På väg upp till Top Withens och ”Wuthering Heights” var allt som jag föreställt mig det. Det öppna landskapet, de flyende molnskuggorna över heden och den ljumma vinden. Emily Brontës roman om familjen Earnshaw och familjen Linton speglar landskapet både i sig, i händelser och i karaktärer. Lika vild är Cathy och lika otämjt djurisk framstår Heathcliff. De två är oskiljaktiga som barn och Cathy ”är” Heathcliff. De två är ett.

Emily Brontë, och säkert de andra syskonen Brontë också, brukade ofta vandra över heden och det sägs att Emily brukade gå till den här bäcken där hon gärna satt på en sten och betraktade de porlande små vattenfallen.

På vår väg upp över heden får jag plötsligt syn på en stor, brun  hund som skuttar och far över tuvorna. Vid en närmare titt ser jag att det är två hundar. Efter ytterligare några sekunder inser jag till min förskräckelse att det istället är en hund som jagar ett lamm. Vi blir stående och väntar – hunden och lammet kommer rakt emot oss. Lammet skuttar skräckslaget förbi  och nedåt ravinen medan en i vår grupp ställer sig mitt i vägen för hunden, som tvingas retirera och lämna sitt byte.

Lammet var nu på andra sidan ravinen och vi hörde mamman ropa på det från vår sida. Den lille svarade med ljus stämma och mamman fortsatte oförtrutet att ropa.

Då kommer en jeep  körande mot oss över heden och ut stiger en man som jag misstolkar för att vara hundägaren. Som hundägare själv skämdes jag över släktet efter den händelse vi just bevittnat, så jag var på väg att säga något barskt. Mannen visar sig dock vara fårfarmaren och han var helt uppgiven när han pratade om hur hundägare struntar i att hålla hundarna kopplade trots förbud på dessa marker att ha dem lösa. Vi hade själva sett skylten. Så, han står kvar och hoppas att mamman och lammet ska finna varandra igen.

Längst ner i ravinen har de äntligen återförenats och tillsammans, som två små prickar, är de på väg upp mot vår sida igen. Fårfarmaren väntar och kontrollerar in i det sista så att de verkligen mår bra. Vi kan alla pusta ut.

Hela dramat kanske tog 5 minuter, men det var långa, ängsliga minuter. Vi pratar om händelsen när vi vandrar vidare mot ”Wuthering Heights”, eller det man tror är förebilden för berättelsen. Alla är glada och jag tänker på hur stark även denna kärlek är, kärleken mellan mor och barn. Som den passion som rasar i Cathy och Heathcliff? Jag vill inte tro att det bara är instinkten som styr.

Efter ett tag har paret hunnit ifatt oss och vill passera, men vågar inte. Så går vi då åt sidan och släpper fram dem.

De tittar noga, sen trippar de förbi oss och vidare upp mot ruinen. Tätt, tätt tillsammans. Lammet skyddat på andra sidan mamman.

Är då detta den sanna och riktiga platsen för romanens Cathy och Heathcliff? ”Wuthering Heights” kapitel I sidan 2:

Wuthering Heights is the name of Mr. Heathcliffs dwelling. ”Wuthering” being a significant provincial adjective, descriptive of the atmospheric tumult to which its station is exposed in stormy weather. Pure, bracing ventilation they must have up there at all times, indeed: one may guess the power of the north wind blowing over the edge, by the excessive slant of a few stunted firs at the end of the house; and by a range of gaunt thorns all stretching their limbs one way, as if craving alms of the sun. Happily, the architect had foresight to build it strong: the narrow windows are deeply set in the wall, and the corners defended with large jutting stones.

Beskrivningen från boken stämmer mycket väl in, och äntligen har tackan och lammet varandra igen.