I morgon är det studentdag igen. Varje gång är det både svårt och lätt, härligt och vemodigt. Har det verkligen gått tre år sedan vi träffades första gången? Lite osäkert var det de där första dagarna på den nya skolan…men ganska snabbt kommer ni in i hur allt fungerar.

Jo, tiden bara rusar iväg. Nu står ni här som fina unga kvinnor och män, färdiga att gå ut i världen och göra livet till ert alldeles eget. Jag vet att de flesta av er – eller alla – ser fram emot denna dag med tillförsikt och glädje. Det är så det ska vara! Men, i morgon kan det också hända att några av er känner ett litet stygn av vemod. Nu står du där på egna ben och ska fatta så många beslut och göra så många val – på alldeles egen hand. Det är stort. Det är härligt. Men kanske också en smula osäkert innan du blivit varm i kläderna.

Jag som haft förmånen att få låna er dessa viktiga år, vill tacka så oerhört mycket och önska ett stort Lycka Till! Den relation vi byggt upp bryter man inte så enkelt som att ni bara springer ut genom skolans portar och så har jag glömt er och lämnat er bakom mig. Alla skämt och skratt, all misströstan och all glädje. Ni finns i mitt hjärta för alltid – jag glömmer aldrig er.

Tomorrow is the last school day for some of my students. Three years together means that we know each other rather well. From the first school day – a bit nervously watching your new class and your new teachers – to now standing here as beautiful young men and women.

Time flies, and tomorrow is the day you too will fly – on your own. Making your own decisions, making life to what you want it to be. You are so looking forward to it – and that’s the way it should be! But tomorrow, maybe, there will also be a certain feeling in your heart, a feeling of sadness and melancholy together with all the joy. Because you are leaving your friends and everything you have been safely a part of for so long. But you are ready now!

I want to tell you how grateful I am for these three years I have had the opportunity of borrowing you. When you leave, tomorrow, and run out of those doors singing and waving your caps, I’m rejoicing with you! It takes more, though,  than those doors to leave … So much laughter and warmth we have shared, troubles and happy solutions -all  that cannot be wiped out, just like that. You will stay for ever in my heart.