Nästa vecka åker jag till Spanien och Madrid. Just Madrid har jag aldrig varit i tidigare, men minns att i mitten på 80-talet åkte vi en vecka till Malaga och min man gick på tjurfäktning där. Själv njöt jag en vacker park med en god bok. Tjurfäktning är en urgammal del av den spanska kulturen, jag tror seden härrör från minoisk tid, men det är en del som jag inte kan se något positivt i och som jag helst hade sett avskaffas. Trots detta har jag varit på tjurfäktning en gång, en enda gång. Varför? Jo, sen barnsben har jag hävdat att om man inte kan slåss på lika villkor så ska man inte slåss alls.

I Vila de São Sebastião på den lilla ön Terceira, ungefär mitt emellan Europa och Amerika, har man för vana att låta ungdomar och andra frivilliga få tampas med tjurar på öppen gata. Folk går man ur huse för att titta eller vara aktivt med i spelet. Kanske är det ett slags mandomsprov för många. Som turist kan du ibland bli inbjuden att titta på evenemanget i trygghet från någon vänlig byinvånares tak eller balkong.

Vi var just framkomna till byn efter en vandring med storslagna utsikter, bland annat över bukten Baía da Salga, när vi insåg att vi kommit lagom till kvällens evenemang. Just i denna bukt stod ett för öborna berömt slag år 1581. Det sägs att befolkningen drev ut en angripande spansk här i havet – och deras vapen var tusen vilda tjurar! Det sägs också vara en kvinna, Brianda Pereira, som kom på idén. Och, jag vill tro att spelen är något av en hyllning till Tjuren, som så väl tjänat folket där en gång för längesedan.

Uppfödning av tjurar för de årliga tjurrusningarna

Det var flera timmar kvar tills allt skulle börja, men avspärrningar och kravallstaket var redan på plats. Så var också byns alla gubbar och gummor, ivrigt pratande, sittande på enkla fällstolar på det lilla kapellets tak. En stor scen var riggad och discomusiken flödade, men dieselaggregatet som drev det hela överröstade nästan allt… Det rustades till stor fest och mat i mängder serverades ur ambulerande stånd längs smågatorna.

Från hustak och murar, från dörrposter och fönsterkarmar - alla vill se!

Vi hade fått en bra plats uppe på kapellets tak med bästa utsikt över den öppna platsen där skådespelet skulle dra igång.

"Matadorerna" anlände med stil

Huvudattraktionerna själva, tjurarna, kom med lastbil i fyra gröna boxar som lyftes ner med kran och ställdes upp på andra sidan den öppna platsen. När luckan öppnades och den första tjuren kom ut, såg vi att han hade runda knoppar på hornen och två tjocka rep om halsen. Det ena repet kanske 20 meter långt, det andra säkert det dubbla. Fem män vid det ena repet och fem vid det andra – alla likadant klädda. Det kortare repet hölls av yngre, spänstigare män, medan det längre repet hölls av riktiga veteraner. De senare skulle mest rycka in om något gick snett, de förra skulle styra upp tjuren så att ingen blev allvarligt skadad.

Var är tjuren?

På den öppna platsen fanns kanske drygt 100 män, men bara ett dussintal var riktigt med i leken. Matadorerna använde hellre paraplyer än rött skynke. En gråhårig man, som var otroligt spänstig, var den vågligaste av alla. Men det gick ett sus genom publiken när han efter en närgången rusch snubblade på repet.

En av de fyra rödtröjade matadorerna prövar sin lycka

Du ska komma så nära som möjligt...

I allmänhet använder de fyra tjurar som får jaga i ca 20 minuter vardera. Den smartaste och piggaste tjuren sparas till sist. Allt var mycket väl arrangerat och gick snyggt till. Folket fick sitt och även de små barnen älskade det. Till och med jag kunde titta – för vinnaren var ju garanterad: Tjuren!

Ganska trött, men levande, kraftfull och vacker!

Nästkommande vecka förekommer inga tjurfäktningar i Madrid.

BBC News – Spider silk strands spun into violin strings.

http://www.bbc.co.uk/news/world-16695774

Spindlar ligger inte på min tio-i-topp-lista över mest älskade djur. Istället är det nog det djur i världen som jag undviker mest.

Visst är de lika fantastiska som alla andra levande varelser, men de har ingen rolig effekt på mig. Om en dylik dyker upp plötsligt och är av någorlunda storlek så undslipper jag mig ett ljud och tar mig därifrån fortast möjligt. Värst är de spindlar som har grova ben och stora kroppar – som källarspindlar. Vi ska inte tala om tarantel och fågelspindlar eller andra riktigt stora bjässar.

I Nepals djungler, närmare bestämt i Chitwan, året var 1986, sov vi i ler- och halmhyddor med hundratals stora spindlar som täckte innertaket fullständigt. Då gällde det att intala sig att spindlar sällan hoppar ner på dig, utan nog sitter kvar där de är tills fram på natten när deras rätta byte kommer fram. Eftersom vi sov i hängmattor med moskitnät så lyckades jag tränga undan tankarna på vad och vilka som huserade ovanför mig. Inom bara en meters räckhåll, men, de borde inte kunna ta sig ner och in till mig.

Allt förlöpte lyckligt, men jag var ännu lyckligare när vi kom därifrån. Det som skrämde upp oss mest var prasslandet på natten och att inte veta vem det var som prasslade…tills jag lyckades rikta ficklampan rätt, rakt mot kexpaketet som vi placerat uppe på en stol mitt i hyddan. Efter ett par försök var jag ganska svettig och hjärtat bankade så det var svårt att prata med den hopsnörda halsen. Kexpaketet blev alltmer uppskrynklat för varje gång jag träffade det med ljusstrålen…och slutligen var jag snabb nog med lampan för att upptäcka råttan. Den pilade blixtsnabbt upp längs väggen och trängde sig in mellan spindlarna. Då flyttade vi kexpaketet och kunde sova gott.

Det var en fantastisk plats med ljuden från bengalisk tiger tvärsöver floden och djungelfärder med elefant för att få se de sista kvarlevande noshörningarna på nära håll. Vi hörde talas om någon galen tysk som gett sig ut ensam för att gående möta noshörningarna – som ju kan vara livsfarliga – och om hur han drabbats av amöbadysenteri och sånär mist livet av det istället.

Nu var det spindlarna jag skulle berätta om! Länkarna ovan leder till fantastiska användningsområden för spindelns trådar och vävförmåga – läs, lyssna, se och beundra, förundras och njut.

Så bygger bergen glaciärer och glaciärerna formar berg och dalar. Fascinerande – precis som alla naturens under.

Vi vandrade under en dryg timme upp mot Franz Josefs Glacier. Det var lättgånget den här dagen, men det är viktigt att kontrollera de skyltar och rapporter som talar om is- och väderläget för stunden. Om du har otur kan du råka ut för en isälv eller svår dimma. Inget av det är bra för din säkerhet.

Vi hade alltså tur med vädret och kunde njuta hela vägen i det storslagna landskapet. Vi går väl en bit på stigen tillsammans!

Som vanligt när det gäller bergen känns det som om det alls inte är långt till den där punkten eller kullen eller toppen du är på väg till. Du ser den, men…den tycks aldrig komma närmare. Och över nästa höjd kommer – en ny.

Många vattenfall kastar sig ner från bergskammarna och fyller på där isälven dragit fram.

Glaciärerna här är de enda i världen där regnskogen går ända fram till dem och de kan existera sida vid sida. Fantastiskt.

Färg och form överraskade hela vägen. Här har stora ismassor och stenar dragit fram och de kvarlämnade hällarna är magnifika.

Koru

Men, alldeles nära detta sterila stenlandskap växer vackra ormbunkar. Koru är maoriernas namn på den hoprullade ”knopp” som ska bringa nytt liv.

Den lilla människan

...och den stora glaciären

Han står där, högt ovanför isälven, knappt synlig vid glaciärkanten. Vi gick inte upp på isen den här gången, för vi har gjort glaciärvandringar både i Norge och på Grönland. Det är speciellt, men upplevelsen är större på håll.

Vi vänder oss om en sista gång innan vi går tillbaka in i regnskogen.

På väg till Franz Josefs Glacier och Fox Glacier i Sydalperna vandrade vi genom glaciärgrus av allra vackraste slag. Blicken vilade hela tiden mer intensivt i marken än i fjärran.

Det är något visst med stenar. Många ord och fraser som innehåller ”sten” har en mycket negativ klang. Tung som en sten, stendöd, det var som hugget i sten. Men, för mig är stenar något positivt.

Somliga stenar verkade rymma hela egna världar

I en del stenar kunde jag se universums spiralgalaxer och The Milky Way – andra var mer jordnära.

f

Stigar, träddungar och svallande vågor

De flesta stenar var mycket dekorativt slipade av isen, en del så dekorativt att jag direkt såg vad de föreställde.

Vulkan med flödande lava

Som barn samlade jag på vackra och underliga stenar. Min mor kan fortfarande berätta om hur jag varje kväll radade upp de finaste bredvid mig på kudden. Sen sov jag blickstilla hela natten för att inte rubba dem.

Somliga är mer lagom för kudden än andra

Fortfarande går jag aldrig ifrån en strand utan någon liten sten med mig i fickan. Att krama en stund och kanske lägga på en bricka med små ljus att tända i skymningen. Att se hur ljuset spelar i ytans struktur, och att så småningom sakna den speciella glans som stenen nog lämnade kvar på den plats där den ursprungligen låg.

Nästan helt i gråskala

Varmare toner

Ännu mera eldfängt

För sanningen är väl att allting är beroende av sin rätta omgivning för att den inneboende skönheten ska komma fram.

Lämningar från Fox Glacier