Moon River…

Singer Andy Williams dies at 84 – CNN.com.

”Moon River” kommer alltid att leva. Som liten såg jag Andy Williams Show och älskade hans sammetsmjuka röst. Min mamma beundrade också honom, även om bådas vår håg låg närmre Elvis Presley och The Beatles.

Det händer nu och då att jag tänker på hur snabbt åren virvlat iväg. Hur många minnen jag har som inte mina yngre vänner eller mina barn kan dela. Då tänker jag också på hur många gånger man som barn eller ung kanske tyckt att ens föräldrar pratade för mycket minnen. Snart är jag kanske där själv.

Men minnen är viktiga. Det talas så mycket om att se framåt och gå vidare – hela tiden. Inte drömma, minnas och kanske vara vemodig – eller rentav sörja, utan glömma och köra på. Jag vet inte riktigt om jag håller med helt och fullt där. Naturligtvis finns det en gräns för hur mycket du mår bra av att tänka på svunna tider och människor du känt och mist. Men, jag tror också att det är viktigt för människan att stanna upp och tänka tillbaka, minnas och reflektera. Kanske fälla en tår över en melodi eller ett gammalt foto. Kanske prata med en vän och minnas tillsammans.

Personligen tror jag inte att det alls är bra att bara se framåt och aldrig minnas tillbaka. Vi är inte gjorda för det.

Revansch

Nu bara känner jag att jag har kommit för mycket i underläge här…Faktiskt så brukar det vara överläge som gäller när det gäller mig. Bevis krävs förstås! Här hittade jag en bild från BIR i Ronneby och sen en bild tagen av ett troget fan. Få se om det finns någon mer representabel bild att stoppa in…

BIR i Ronneby

Nyklippt!

Matte och jag i uppfödargruppen

Så – snacka om överläge!

Cumulus – Höstvisa

Cumulus – Höstvisa – YouTube.

Minnet är märkligt. Plötsligt, i höstkrasslet, dyker en älskad visa upp. En jag inte tänkt på eller hört på många, många år. Höstvisa med Cumulus. Tove Janssons text. Jag måste bara blunda och lyssna – om och om igen. Jag tror jag släcker tidigt ikväll och låter visan sväva i mörkret. Sakta dala ner på täcket och vila på min kudde. Det ska bli så skönt.

Överföring

Jag köpte ny telefon och skickade över mina gamla bilder till den nya. Från den nya telefonen kunde man enkelt föra dem över till datorn. Från datorn fördes både bilder och minnesbilder vidare till mig och in i mitt huvud.

Det blir som att dra i en enarmad bandit: Minst tre nya minnesbilder dyker upp varje gång. Har du tur blir det jackpott och en mininostalgitripp tar sin början.

Såhär såg min ut…

Råg, korn, havre eller vete

Som barn cyklade jag varje skoldag förbi åkrar och ängar med böljande säd. Havre var nog det första sädeslag jag lätt kunde känna igen. De små dansande vipporna rörde sig för minsta fläkt. Men övriga sädeslag var lite svårare att skilja åt. Mitt knep var att korn, som ju borde vara endast korn på ett strå, hade de längsta stråna av dem alla. Och vete såg ut som bara korn. Då var det enkelt att placera rågen med mittemellanlängd.

Vetet var aldrig vackrast, för det var det klumpigaste av sädeslagen, tyckte jag.

I går körde jag sakta hemåt i den sköna sensommarsolen och tog en lite mindre väg genom vindstilla jordbruksmark. Jag stannade där det var som mest lugnt, parkerade och steg ur bilen. Stilla. Bara något ensligt rop från en rovfågel dallrade i luften. Solen spelade och skuggorna gled fram över fälten efterhand som molnen seglade förbi mot den andra horisonten.

Vetefälten var förtrollande vackra. När jag steg ut i vägkanten, närmre de fina stråna, knäppte och rasslade syrsor och gräshoppor ganska högljutt iväg genom djungeln. Det var en fin stund. Och doft.

Stilla

Sista kvällen i sommarhuset blev precis så underbar som en sommarkväll ska vara.

Jag gick sakta längs stranden och bryggorna och allt var stilla.

Ljudet färdades fjäderlätt över vattnet med osynliga vindar. Männens röster från båtarna lät tydliga och nära.

Stranden tom och ödslig, men spåren av en dag i sanden hade inte suddats ut.

Nästan framme vid udden var också männen i båtarna borta. Inte ens måsarnas röster dröjde kvar.

Det fantastiska ljuset mot mörk himmel klingade av och motvilligt drog jag mig hemåt. En fin kväll.

En värdig sista semesterdag

En trött hjälte

Sommarledigheten avslutades i alla fall på bästa sätt. Bäst i rasen på Ronnebyutställningen idag är min lille älskling – Totti. Så, han och jag är nog lika trötta ikväll. Den stora skillnaden är väl att han inte måste gå upp ett bestämt klockslag i morgon och har ingen tid att passa.