclining figure, snowy white.

En vandring på kyrkogården i skymningen försätter dig garanterat i rätt stämning.  Inte för inte benämns Dracula också som a Gothic novel.

The abbey

1922 gick romanen upp som film, Nosferatu, med Max Schreck i huvudrollen och på samma tema har sedan dess spelats in ett nästan oräkneligt antal filmer. Så sent som 1992 spelades den in igen av Francis Ford Coppola med några av vår tids stora skådespelare: Gary Oldman, Winona Ryder, Sir Anthony Hopkins och Keanu Reeves.

Midsommar 2012

/ Leya / Lämna en kommentar

Midsommar detta år kan sammanfattas i tre korta fraser:

Goda vänner, God mat, God tur med vädret

Image

Lekfulla, långväga gäster

Image

Solvarma vatten

Image

Blomman för dagen

Struggling – eller vi jobbar på det…

/ Leya / 4 kommentarer

Någon som inte gillar brittisk humor? John Cleese, Monty Python eller Mr Bean, ”Black Adder”? Själv har jag alltid älskat britternas humor och skrattat gott åt deras filmer. ”A Fish Called Wanda”, ”Fawlty Towers” (Pang i Bygget) eller ”Life of Brian”. I vardagen är de lika roliga, faktiskt. Inte bara Cleese och Atkinson utan många vardagsmänniskor också. Det kan gälla allt från skyltar till TV, personliga uttryck eller dekaler.

Vägarbeten är vanliga, där som här, och vår initierade guide upplyste oss om innebörden av detta märke:

”Man struggling with an umbrella”

Och visst, visst fick vi erfara att det regnar mycket i England…

Att man sedan gör något positivt av det jobbiga – som trafikhinder och vägarbeten – är en bra sak:

Building What?

Sugen på bio, någon?

Nedanstående skylt står parkerad bland gravarna på St Mary´s kyrkogård i Scarborough…

?

Vågar man?

Frågan är om man raggar nya gravplatsköpare eller vad, och vad doktorn ordinerar är osäkert… Hursomhelst kan jag skriva under på följande konstaterande när det gäller tillståndet i världen:

Watch out!

As You Like It

/ Leya / Lämna en kommentar

William Shakespeare tonight at Yorkshire Theatre Royal – As You Like It.

I had not seen this play before, so this was an exciting evening. The actors were very young and very talented and I more or less expect to see a couple of them on TV in the near future. As usual Shakespeare´s language is mesmerizing, and I say good night to you all with this famous quote from the play:

All the world’s a stage,
And all the men and women merely players;
They have their exits and their entrances,
And one man in his time plays many parts,
His acts being seven ages. At first, the infant,
Mewling and puking in the nurse’s arms.
Then the whining schoolboy, with his satchel
And shining morning face, creeping like snail
Unwillingly to school. And then the lover,
Sighing like furnace, with a woeful ballad
Made to his mistress’ eyebrow. Then a soldier,
Full of strange oaths and bearded like the pard,
Jealous in honor, sudden and quick in quarrel,
Seeking the bubble reputation
Even in the cannon’s mouth. And then the justice,
In fair round belly with good capon lined,
With eyes severe and beard of formal cut,
Full of wise saws and modern instances;
And so he plays his part. The sixth age shifts
Into the lean and slippered pantaloon,
With spectacles on nose and pouch on side;
His youthful hose, well saved, a world too wide
For his shrunk shank, and his big manly voice,
Turning again toward childish treble, pipes
And whistles in his sound. Last scene of all,
That ends this strange eventful history,
Is second childishness and mere oblivion,
Sans teeth, sans eyes, sans taste, sans everything.

Hard work

/ Leya / 2 kommentarer

After some tough work in the first part of the day, we were rewarded with a visit to Whitby. Whitby Abbey was built during the early 13th century, but the first monastery was founded here almost 600 years earlier. Henry VIII had a dispute with the Pope and Whitby Abbey was one of the church buildings that was destroyed by the king.

Today there was staged a fight between vikings and Anglo-Saxons, and we all enjoyed the imposing ruins, the eager fighters and the beautiful horses.

Needless to say, the Anglo-Saxons won. But the children watching all cheered for the vikings!

 

 

Not only swords were popular…

Participants – and spectators

The speaker was a magician – really. He unfolded the story and made us feel the atmosphere; the fear, the sweat and the blood. He kept us in awe listening to the fighters´bravery and understanding the question: If… what would you do? Understanding fear, life, war and defense – and how you could be forced to stand up for your family and for your country.