Rofyllt

29 mars, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Fjällbäck på vägen till Milford Sound

Vilket ljud är det mest rofyllda? Det är säkert lite olika tycken för alla, men för mig är det nog en porlande bäck eller fågelsång en tidig morgon. Om jag får bådadera, och kanske varje dag, så lär jag befinna mig på Nya Zeeland.

Sydbokskog, vägen till Milford Sound

Sydbokskogen vid Lake Gunn är ett av Nya Zeelands artrikaste områden när det gäller fåglar. Stillheten vibrerar när de olika fågelstämmorna tävlar om vem som ska få mest uppmärksamhet. Sol och skugga är så vassa i kanterna att vandraren lätt får skråmor, och att försöka fånga den fantastiska naturen här på bild låter sig knappast göras.

Inte för inte kallas NZ för "The Land of Ferns"

Varje "Creek", som de kallas här, har sin speciella charm

Vattnet är kristallklart vart du kommer på ön. Det är bara att balansera ut och fylla vattenflaskan. Och beundra. Ingenstans är dock vattnet varmt – till den törstiges stora lycka..

Knivskarp sol och skugga

Skönheten har många ansikten

Här får allting leva och dö i naturens egen takt. Artrikedomen är bara en av de positiva effekterna av detta. Fågelsången svävar överallt omkring mig där jag går. Men, ingen enda fågel har jag sett. De svingar sig högt däruppe i takkronorna och tittar retsamt ner på vandraren.

The canopy

Om jag väntar tillräckligt länge, så kanske jag har en chans? Några fantails jagar varandra mellan de fallna trädstammarna, koketterande med sina flotta stjärtfjädrar . Inte hinner jag med att fånga dem heller…

Ferns - igen

Jag får rikta blicken mest framåt och nedåt istället. Överallt fantastiska ormbunkar, mossor och lavar. Stubbar och trädstammar är som tagna ur en John Bauermålning.

Då hör jag en stark röst alldeles nära. Den tycks prata lite för sig själv, men ändå, på något sätt till mig. Jag väntar och försöker att inte andas. Plötsligt ser jag honom, hur han högt däruppe snurrar runt grenarna i halsbrytande fart – samtidigt som han äter. Vilken virtuos!

Yellow-crowned parakeet

Denna parakit är en endemisk fågelart som lever högst uppe i skogens tak – the canopy – och sällan låter sig fångas på bild. Tur hade jag, att han bjöd mig på en liten liten glimt.

Pannkaksklipporna – larger than life

18 mars, 201221 mars, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Vi letade efter ”Pannkaksklipporna”, och började vandringen från en fridfull plats i regnskogen.

Var är prinsessan Tuvstarr?

Den här dagen skulle bjuda på ytterligare fantastiska vyer. Ingen annanstans i världen hittar du något liknande. Det började så smått med en mycket speciell strand.

En äkta pärla!

Vi närmade oss området utan att vara riktigt förberedda på vad som väntade. Som så många gånger förut konstaterar man att det inte räcker med en bild i en guidebok. Den här gången sveptes vi med i något som trotsade verklighetskänslan.

Hur?

Vi kände oss förflyttade till en äventyrsfilm – Indiana Jones eller liknande. Overklighetskänslan ökade allteftersom vi tog oss fram längs klipporna.

Ju längre vi gick desto mer fantastiska blev stenformationerna. En informationsskylt på vägen förklarar något om ursprunget.

Personligen är jag väldigt nöjd med att vi inte vet riktigt…hur dessa klippformationer har skapats till exempel. Det ligger en stark tjusning i livets och verklighetens mysterier.

Känslan av att stå där uppe, mitt i ett underverk...

Så liten, så liten känner du dig, du ynkliga lilla människa, inför naturens underverk. Omvälvande och underbart.

Grått, grönt och blått i skön magi

Du vill bara gå fram och titta över kanten...

...och det här är vad du ser

Lite närmre ändå...

Längre ut mot udden öppnar sig nya vyer bland klipporna – och med en varmare ton på djupet. Om solen hade visat sig kunde de varma nyanserna kanske tagit över.

Grått och ockra smälter skönt samman

Sillgrisslor, måsar och andra sjöfåglar häckar längst ut mot havet. En mäktig syn som fick mig att undra över rösten – var fanns rösten? Richard Attenborough – where are you?

Klippformationerna ute i det vita havet gav rysningar i hela kroppen – Det är så gott att fantasi och film fortfarande inte kan nå upp till verkligheten! Men så långt har vi människor kommit från naturen att vi går till fantasins och filmens värld och jämför från andra hållet.

Bättre än en aning av Camerons "Avatar"...

Mount Ruapehu och Lake Taupo – en studie i blått

17 mars, 201217 augusti, 2013 / Leya / Lämna en kommentar

Och mer än så. Bergen och vulkanerna finns i maoriernas hjärta och är närmast heliga. När vi först kommer upp över kammen mot Lake Taupo skimrar de tre stora vulkanerna i kvällssolen: Mount Tongariro, Mount Ngauruhoe och den snöklädda Mount Ruapehu. Den senare strax under 3000 m.ö.h.

Mount Ruapehu och Lake Taupo

De många blå nyanserna avlöser varandra under kvällens gång. Mössa av och mössa på. Varje skymning stilla och rofylld.

Mount Ruapehu blottar sin snövita hjässa

Vi stannade några dagar och spenderade julafton här. En annorlunda skönhetsupplevelse som vi gärna tar emot igen.

Som överallt på Nya Zeeland idkas äventyrssporter så länge det är ljust

Med båt får man upp fart och höjd, för att sedan dala ner med vidunderlig utsikt

Julaftonskvällen bjöd på alla färger – även den traditionellt röda – fast i lite annan tappning än vi är vana vid. Vi stannade ute tills alla nyanser vilade i lila.

Julafton 2011, Lake Taupo

När vi lämnade den lilla staden Taupo tog vi vägen upp mot vulkanerna för att få se dem på nära håll. De gjorde oss inte besvikna – och vädret stod oss bi.

Slösande guldgult längs vägen

… omväxlande med kargt och ödsligt

Delar av J R R Tolkiens Sagan om Ringen spelades in här i området. Man kan nästan känna närvaron…Med sin unika miljö är hela ön en perfekt plats för både äventyr och fantasy.

En sista utsikt mot bergen och vulkanerna

Bakom oss lämnar vi de mäktiga bergen, men inte tystnaden och skönheten. Och nästan genast, bara någon mil härifrån, väntar nya fantastiska upplevelser av ett helt annat slag.

En speciell affär – eller konsten att ha tillit

10 mars, 201210 mars, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Det började med ett skyltfönster. Vi gick förbi och – vände. Förälskelsen var omedelbar för oss alla tre.

Mitt skåp

Jag tyckte att det stod mitt namn på skåpet. Jag tyckte att det talade till mig. Jag ville bara öppna det, lägga fint, kallmanglat linne i det och ställa mina allra finaste vaser i det.

Vi bara måste gå in.

Vi blev inte besvikna

Alldeles ensamma kunde vi strosa runt bland alla speciella föremål – underliga, vackra och annorlunda. Vi kände alla att vi ville köpa allting!

Fler ljuvliga skåp

En trång trappa ledde en våning ner, och där fanns fler fantastiska möbler och speciella inredningsdetaljer.

Drivved

Konsten på väggarna beundrade vi länge, men till slut var det dags att dra sig uppåt igen.

Inte minst lamporna var originella

I trappan hängde en drivvedslampa av det mera otroliga slaget, vilken vi beundrade några minuter. Väl uppe hade vi så smått börjat bli hungriga och gick motvilligt mot dörren. Bara för att finna att den var låst. Tystnaden var total när vi försökte ropa på någon och gick runt för att om möjligt komma in på något kontor. Ingen där. Kontorsdörren stod på vid gavel och kassan stod framme. Ingen svarade. Vi insåg att klockan nog var dags för middagsstängt några timmar – och att vi var inlåsta. I ryggsäckarna hade vi bara våra vattenflaskor, för vi skulle ju bara gå en runda på stan.

Vi hittade inget telefonnummer annat än det till butiken heller. Nåja, man kan bli inlåst på sämre ställen, tyckte vi, och slog oss ner i närmsta sköna fåtölj. Hungern var värst. Det var bara att vänta. Inte kunde vi hitta några öppettider heller…tänk om de hade stängt för dagen? Ägaren måste ha trott att vi gått ut tidigare istället för att gå ner i källaren. Att vara tyst och beundrande är kanske inte alltid en fördel.

Som vi satt där och hade börjat acceptera vårt öde, såg vi affärsinnehavaren – en medelålders dam – komma gående utanför fönstret. Vi for upp ur fåtöljerna när hon låste upp och meddelade att hon bara hade varit i en grannbutik och lämnat tillbaka en sak. Och, hon hade inte vetat att vi var kvar.

Mycket lättade och med förklaringar och ursäktanden från bådas håll lämnade vi butiken med mat i blicken. Efter någon minut saktade vi ner på stegen och insåg att hon inte för en sekund hade övervägt att be oss visa ryggsäckarna eller på något sätt sett misstänksam ut. Vi kunde ju ha tagit med oss en del, både pengar och saker. Och det var inte någon 10-kronorsaffär. Undrar om förloppet skulle ha varit detsamma i Sverige?

Spider silk strands spun into violin strings

5 mars, 20125 mars, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

BBC News – Spider silk strands spun into violin strings.

http://www.bbc.co.uk/news/world-16695774

Spindlar ligger inte på min tio-i-topp-lista över mest älskade djur. Istället är det nog det djur i världen som jag undviker mest.

Visst är de lika fantastiska som alla andra levande varelser, men de har ingen rolig effekt på mig. Om en dylik dyker upp plötsligt och är av någorlunda storlek så undslipper jag mig ett ljud och tar mig därifrån fortast möjligt. Värst är de spindlar som har grova ben och stora kroppar – som källarspindlar. Vi ska inte tala om tarantel och fågelspindlar eller andra riktigt stora bjässar.

I Nepals djungler, närmare bestämt i Chitwan, året var 1986, sov vi i ler- och halmhyddor med hundratals stora spindlar som täckte innertaket fullständigt. Då gällde det att intala sig att spindlar sällan hoppar ner på dig, utan nog sitter kvar där de är tills fram på natten när deras rätta byte kommer fram. Eftersom vi sov i hängmattor med moskitnät så lyckades jag tränga undan tankarna på vad och vilka som huserade ovanför mig. Inom bara en meters räckhåll, men, de borde inte kunna ta sig ner och in till mig.

Allt förlöpte lyckligt, men jag var ännu lyckligare när vi kom därifrån. Det som skrämde upp oss mest var prasslandet på natten och att inte veta vem det var som prasslade…tills jag lyckades rikta ficklampan rätt, rakt mot kexpaketet som vi placerat uppe på en stol mitt i hyddan. Efter ett par försök var jag ganska svettig och hjärtat bankade så det var svårt att prata med den hopsnörda halsen. Kexpaketet blev alltmer uppskrynklat för varje gång jag träffade det med ljusstrålen…och slutligen var jag snabb nog med lampan för att upptäcka råttan. Den pilade blixtsnabbt upp längs väggen och trängde sig in mellan spindlarna. Då flyttade vi kexpaketet och kunde sova gott.

Det var en fantastisk plats med ljuden från bengalisk tiger tvärsöver floden och djungelfärder med elefant för att få se de sista kvarlevande noshörningarna på nära håll. Vi hörde talas om någon galen tysk som gett sig ut ensam för att gående möta noshörningarna – som ju kan vara livsfarliga – och om hur han drabbats av amöbadysenteri och sånär mist livet av det istället.

Nu var det spindlarna jag skulle berätta om! Länkarna ovan leder till fantastiska användningsområden för spindelns trådar och vävförmåga – läs, lyssna, se och beundra, förundras och njut.

Naturkrafter igen

2 mars, 20123 mars, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Så bygger bergen glaciärer och glaciärerna formar berg och dalar. Fascinerande – precis som alla naturens under.

Vi vandrade under en dryg timme upp mot Franz Josefs Glacier. Det var lättgånget den här dagen, men det är viktigt att kontrollera de skyltar och rapporter som talar om is- och väderläget för stunden. Om du har otur kan du råka ut för en isälv eller svår dimma. Inget av det är bra för din säkerhet.

Vi hade alltså tur med vädret och kunde njuta hela vägen i det storslagna landskapet. Vi går väl en bit på stigen tillsammans!

Som vanligt när det gäller bergen känns det som om det alls inte är långt till den där punkten eller kullen eller toppen du är på väg till. Du ser den, men…den tycks aldrig komma närmare. Och över nästa höjd kommer – en ny.

Många vattenfall kastar sig ner från bergskammarna och fyller på där isälven dragit fram.

Glaciärerna här är de enda i världen där regnskogen går ända fram till dem och de kan existera sida vid sida. Fantastiskt.

Färg och form överraskade hela vägen. Här har stora ismassor och stenar dragit fram och de kvarlämnade hällarna är magnifika.

Koru

Men, alldeles nära detta sterila stenlandskap växer vackra ormbunkar. Koru är maoriernas namn på den hoprullade ”knopp” som ska bringa nytt liv.

Den lilla människan

...och den stora glaciären

Han står där, högt ovanför isälven, knappt synlig vid glaciärkanten. Vi gick inte upp på isen den här gången, för vi har gjort glaciärvandringar både i Norge och på Grönland. Det är speciellt, men upplevelsen är större på håll.

Vi vänder oss om en sista gång innan vi går tillbaka in i regnskogen.

Ett hjärta av sten

29 februari, 20121 mars, 2012 / Leya / 2 kommentarer

På väg till Franz Josefs Glacier och Fox Glacier i Sydalperna vandrade vi genom glaciärgrus av allra vackraste slag. Blicken vilade hela tiden mer intensivt i marken än i fjärran.

Det är något visst med stenar. Många ord och fraser som innehåller ”sten” har en mycket negativ klang. Tung som en sten, stendöd, det var som hugget i sten. Men, för mig är stenar något positivt.

Somliga stenar verkade rymma hela egna världar

I en del stenar kunde jag se universums spiralgalaxer och The Milky Way – andra var mer jordnära.

Stigar, träddungar och svallande vågor

De flesta stenar var mycket dekorativt slipade av isen, en del så dekorativt att jag direkt såg vad de föreställde.

Vulkan med flödande lava

Som barn samlade jag på vackra och underliga stenar. Min mor kan fortfarande berätta om hur jag varje kväll radade upp de finaste bredvid mig på kudden. Sen sov jag blickstilla hela natten för att inte rubba dem.

Somliga är mer lagom för kudden än andra

Fortfarande går jag aldrig ifrån en strand utan någon liten sten med mig i fickan. Att krama en stund och kanske lägga på en bricka med små ljus att tända i skymningen. Att se hur ljuset spelar i ytans struktur, och att så småningom sakna den speciella glans som stenen nog lämnade kvar på den plats där den ursprungligen låg.

Nästan helt i gråskala

Varmare toner

Ännu mera eldfängt

För sanningen är väl att allting är beroende av sin rätta omgivning för att den inneboende skönheten ska komma fram.

Lämningar från Fox Glacier

Turistdos

10 februari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

Nej, naturligtvis kunde inte heller nybyggena stå emot naturens kraftdemonstrationer. Det största skalvet som drabbade Christchurch motsvarade 6,3 på richterskalan, och glashusen regnade skärvor.

Christchurch

Längre in mot centrum var allt avspärrat. Skymningen kom ganska fort, och vi vandrade genom en veritabel spökstad. Inte en människa syntes. Någon ensam fågelröst hördes – annars en onaturlig tystnad.

Fladdrande gardiner - ingen där

Mycket återstår att göra

Man kan omöjligen förstå hur mycket som måste åtgärdas när en så stor del av stadens byggnader förstörts. Det behöver inte synas utanpå dem – men inspektionsskyltarna talar sitt tydliga språk – det är livsfarligt att gå in.

Christchurch - utrymt

Men, Jul blir det ändå!

Det gäller att se framåt - det var den rådande mentaliteten

Tillfälligt bortflyttade – men snart tillbaka! Det nya växer ur det gamla. Här stadens konstgalleri med matchande nybygge bakom.

Christchurch Art Gallery

På morgonen när vi skulle packa och åka därifrån kom ett nytt efterskalv. Sängarna skakade, fönstren skallrade och småsaker ramlade. Men, det var över på några sekunder. Vandrarhemspersonalen konstaterade vant och med en axelryckning att det där nog var ungefär en 4 på richterskalan. Så fick vi vara med om det också. En turistdos av en dödlig fara som invånarna lärt sig leva med.

Venice in Solitude

7 februari, 20127 februari, 2012 / Leya / Lämna en kommentar

BBC News – In pictures: Venice in Solitude.

Är du trött på att trängas med tusentals andra turister på några av de vackraste platserna i världen? Önskar du dig ibland tillbaka till den tid då turismen var i sin linda och du kunde få en alldeles egen stund – en alldeles egen skärva skönhet och ro att bevara i ditt hjärta?

Fotografen Christopher Thomas förflyttar dig tillbaka dit i sitt senaste fotografiska verk, Venice in Solitude. Se bilderna och bli förförd än en gång av denna fantastiska stad.