Tidig morgonvandring längs Ronnebyån – Early morning walk: Ronnebyån

Sista vandringen i Ronneby för den här gången går längs den vackra Ronnebyån med dess fantastiska trävillor. Vi går längs vattnet upp mot Ronneby centrum. Tyvärr (för fotografering alltså) genomgår min favoritvilla just nu en totalrenovering och är täckt av byggnadsställningar. Men Villa Haga är en dröm i rosa med burspråk och en glasveranda som jag knappt sett maken till någonstans. Du kan nog se hur vacker villan egentligen är.

Sedan går vi tillbaka och tittar även en bit upp från vattnet mot rosor och matchande bilar…eller kanske tvärtom?

The last Ronneby walk will take us to Ronnebyån and its fantastic villas. They are all beauties in their own way, but to my disappointment (concerning photography of course), my favourite villa, Haga, is now being restored and is covered in scaffoldings. I hope you are still able to see its splendour with bay and glass veranda, all settled in a dream of pink and white.

On returning towards Ronneby Brunnspark, we will pass magnificent roses and matching cars – or maybe vice versa?

Wild Weekly Photo Challenge: Forest

Sedan barnsben är Skogen min tillflyktsort, min vän och helare. När jag är uppfylld av glädje går jag dit, när jag är nedstämd och grubblande och när jag är stressad och trött, och… Ja, skogen besitter den läkande och helande kraft som jag tror att vi alla behöver. Skratt och gråt och många förtroenden har han fått – och så har jag min specielle vän där uppe. Det är till ”min” skog jag helst vill gå med mina förtroenden, men jag älskar skogen som sådan,  skogen var jag än befinner mig, skogens väsen.

The Forest is my friend to whom I turn with everything in my life. He’s my silent listener and helper, my friend in every mood. I go to the forest in joy and anger, sadness and melancholy. He always listens – soothingly in his beauty. When I leave him, he has blown away my troubles and he has laughed and played with me in my joy. ”My” Forest is the one I go to if I can, but I love all forests I come to. I want to go alone, though, if I can.

LetsbeWild has kindly asked us for this challenge – Forest. I thank you and give you some of my moods – through him.

Kastanjeflickor – Chestnut girls

Kastanjen, jag ville fånga den – nära. Men icke. Det blåste och den bara dansade iväg hela tiden, så jag gav upp. Bilderna, när jag tittade på dem, visar faktiskt en rad dansöser som svänger sina kjolar och visar upp sina långa ben. Eller vad säger du?

I wanted to catch the chestnut flowers in a close-up, but it seemed impossible. The wind made them dance away from me every time I tried, so I had to give it up. The pictures, when I look at them, truly shows the ballet girls, swirling their fluffy skirts and showing off their long-legged beauty. Or, what do You think?

Vid ridhuset och kastanj 011

Min vän – My friend

Jag har en kär vän, däruppe i skogen, och varje år fotograferar jag honom många gånger – i alla årstider. Han är fårad och ålderstigen, men så skön ändå. Han är absolut en han, det har han själv talat om för mig.

Tidigt om våren, innan snön riktigt är borta, är han nog som vackrast. Då är den lilla gläntan öppen och han visar sig i all sin prakt. Bakom honom ligger den fallna delen av stammen.

I have this dear friend, who is still standing after all these years since he lost parts of his trunk. I talk to him very often – at least once a week. When I was a child he was in full splendour, this giant beech. Now he is old and wrinkled, but very wise and still beautiful. He is a he, I know, because he told me so himself.

In early spring he is at his best. The little glade, where he is standing, is open to light and sight. Behind him you can see the fallen parts of him.

Skogen är nere 6 april 046

När sen försommaren blåser in försvinner han i en sky av grönt. Under högsommaren syns han inte…

When summer winds start blowing, he is almost hidden in the lush green. In July he is impossible to see if you don’t know where he should be..

Vårfika och blommor i Vanneberga 035

Visst är han vacker ändå, men jag tror att han känner sig lite i skymundan för all grönska.

I think he might feel a bit in the background of all the greenery.

Hösten 2012 igen 018

När hösten kommer står han där i gläntans trolska ljus – och jag vill aldrig lämna honom…

When autumn arrives, he becomes an enchantment, standing in the pale, low sunlight – and I never want to leave him…

Skogspromenad v.8 2012 019

När alla löv har ramlat och vintern är här, kommer han i en annan dager. Han ser nästan slankare och högre ut. Han ”äger”, som ungdomarna skulle säga.

With winter coming and all the leaves gone, he seems to grow and look taller and more slim…

Vinterpromenad 2009 109

Snörika vintrar är det svårt för oss att träffas. Snöskor har jag inga när inte kängorna räcker till. Ändå försöker jag pulsa mig fram till honom för att se att han är där.

If there is much snow, it’s difficult to come and see him. I often wonder how he is doing and worry about him. I try my best to force the snow to be sure he is still there.

Skogspromenad v.8 2012 018

För att få en lite bättre uppfattning om hur stor han verkligen är, tar jag med denna bild. Jag brukar klappa om honom och prata med honom om att han ska stå kvar länge än. När höststormarna viner och vintern sen blir hård blir jag alltid orolig att han ska falla. Men, den allra översta grenen i toppen – den som växer ganska rakt uppåt – den lever fortfarande och grönskar varje år.

My final picture is taken a bit closer, for you to maybe understand how big he is. Every year I am worried that he will fall, but I try to persuade him not to. His top branch is still alive so his roots are not totally gone. I’m looking forward to seeing him again next week.

Wild Weekly Photo Challenge: Scent

Doft förknippar jag gärna med blommor, men vid den här årstiden finns ännu inte så många av den varan.

En doft som varit oerhört markant och väl representerad under våren i vår skog kommer naturligtvis från de fällda träden. En ljuvlig doft, men samtidigt vemodig.

Scent often goes with flowers, but this spring the most vibrant scent in our forest comes from the fallen trees. A lovely scent, but one that brings sadness to mind – these beautiful trees are taken down and cannot be brought back to life again.

More scent entries on LetsBeWild!

Hrrrrm, Totti här…with The Landskrona Chronicles…

Äntligen har jag hämtat mig från trippen till mattes bloggarvän i Landskrona! Det blev en dag i solen, och synvinkeln är ur andra änden av kopplet.

Finally recovered after that Landskrona trip to my mistresse’s blogging friend! Here are my Chronicles of the day…seen from the other end of the leash.

5 juni 2010 136

Jag funderade ett tag på vad en bloggarvän kunde vara, och hoppades innerligt att det inte skulle innebära två stolar och två datorer intill varandra – med två knattrande damer i.

Jag hade inte behövt oroa mig. Efter en och en halv timmes bilåkning (matte hade tiden)i andra klass, med matte orerande om att den skånska slättens alla bönder var på väg 13 och 113 idag, så var det äntligen dags att hoppa ut (eller kanske gå iland?) i äventyret Landskrona. Vi möttes av en elegant dam som glatt leende välkomnade oss – och hon gillade mig direkt! Faktiskt ömsesidigt var det…och tur det, för hon hade hand om mig lite senare, ibland, när matte  hade fullt upp. Handsfree!

Vi tågade iväg ner mot stan, solen sken och allt var på rätt köl än så länge.

After one hour and a half in the car, we landed in Landskrona and an elegant lady met us, all smiles and – she liked me, instantly! It was rather mutual, infact…luckily, because she and I spent some time together during the afternoon. she took care of me when my mistress needed to be handsfree.

En dag i Landskrona med Viveka 009

Ett krux fanns det…inga damer i sikte – för mig alltså. Jag är ju en experttjejtjusare av stora mått och har särskilt tränat in mitt hopp med dubbel skruv snett bakåt. Den brukar imponera. Ingen att imponera på så långt min nos kunde uppfatta…Och varmt var det…när vi passerade en vallgrav drog jag mig försiktigt åt höger mot vattnet (det ska ju räcka med en vink, matte!), men icke. Här var det mer än jag som var het – kamerorna hos de båda damerna gick så varma att jag blev totalt ignorerad!

I had practiced a great deal, in order to show off my ”ladies attraction” as perfectly as possible. I do a backwards jump with a spin – and then I perform it again! It’s usually a great hit with the young ladies. But today – no ladies in sight… And, hot it was. When we came close to a moat, I tried my best to give a hint about bathing, but my needs were totally ignored and I was told to wait.

En dag i Landskrona med Viveka 053

I ärlighetens namn måste jag tillstå att mattes bloggarvän (hon hette Viveka) förbarmade sig ofta över mig och vi lämnade matte och hennes kamera långt bakom oss…

Quite honestly I must admit that Viveka, the blogging friend of my mistresse’s, took some pity on me and relieved me from the sun at times…

En dag i Landskrona med Viveka 043

Nu var vi alla ohyggligt varma, och matte drog den gamla ramsan om varför jag inte levererades med dragkedja…inget jag kan rå för faktiskt. Jag hade nog inte sagt nej till det om den modellen hade varit tillgänglig.

Nåja, runt hörnet där hittade vi mina kusiner, fåren, men de tronade minsann under korkeken (en bok, sa matte) i skuggan, de. En annan var vid det laget fullständigt finito.

”Why didn’t you come with a zip?” my mistress sometimes exclaims, looking at me. Today I would have agreed on such a model had it only been available. My cousins, the sheep, at least had some shadow under a big tree. I was totally wasted – or finito, as I say.

En dag i Landskrona med Viveka 055

Varje gång damerna stannade för att plåta, så satte jag mig ner och väntade tålmodigt. Mitt lidande fick inget gehör att tala om. Matte försäkrade mig om att när vi bara kom till havet skulle jag få bada…Men jag tyckte nog att det blev väl mycket prat och väldigt lite verkstad. Och ingen att imponera på för min del…antingen var damerna för stora eller också var de för små. Lever vi inte i landet Lagom?

I sat, and I waited, I waited and I sat. My suffering was neglected,  All I wanted was some WATER.

En dag i Landskrona med Viveka 066

Solen fortsatte att stå som spön i backen, när jag så äntligen fick ta ett magdopp. Det var gudomligt skönt! Vi satt på vallen och damerna plåtade och pratade, pratade och plåtade. Själv vill jag aldrig vara med på bild, men tillät nådigast mattes vän att föreviga min just nu lite kalare nos. Vi kom bra överens hon och jag. Inget daltande utan ömsesidig varm respekt. Sånt gillar jag. diskret ska man vara.

Tro det eller ej, men vi fortsatte att gå. I solen. Med kamerorna glödande. Vid det här laget ville jag hem, faktiskt. Eller åtminstone ha mat. Eller åtminstone vatten? Damerna höll nog med, för både matte och bloggarvännen började se lite mosiga ut.

Finally – the sea! I splashed away as elegantly as I could and it was all magnificent! The ladies kept talking and photographing and talking. I even allowed Viveka to take my picture (I never allow anyone that if I can prevent it) . We found each other a bit there. No fuzzing, just some sweet talk and some cuddling. Just the way I want it. But, by this time… I really wanted to go home. Or at least to have some food. Or at least some drinking water?

En dag i Landskrona med Viveka 152

När vi satt oss och ätit (jag fick inte så mycket…) drog det ihop sig till en rejäl skur. Jag är inte någon vän av regn alls, tvärtom. Matte brukar säga att jag säkert var katt i mitt förra liv – vilket jag faktiskt tar som en smärre förolämpning…Hursomhelst så flyttade vi in under gula parasollen när det började. En stilig servitör kom vänligen med en skål vatten till mig också. Vatten som det ska serveras…inte ovanifrån…Äntligen kom jag också i rampljuset! Flera personer där tilltalade mig och beundrade mig för den fina pälsen och mitt eleganta bordsskick.

Finally some food! (I didn’t get much…)There was a shower and we had to move under the yellow parasol. I do not like water from the wrong direction, and my mistress loves to make fun of me about that…she says I must have been a cat before I became a dog. Rather insulting according to me… Anyhow, I was served some fresh water by an elegant man from the kitchen (he had an apron), and people started complimenting me on my curls and my perfect behavior at the table – finally in the spotlight!

En dag i Landskrona med Viveka 182

Tro det eller ej, men de där två hade inte fått nog ens efter fikan. Nu skulle det plåtas regndroppar! Och dra ut mig i allt det våta! Jag lyfte tassarna högt och försiktigt, men fick nog när matte drog ut mig i rabatten för att föreviga några tulpaner…Då mejade jag en hel drös och tog fram mina trädgårdsmästartalanger (ni som känner mig vet ju att jag heter Bonebreaker’s Giardiniere) och började gräva om rabatten. Den behövde en liten dränering, tyckte jag. Då blev det äntligen fart på matte!

Do you think the walking, talking and photographing ended with that rain? No, no. But, when I was dragged out into a flower bed for some wet tulips – I had had enough. My brain scrambled up all my gardening abilities (you who know me also know that my real name is Bonebreaker’s Giardiniere) and I started to dig out and redecorate the whole thing. Sadly enough I smashed some red tulips on the way…but at least my mistress woke up with a start! Now we HAD TO go home.

En dag i Landskrona med Viveka 260

Under ett magnifikt körsbärsträd tog fotograferandet äntligen slut. Vi följdes åt upp till Vivekas lägenhet och tog farväl där. En mycket lyckad dag, tyckte de båda, och visst…det hade ju varit ett äventyr för mig också! Om det bara hade funnits lite damer i lagom storlek hade allt varit ännu mer OK.

På hemvägen stannade vi i alla fall och spanade lite på kossorna som betade på ängen intill. Fast jag såg inte så mycket. (Jag hade redan däckat.) Matte sa sen att det var precis vad vi två hade gjort denna torsdag –  vi hade varit på grönbete!

Tack, Viveka för att du tog emot oss!

Under a magnificent cherry tree, this photo session ended. We accompanied Viveka to her apartment and agreed on having had a wonderful day. (Except for me being without ladies…) On our way back home again I passed out and never saw the beautiful cows and calves grazing by the road. My mistress took their pictures and told me afterwards. She said that they were doing exactly what we had been doing this Thursday – been in the country, grazing, feeling awesomely good.

Thank you, Viveka for having us!

En dag i Landskrona med Viveka 319

De vackraste vilda vårblommorna – The most beautiful wild spring flowers

These are the most longed for Swedish  spring flowers, and finally they are all here. The ones I do not know the names of I would be happy to get from you!