As You Like It

William Shakespeare tonight at Yorkshire Theatre Royal – As You Like It.

I had not seen this play before, so this was an exciting evening. The actors were very young and very talented and I more or less expect to see a couple of them on TV in the near future. As usual Shakespeare´s language is mesmerizing, and I say good night to you all with this famous quote from the play:

All the world’s a stage,
And all the men and women merely players;
They have their exits and their entrances,
And one man in his time plays many parts,
His acts being seven ages. At first, the infant,
Mewling and puking in the nurse’s arms.
Then the whining schoolboy, with his satchel
And shining morning face, creeping like snail
Unwillingly to school. And then the lover,
Sighing like furnace, with a woeful ballad
Made to his mistress’ eyebrow. Then a soldier,
Full of strange oaths and bearded like the pard,
Jealous in honor, sudden and quick in quarrel,
Seeking the bubble reputation
Even in the cannon’s mouth. And then the justice,
In fair round belly with good capon lined,
With eyes severe and beard of formal cut,
Full of wise saws and modern instances;
And so he plays his part. The sixth age shifts
Into the lean and slippered pantaloon,
With spectacles on nose and pouch on side;
His youthful hose, well saved, a world too wide
For his shrunk shank, and his big manly voice,
Turning again toward childish treble, pipes
And whistles in his sound. Last scene of all,
That ends this strange eventful history,
Is second childishness and mere oblivion,
Sans teeth, sans eyes, sans taste, sans everything.

Haworth

Welsh poppies

A day in Haworth with flowers and wonderful people makes you keep on ticking. During this day we also had a long walk up to ”Wuthering Heights”, and during those 2-3 hours we really felt the soft winds of the moors and the soaring spirits of Catherine and Heathcliff.

The Parsonage is still here, the place where Emily, Charlotte, Anne and Branwell Brontë grew up, and where the sisters wrote their famous novels.

The Parsonage

The beautiful graveyard in Haworth

 The graveyard has got about 42000 graves – which in those days led to the water being polluted down in the village and many children died.

Before starting out on our long walk, we had some Yorkshire pudding at the White Lion and for dessert I had shortbread with strawberries and cream.

Yorkshire pudding

Peaceful views

Scarborough Castle

Today we  walked up to the castle and had wonderful views over the sea.

From above

Church of St Mary

Peregrine falcons are nesting on the cliffs here, and we were fortunate to see them hunting. Bird watchers had put up telescopes and let us have a closer look as well.

We also visited Anne Brontë´s grave, where the letters of the inscription now are hardly visible.

Anne Bronte´s grave

Sagan om Ringen del III

Så, efter fika, beger vi oss ut i regnet igen. Vår initierade guide, Randall, berättar om premiären på filmen. Det måste ha varit magiskt för alla som var där…vi får nöja oss med magiska bilder och fantasi.

Hela huvudstaden hyllade Jackson och hans storslagna film

Överallt – på byggnader och på öppna platser – klättrade, krälade och klängde figurer ur filmen. Till kuriosan hör att Peter Jackson själv köpte in filmens hela rekvisita och den finns nu magasinerad i över 100 containrar spridda över landet.

Vem där?

Middle Earth calling!

Röda mattan gick över gator och torg ända fram till premiärbiografen, Embassy.

På just Embassy såg vi sedan TinTin, eftersom det var Jacksons senaste produktion. Vi hade fått en försmak av det minutiösa hantverket redan i Weta Cave, och vi blev inte besvikna. Men först en kort rundtur på biografen.

Spegel, spegel…

På premiären satt alla skådespelarna tillsammans. På varje armstöd finns en bronsplatta med namnet på respektive rollinnehavare. Jag kunde inte låta bli…jag satt i dem alla. Frodos stol, Legolas, Aragorns… Men, vi hittade tyvärr aldrig Gandalfs plats. Annars hade jag nog vilat en extra eftertänksam stund i den.

Hur mycket magi kan en människa bära? En magisk dag, ja flera, hade vi i Tolkiens tecken. Vi besökte  Hobbiton i strålande sol och vi färdades på filmernas vägar uppe bland vulkanerna och i bergen på både Sydön och Nordön.

Kanske är det bäst att avsluta lite närmare verkligheten. Vad sägs om en äkta Urukhai? Och till sist a Sobering Thought… för att landa i vardagen igen – eller nästan.

Urukhaikrigaren sitter till höger…

På min vägg

Vad du har på din vägg säger en del om dig som person. Jag fick en liten tankeställare när jag efter en bekants fråga insåg att jag inte kunde tänka mig att byta ut en enda av mina väggdekorationer. Vad har jag egentligen där? Förutom foton på barnen och någon skiss av mig själv från en Italienresa för längesedan. Det är kanske dags för en liten självanalys. En egen minikonstrunda såhär efter påsk.

I mormors skänkspegel ser jag monstera deliciosa och två thankas inköpta någonstans i Kathmandudalen, Nepal, 1986

I trappan upp till ovanvåningen hänger en av mormors egenhändigt lagda stentavlor. Den här från 1979. Oändligt många timmars arbete och tillverkad med stor precision

På andra sidan, högt upp mot taknocken, hänger en ärvd batiktavla. Ursprung okänt, men den utstrålar harmoni

Snösparvar, en litografi jag fick på min 30-årsdag

Kylskåpskonst! Den byts ut efterhand av ungdomarna. Nytt, läst, omtyckt, skrattat åt; inspirerande, galenskaper och livsbejakande tokigheter

Gör en inventeringstur du också! Även om du tycker att du vet vad du har, så kan du kanske bli smått överraskad. Eller kanske du bestämmer dig för att byta ut något? Eller, som jag, får du upp minnesbilder du inte grunnat över på länge. (Se där ett gammalt ord som min kära mormor ofta använde. Det är fortfarande både innehållsmättat och gångbart.)

Så, vad kom jag fram till om mig själv genom denna korta odyssé? En del bortglömda tankar tände små tomtebloss, medan andra fortfarande seglar som japanska lyktor i natten. Jag kan nog inte byta ut något av mina minnen – för det är det de är, de som satt sina avtryck på min vägg.

Baksidan – en högst ovetenskaplig fundering

Allting har en baksida. Medaljen till exempel. Nog tittar du väl på baksidan av tavlan eller skåpet innan du köper det – så att man inte fuskat vid tillverkningen? Hur ser det ut i trädgården mot gatan? Vad gömmer sig på baksidan?

Det känns som om ordet baksida oftast används i negativ betydelse, med en något kryptiskt inbakad hemlighet. Ofta används det i bildlig betydelse. En enkel uppslagning av ordet ger följande: Ordet baksida består av bak och sida, där bak är ett fornsvenskt ord med betydelsen rygg; baksida. Sida har i fornsvenskan betydelsen bred; vid; låg. Sida kan ha betydligt fler betydelser än ordet bak. Till exempel sida i en bok, kroppssida, yta eller kant, håll eller riktning, part eller parti, aspekt, egenskap. Kanske är det därför som en sammanslagning av de två orden blir så fruktbar?

Naturligtvis förändras ordens innebörd över tid, men det skulle ta för mycket tid och kraft att fördjupa sig i varje spännande ord man börjar fundera över. Det går an att fundera och skrapa lite på ytan…

Hursomhelst så tycker jag att baksidan oftast är mer intressant än framsidan. Baksidan säger mer om människor än fasaden – framsidan. De flesta försöker nog visa en snygg framsida även om baksidan inte är så i ordning. Den du vill vara kontra den du verkligen är… Framsidan betyder också mycket när du ska göra dina personliga val i livet. Om det sedan är hus, man, fru, tavla eller bok.

Om vi tänker på hur naturen ordnat det, så kanske jag menar det vi kallar undersida istället för baksida – men ändå. Det är ju en baksida det också. Framsidan måste vara funktionell och samtidigt attraherande – i alla fall på tilltänkt partner eller pollinerare. Samtidigt måste växten eller djuret verka avskräckande på fiender. Vad gömmer sig egentligen på baksidan?

Begonia

Min ryska begonia är ett tydligt exempel på vad jag menar. Blankpolerad och tjusig framsida/ovansida, men undersidan?

Späda och sköra

De stora bladen skuggar och skyddar de nya, späda skotten. Men riktigt hjälplösa är de inte i sig själva, de små. Med sina tunna flikar och spröt finns det inte mycket att äta på dem ännu. Och att ta sig in i dem verkar omöjligt.

På väg upp

På väg upp är de unga skotten översållade av bladflikar och trådar, så de är alldeles säkert svårklättrade. Kan man misstänka att fienden kommer nerifrån/underifrån?

Bladkanterna är också taggade

Växten verkar göra allt för att förhindra någon att nå ovansidan/framsidan. Men, om någon väl når dit, så är den som ett bonat golv – vaxartat blank, hård och hal.

Fullvuxna undersidor i hur många nyanser av grönt?

Vilken sida är då mest spännande? För mig är det självklart baksidan! Den kan vara ruffig och svårtillgänglig, men är helt klart mer givande och intressant. Det kan inte nog poängteras hur viktig den är att undersöka när det gäller dina personliga val i livet. Kanske kommer den att visa dig en del obehagliga sanningar, men, det behöver inte innebära något negativt. Tvärtom kan du få ovärderlig hjälp och vägledning – och kanske gör du oanade fynd… för baksidan använder ingen kosmetika.

Klage-Wijsa

Knoppar i värmen på min fönsterbräda. Cattleya.

Efter ytterligare en i den ändlösa raden av kylslagna och gråmulna morgonpromenader, singlar samma ord ner till mig igen – och nu tycks de ha byggt bo under min mössa. Jag bara måste skriva lite om Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr. 

Det är titeln på en dikt eller visa från 1642 av skalden – och skojaren – Lars Wivallius. Den består av 22 strofer. Visan börjar ”En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort”, och kan sägas vara en traditionell bondens och folkets bön om god årsväxt, men också en sprudlande lovsång över naturen och Skapelsen.

Som hos många andra konstnärssjälar så kom hans bästa alster till när han hade det svårt – i Wivallius fall under hans fängelsevistelser. Wivallius reste nämligen omkring i Europa med mindre rent mjöl i påsen. Han stal och smet från krognotor och lyckades under falsk flagg även gifta in sig i en adelsfamilj. Han skakade galler ett antal gånger, bland annat i Finland och i Kristianstad. Mest känd är han för sin Klage-Wijsa och den har gjort honom till vår kanske störste 1600-talsdiktare. Som få andra svingar han orden fritt och lekande lätt.

I alla fall jag kan lätt stämma in i hans bön. Här kommer några, av mig, på känsla, utvalda verser av visans 22:

Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr

En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma!
Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.

Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,
lät varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var rådig!
För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kollt och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
lät åkeren stolt ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara från fara
i allan tid
den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
lät höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Lät sjunga de unga
med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!

Giv glädje och tröst, lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer,
giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!

Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol med sommar igen,
lät köld och torka bortfara!
Nu längta, nu trängta
kvinnor och män
att gå i solskinet klara.

”Better a witty fool, than a foolish wit”

BBC News – Shakespearean fools: Their modern equivalents.

Homer Simpson för Shakespeares dårar vidare in i vår tid!

Dårar kan användas till mycket, och det visste naturligtvis Shakespeare. Han använder olika typer av dårar till olika roller, men, de flesta är sanningssägare och i slutändan goda människor. Dr Oliver Double, dramalärare vid universitetet i Kent, jämför med vår tids stand -up-comedians: Båda typer har någon slags tillåtelse från högre ort att säga i stort sett vad som helst.

Homer jämförs i denna artikel med Dogberry i Much Ado About Nothing. Båda är synnerligen inkompetenta, men gör gott utan att riktigt förstå hur det gick till. Homer är, som alla vet, oduglig både som äkta man, fader i huset, vän och anställd. Men ändå god på sitt eget speciella, aparta sätt.

Lite längre fram i artikeln hittar du även Russel Brand, som jämförs med Feste i Twelfth Night. Båda är bohemiska, fantasifullt kreativa och ordlekande. Brand har, enligt Dr Double, nästintill skapat sitt eget språk.

De andra jämförelserna i artikeln kanske är svårare för oss svenskar att se – personer och roller är inte riktigt lika välbekanta. Personligen vet jag inte mycket om Russel Brand, men som tidningsläsande människa har jag inte kunnat undvika att se honom på bild. För mig har han varit en skandalomsusad Hollywooddandy som det inte har känts särskilt intressant att få veta mer om. Helt plötsligt blir jag nu lite nyfiken…och han själv borde känna sig ärad över att nämnas i samband med vår störste dramatiker – even in terms of a fool.

”Sanningen ligger på gatan”

Så lyder titeln på kulturskribenten Jan Erik Volds artikel som idag är publicerad i Kristianstadsbladet. Det glädjer mig att den är publicerad på norska – vilket är skribentens eget språk. Alltför ofta översätter vi våra grannspråk till svenska – man kan lätt se varför svenska folket blir allt sämre på att förstå våra närmsta grannar. Jag ser det tydligt hos våra ungdomar i skolorna,  och jag lovar att irritationen är stor hos ungdomarna när vi tar upp den delen av språkhistorian.

Nu till dagens ämne – en kort glimt av nobelpristagaren Tomas Tranströmer sedd genom guldkorn ur tre artiklar. Många artiklar har skrivits om honom för idag, eftersom detta är dagen då  Nobelpriset i litteratur delas ut.

Jan Erik Vold tar upp litteratur som påverkat Tranströmer som ung – en Billy Wilder-film och en dokumentär bok om nazismens tortyrmetoder: ”Polens Martyrium”. Han menar att en del av hemligheten med Tranströmers poesi ligger i de tunga upplevelser han hade redan som barn. Redan som elvaåring hade pojken genomskådat nazismens fasor, och förstått att en gång skulle allt avslöjas. Detta visar sig i hans diktande framöver. Ett halvsekel senare skriver han:

Sanningen finns på marken

men ingen vågar ta den.

Sanningen ligger på gatan.

Ingen gör den till sin.

Den andra artikeln, ”Trappan till Tranströmer”, av Claes Wahlin i dagens Aftonbladet, har en inledning som jag tycker visar på ett enkelt sätt hur man kan läsa poeten Tranströmer:” Läsning av lyrik är som att gå uppför en trappa. De första stegen går lätt, de senare kräver en viss ansträngning, men belöningen är den utsikt som vartefter uppenbarar sig.”

Wahlin  menar att sinnesintrycken i början av dikten beskrivs så att du lätt kan förstå dem – om du inte stannar upp för länge för att reda ut de överraskande liknelserna. Sedan kan du behöva greppa ledstången när du når det symboliska skiktet, men väl uppe får du din belöning: En känsla av lätthet och befrielse.

Den tredje och sista artikeln jag plockar ur är ”Missa inte helheten” av Elin Viksten, också i dagens Kristianstadsbladet. Hon använder Tomas Tranströmers egna ord för att sammanfatta hans diktning: död och resa. Tranströmer har skapat ett unikt språk, med nyckelord som: metaforer, motsatser, förtätning, vardaglighet och gränsöverskridande. Han använder sig både av de klassiska versmåtten och fri vers. Dessutom har han förnyat den japanska haikun. I den traditionella haikun är tanken att fånga verkligheten omedelbart, utan att gå via bildspråk. Tranströmer skriver på sitt eget sätt: ”Håll ut näktergal!/ Ur djupet växer det fram/ vi är förklädda”. Poeten och akademiledamoten Anders Olsson menar att den svenske lyrikern ”chockat japanerna på ett positivt sätt.” Han använder metaforer för att skapa en bild, men bilden är alltid infogad i en helhet, och det är av sin omgivning som bilden får kraft.

För mig är han den oöverträffade poeten, den som får mig att lyfta och samtidigt andas ännu djupare. Den som öppnar mitt inre mot den yttre världen – och tvärtom. Jag skulle kunna fortsätta mycket länge att skriva om och citera Tranströmer, men jag tror att var och en ska finna sin egen sfär hos honom. Avslutningsvis några få ord, i vilka jag känner igen mig själv – i alla åldrar:

Som barnet somnar in med skräck

lyssnande till hjärtats tunga steg.

Långt, långt tills morgonen sätter

strålarna i låsen

och mörkrets dörrar öppnar sig.

 

De första raderna i samlingen 17 dikter är också ofta citerade, men för mig representerar de så tydligt hans poesi. Orden formar och formas efter den bild han vill ge oss:

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.

 

Kan en känsla beskrivas enklare?

Fundera på hur poesi når fram när den inte läses på originalspråk.

Insikter

Trädets tid ger mig en del igenkännande leenden – och tårar, men också många nya insikter. Det är både skönt och oroande med insikter. Ofta har jag tänkt rätt, men ibland har jag inte tänkt alls. Dessutom händer det att jag tänkt fel.

Den nordamerikanska Contortatallens frammarch hotar vår svenska tall – och därmed även det djur- och växtliv som är naturligt för oss här i Norden. Vi har i Sverige satsat på främmande arter i stor skala. Varför? Kanske de växer fortare, kanske ger de högre vinst…ja, åtminstone har det med pengar att göra. Det kan dock inte ha med lönsamhet i längden att göra. Åtskilliga länder i världen kan visa upp exempel på vad som händer med jord, luft och vatten, samt med alla levande varelser i området, när skogarna förstörs eller förändras av oss människor. Det är också oerhört svårt att återskapa det som en gång gått förlorat. Några få av bokens berättelser tar jag upp lite om här.

Påskön är ett tydligt exempel. När det sista trädet huggits ner för att bygga fiskekanoter eller för att tända brasor – vi får aldrig veta vilket – så fanns inget som höll jorden kvar mot vind och regn. God, odlingsbar jord sköljdes ut i havet och snart fanns mest kala klippor och ofruktbar mark. Man tror att befolkningen dog ut – om de inte lyckades ta sig iväg med sina båtar och kanoter till fast land. I Skottland gick de kaledoniska skogarna åt genom avverkning och hård betning av alla fårhjordar. På Teneriffa avverkades kanarietallen till möbler, hus och bränsle – innan man till slut insåg att det var kanarietallen som samlade vatten åt folket. Vattenkällorna sinade nämligen och ingen hade lyssnat på lokalbefolkningens kunnande och urgamla vetande om att källan var just – kanarietallen.

I Trädets tid kan du också läsa om hur stor roll Göteborgs botaniska trädgård spelat i försöken att återge Påskön liv. Hur man i Skottland och på Teneriffa genom gediget arbete av den inhemska befolkningen och av organisationer som Trees for Life nått gott resultat. Man är nästan framme vid målet. På Teneriffa har man lärt sig läxan, och insett hur värdefull naturens egen specialanpassning till växtplatsen är. Experter försökte nämligen inplantera tall från andra länder, vilket inte föll väl ut. Nu delar man inte med sig av kanarietallplantor ens till grannön Gran Canaria – plantorna ska växa där de hör hemma, naturen vet bäst.

Som du förstår, så ryms många fantastiska berättelser i denna bok. De ger ett visst hopp eftersom så många organisationer och enskilda människor och forskare bryr sig och arbetar för trädens liv – och därmed människans och vår egen överlevnad. Själv bidrog jag redan som ung med en slant till Vi-skogen i U-länderna, och numera blir det till regnskogarna i Sydamerika och träden på Himalayas sluttningar.

Avslutningsvis tar mitt hjärta ett extra skutt när Christel Kvant beskriver hur hon står under den 56 meter höga kanarietallen utanför Vilaflor på Teneriffa: ”Så nära verkligheten de ligger, de gamla föreställningarna om Yggdrasil och de andra världsträden i världens uråldriga religioner. Det är ju världsträdet, livets träd, jag står och tittar på.” Just den tallen har jag stått under ett antal gånger. Barnen också. Vi trodde att jätten gått förlorad i de stora bränder som härjade Teneriffa för något år sedan. Men, Trädets tid kom ut i år, 2011 – alltså borde Vilaflortallen leva! Varje jul tar vi fram några av dess gigantiska kottar och pryder bordet eller hänger i fönstret. Vi brukade nämligen fylla någon kasse varje gång – att otympla med i knät eller i ryggsäcken på planet hem.

 

Nils Ferlin

”Infall” (ur Barfotabarn, 1933)

Man dansar däruppe – klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.