Film

Bioaktuellt…

/ Leya / 2 kommentarer

THE HOBBIT Review. THE HOBBIT: AN UNEXPECTED JOURNEY Review | Collider.

The Hobbit: An Unexpected Journey – nu har jag sett den. Och, ja, nog motsvarade den förväntningarna! Jag hade förväntat mig det nya sättet att filma, med dubbelt så många bilder per sekund, och att det då skulle bli knivskarpa bilder med möjlighet till myllereffekt av värsta sort. Peter Jackson har naturligtvis gjort ett mästerverk – igen.

Ett sällskap dvärgar invaderar och äter totalt upp hobbiten Bilbos hem och så kommer trollkarlen Gandalf och talar om hur trevliga de egentligen är när man väl vant sig…och visst vänjer man sig. Det är ett härligt gäng som Bilbo kontrakteras av som ”inbrottstjuv”. Han ska nämligen hjälpa dvärgarna att ta tillbaka sitt förlorade hemland, Erebor, från elddraken Smaug. Lite motvilligt skriver han på och får sedan bekymmer med att visa sig värdig att vara en av dem. Särskilt inför ledaren, Thorin. Men, han växer med uppgiften och förtjänar sin plats i sällskapet.

Tekniken är förstås alldeles makalös och man sitter och bara njuter. Jag ville inte se den i 3D, särskilt inte med den nya, snabbare bildtekniken, utan såg den i 2D. Ändå var det en person i publiken som mådde så dåligt att han kastade upp. Det blev en kvarts avbrott i filmen och vi fick gå ut. Inte helt fel eftersom den varar nästan tre timmar.

Som vanligt blev det ganska mycket krigande och fighter – och många halshuggningar…men inte mer än man orkade med. Sagan om Ringen innehåller ju mycket krigande den också. Jag visste att denna film inte skulle till lika stor del som trilogin om Ringen vara filmad på plats ute i det storslagna landskapet, utan mycket skulle vara studiofilmat med green screen. Men vi fick i alla fall känna igen oss i Hobbiton och Shire, detta ljuvligt gröna, kulliga landskap som vi besökte förra julen, bara två-tre veckor innan filmteamet lämnat det. Och uppe i bergen tyckte vi oss känna igen området kring Mount Ruapehu.

Skådespelarinsatserna är jämnt över lysande. Ian McKellen är förstås favoriten som Gandalf – en roll som jag tror ingen annan kunde ha gjort bättre. Martin Freeman var ett mycket gott val för rollen som Bilbo (hörde tidigare ryktas att tankar hade gått till Daniel Radcliffe för denna roll…), och Richard Armitage (som jag aldrig hört talas om tidigare) gör en synnerligen allvarlig och trovärdig Thorin. Tjusig är han också, vilket inte känns fel…

Vi  funderade på Alvkungen Thranduil, som bara är med några korta ögonblick – om han möjligen kunde vara Legolas fader? De är väldigt lika varandra. Boken ska naturligtvis läsas om och då kanske man får svaret där.

Hursomhelst så var väl the Hobbit  tänkt mer som en barnbok från början – därav den lite glättiga och skämtsamma tonen och de många tokerierna. Vi får hoppas att allteftersom äventyren blir mer grymma och vilda, så kommer tonen att dämpas något. Men jag är inte orolig. Peter Jackson brukar veta vad han gör. Annars knyter filmen väl an till trilogin om Ringen. Alla trådar knyts samman och ingen hänger löst. Intressant var det till exempel att få veta lite mer om hur det djupa hatet mellan dvärgar och alver en gång startade.

Musiken, slutligen, är alldeles underbar. Man kan inte sluta njuta och inte sluta nynna – i alla fall inte på vägen hem från bion.

En utförligare review och lite mer kött på benen rent filmiskt får du om du följer länken – varsågod ovan! Och – gå och se filmen! Det blir en oväntad resa…

The Hobbit

/ Leya / 10 kommentarer

Ikväll ska vi äntligen få se den – Peter Jacksons efterlängtade film om the Hobbit. Då får vi se hur han hanterat J R R Tolkiens lilla bok. Det ska bli härligt att sätta sig i biosalongen och befinna sig på Nya Zeeland igen, i Hobbiton! Jag återkommer med mina intryck i morgon.

Nya Zeeland 1 413

Skyfall toppar

/ Leya / 5 kommentarer

BBC News – Skyfall tops UK all-time box office.

Ja, vem har inte sett Skyfall vid det här laget? Alla måste i alla fall ha hört Adele sjunga ledmotivet minst 25 gånger. Och ledmotivet är Bondtypiskt och suggestivt som vanligt. Adeles röst är perfekt för den här.

Filmen har höjts till skyarna av många som den bästa Bondfilmen hittills. De stora förväntningarna när jag gick förra veckan kom väl till stor del att uppfyllas, men personligen tycker jag att filmen hade vunnit på att bantas mer. Kanske så mycket som 20-30 minuter. När jag börjar titta på klockan, då är det något som inte stämmer. Sen hade Bond ingen riktig ”Bondbrud” heller, vilket jag tycker tillhör konceptet för denna klassiker. ( För övrigt det koncept/den story som väl gått under längst tid av alla?)

Bra skådespelarinsatser av Daniel Craig som Bond och Javier Bardem som skurken. Dame Judi Dench gör sin sista chefsroll i Bondfilmerna och Sam Mendes har rott iland ett mycket lyckat projekt. Tydligen är också Craig bokad för ytterligare två Bondfilmer.

Jag kommer att se dem.

Vertigo

/ Leya / Lämna en kommentar

BBC News – Vertigo is named ‘greatest film of all time’.

BFI’s Sight and Sound magazine gör vart tionde år en lista på alla tiders bästa filmer.  Närmare bestämt två listor. Kritiker och regissörer kan lista lite som de vill… för tolkningen av ”bästa” är alltså högst personlig. Det kan gälla till exempel tekniken, nytänkandet eller vad som gjort mest intryck på regissören personligen. Resultatet visar två ganska olika listor, men toppnamnen är med på båda ställen och filmerna är alla ganska ”gamla” – mer än 30 år samtliga och de flesta mer än 40 också.

Orson Welles Citizen Kane har legat i topp de senaste 50 åren, men har nu fått lämna plats för Alfred Hitchcocks Vertigo, en film jag själv aldrig har sett. Huvudrollerna spelas av James Stewart och Kim Novak – välkända namn som jag dock sett i flera andra produktioner. Och Mr Hitchcock är ju en självskriven skräckfavorit sen jag var riktigt ung. Filmer som Psycho och Fåglarna gav många nätters ruggiga mardrömmar som extra bonusmaterial.

Det blir till att bänka sig för att se vad man själv tycker om Vertigo. Båda toppfilmer, Ctizen Kane och Vertigo, fick ett blandat mottagande vid premiären, men har vuxit med tiden. Ofta är det så med riktigt bra material. Det behöver tid att sjunka in och att ”bo in sig” i människors sinnen och medvetanden. Och ofta är regissören ”före sin tid”. Intressant är att två av mina egna absoluta favoriter finns med på listorna: Francis Ford Coppolas Apocalypse Now och Martin Scorseses Taxi Driver. Fast… båda är för ”unga” för att kunna konkurrera i översta toppen. Vi får väl se om en 30-40 år.

Ticket used – money well spent

/ Leya / Lämna en kommentar

Klockan 11.59 igår natt bänkade vi oss på biografen. Premiär för den tredje och sista delen av trilogin om Batman – The Dark Knight Rises. Christopher Nolans två första, Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008) är båda mörka berättelser och i rollerna syns förstås Christian Bale som Batman och Michael Caine som den trogne Alfred. Morgan Freeman, Liam Neeson och Gary Oldman är andra namnkunniga skådespelare i rollistan. Särskilt minns man också Heath Ledger som the Joker i film nummer två.

Det är många tankar som flyger runt i huvudet innan ens reklamen hinner börja rulla. Hur ska Nolan lyckas sy ihop historien? Hur kommer den att sluta? Batman som berättelse kan ju aldrig dö, så då krävs något alldeles speciellt av regissören för att avsluta trilogin ”rätt”.

Jag blev inte besviken. Till Hans Zimmers (Inception, The Dark Knight, Pirates of the Caribbean osv.) eminenta och njutbara kompositioner rullas den väl genomtänkta storyn upp i händerna på lika eminenta skådespelare. Inte minst Anne Hathaway som Catwoman. Halle Berry har också gjort denna roll en gång, men lyckades inte alls gestalta henne lika trovärdigt. Berry gjorde henne snarast till sexsymbol (?) medan Hathaway fångar henne som en ganska olycklig, nästan främmande fågel i Gotham City och i världen.

Personligen är jag förtjust i Gary Oldman och jag har faktiskt aldrig sett honom göra en dålig rollprestation. Han lyckas bra med kommissarie Gordon. Tom Hardy gör den grymme motståndaren Bane på ett sympatiskt sätt – hur jag nu kan uttrycka det så. Men, se hans ögon därunder masken. De är inte så grymma som hans handlingar är, och han har haft en helvetisk uppväxt. Bokstavligen.

Christian Bale – ja, vad säger man? Jag menar att han gör den bäste Batman någonsin. Från filmens början en bruten man som lämnat både Batmans kostym och roll bakom sig, tagit på sig skulden för den populäre (men skurkaktige) Harvey Dents död och som dessutom rent fysiskt är till synes bortom reparation. Han gör en trovärdig roll – igen – för det har han gjort i samtliga tre delar. Men, den här gången är han mänskligare än någonsin. Det är en mörk gestaltning i ett mörkt samhälle i en mörk tid.

Många trådar ska löpa samman för att föra storyn till ett trovärdigt slut. Nolan lyckas bra med det. Mycket bra. Verklighetsförankring, trovärdighet i en ickeverklig genre – det ni! Hela denna komplexa story lyckas anknyta till vår tid och dess problem  – ekonomisk kris, börsens roll, politik, insiderstories, de högt uppsattas spel som drabbar den lilla människan. Och så den enskilda människans möjlighet att verka för och stå upp för det goda. Bruce Waynes kamp med och mot sig själv görs också tydligare än jag minns från någon annan Batmanfilm.

The Dark Knight Rises är en värdig slutberättelse på trilogin och möjligen ”den mest vuxna superhjältefilmen någonsin”, som en recensent skriver. Jag förstår att man från filmbolagets sida inte vill skicka ut skådespelarna på den planerade PR-turnén – tragedin i USA på premiären sätter sina spår. Men, mitt råd till dig som ännu inte sett filmen är ändå att om du har en hundring över – gå och se den. Eller varför inte alla tre.

The Artist

/ Leya / Lämna en kommentar

The Artist 2011 – IMDb.

Igår kväll var det dags. The Artist, den mångfaldigt Oscarsbelönade, svartvita stumfilmen skulle beses. Det var med blandade känslor och ovissa förväntningar jag satte mig i biofåtöljen – kunde det här vara något värt så många utmärkelser?

Jag hade läst en del om filmen och var mycket nyfiken – en smal film eller en nostalgisk film eller en artistisk film eller en…Ja, vad skulle jag tycka? Bara namnen...Valentin och Peppy, ruskade liv i min barndoms titt på Rudolph Valentino och Errol Flynn, min mormors idoler.

Filmen är fransk, och bara det ett ganska säkert kort. Men en fransk film om Hollywoods stumfilms glansdagar? Att porträttera den tidens stjärnor och prestera vad som krävs av kroppsspråk och yvighet för att ge liv åt tystnaden? Inte minst ögonbryn och smalmustasch. Visserligen spelas musik, precis som under stumfilmseran, men nog måste väl talet komma med talfilmen – i alla fall ungefär mitt i?

Det blev en alldeles särdeles speciell upplevelse. Filmen är otroligt skickligt gjord, välspelad och med massor av anspelningar på gamla filmer som bland annat Singing in the Rain. Smarta metatricks och igenkänningsfaktorer som sänder varma ilningar ända ut i hårrötterna. Aktörerna är briljanta och miljöerna perfekta – detta kunde utan tvekan ha varit en autentisk gammal stumfilm, återuppstånden ur något dammigt arkiv. Huvudrollsinnehavarnas slickade hår och vita leenden, bekymrade pannor och skräckfyllda blickar som övergår i smäktande ögonkast och modesta kindkyssar. Steppdans och charlestonkjolar, trånga hattar och läckra gamla bilar. Och en alldeles, alldeles charmerande liten hund.

Kanske filmen hade vunnit på att övergå till ljud tidigare än vad den gjorde. Rättare sagt, så satt jag och önskade att…nu kommer väl ändå ljudet? Här är precis ett lämpligt ögonblick…och det fanns flera sådana. Men, det blir bara slutreplikerna som har ljud. Det kan tyckas märkligt att filmskaparna håller fast vid den stumma gestaltningen även när de berättar om hur verklighetens talfilm tagit över på 30-talet. Kanske för att hålla en rak linje och få in en sista punch line? Och, en del sekvenser kunde ha kortats ner. Som det nu är kan man känna en viss otålighet framemot slutet.

Det finns många sekvenser som är obetalbart snygga, obeskrivligt skickligt inlagda och hisnande smart gjorda. Men, jag tänker inte avslöja mer om dem. Om du är filmintresserad och har rötter i gamla tiders film, i alla fall om du någon gång har tittat på stumfilm från förr och uppskattat den – lägg ett par timmar på The Artist!