Första dagen: Breiviks advokat inne på att begära uppskov – DN.SE.

Det känns som om jag ville säga något, men det går inte. Inte om honom själv och hans gärningar, Breivik. På radion, strax före rättegångens början i morse, hörde jag en psykiatriker uttala sig om att alla vill se Breivik som ondskan själv för att kunna döma,  fängsla och straffa honom. Psykiatrikern – eller var det en psykolog? – menade att Breivik måste ha en kraftigt störd verklighetsuppfattning och borde därmed dömas till vård.

Ikväll har jag läst igenom vad som sagts under rättegången och om hur Breivik fällt tårar över sin egen videoinspelning – inget annat.

Han hävdar självförsvar.

Det känns som om jag ville säga något, men det går inte.

Efter ännu en besvikelse i arbetsmarknadsdjungeln, ansökningstrasslet och det miserabla sociala spelet där, börjar kanske ambitiösa ungdomar – och vuxna – att bli riktigt förbaskade. I bästa fall. Hur taskigt och okänsligt och nedvärderande får det gå till?

Nu ska jag inte säga att ”på min tid var det minsann inte på det viset”, men nu har jag gjort det. Sagt det, och det är med sanningen överensstämmande. Det fanns nämligen vissa, kanske oskrivna, regler för hur man betedde sig när någon sökte arbete, studieplats, praktikplats och så vidare. Då menar jag från den tilltänkta arbetsgivarens eller ”överhetens” sida. Jag tror nämligen att ungdomar och unga vuxna och uppåt vet hur man skriver en ansökan, skickar in CV och personligt brev. Jag tror att man gör det ganska bra – i alla fall efter bästa förmåga. Men hur bemöts denna ansökan eller vad du nu har skickat in för att visa ditt intresse? Jo, ofta får du inte ens ett svar att ”tjänsten är tillsatt” eller att ”vi har inte behov av extrahjälp just nu”. Du får – ingenting.

Här hemma har jag två mycket ambitiösa ungdomar som precis som de flesta andra ungdomar VILL någonting med sina liv. Jag vet, för jag träffar många ungdomar varje dag i skolans värld. Det finns en mycket enkel regel att hålla sig till för att de ska växa: Om du får en fråga – svara på den! Om du tar emot en förfrågan eller ansökan – svara på den! Om nu inte denna regel skulle vara i lag skriven, så tillhör det i alla fall allmänt hyfs. Det är direkt nedbrytande att varken bli hörd eller sedd.

Besvikelsen blir ännu större om det är en person eller ett företag med gott renommé och som du verkligen har sett upp till och beundrat. Du kanske har gjort en portfolio eller gjort ett arbetsprov och lämnat in, eller kanske skrivit ett antal artiklar (efter förfrågan, och svaret ”ja”, att man vill ha dem…). Ingenting händer. Hur troligt är det att man orkar gå vidare i samma stil, med samma självkänsla och samma geist med nästa ansökan, och nästa och nästa…? Det här är inte alls ”stärkande” eller uppbyggligt – det är rentav nedbrytande.

Allting är så enkelt. I alla fall tycker jag det. Ännu enklare idag när vi har Internet och möjligheten att svara med snabba klick…om du nu inte orkar vara mer personlig. Vill inte du också ha ett frejdigt ungt uppväxande släkte som känner sig värdefulla, dugliga och välkomna? Vad lär du, som arbetsgivare eller företagare eller annan person i överheten, oss om både livet och arbetslivet? På min tid (ha, ha) visste jag att om jag lade ner omsorgsfullt arbete på något så fick jag åtminstone svar – även om det kunde bli ett negativt sådant.

Naturligtvis gäller inte denna brist på social hyfs alla – långt därifrån – men tillräckligt många, tyvärr. Så, alla ni därute, alla ni där uppe, alla ni som bestämmer över oss arbetstagare, SKÄRP ER, ni som vet med er att ni aldrig svarar! Vilken sorts medarbetare vill ni ha i framtiden?

Inte för att jag förväntar mig något svar…