Trees

På egen hand

/ Leya / 2 kommentarer

Jag slutade lite tidigare idag och bestämde mig för en tur på alldeles egen hand. Det händer inte många gånger om året… Är det inte hundar så är det annat sällskap jag har. Men, ibland behöver man vara ensam. Med kameran på axeln och förevändningen att se hur långt björnbären kommit gick jag iväg.

Det blev en lite vemodig men vacker vandring. Förr var hösten min tid – en tid för lugn och eftertanke, färg och naturens avskedsfyrverkeri. Numera blir jag lätt sorgsen och dämpad denna årstid. Har du lust att följa med på min promenad i alla fall? Jag lovar att inte vara dyster.

Från skogskanten och ut mot ängarna

Detta år har kreaturen kommit tillbaka till ängarna. Den lille mannen och jag har varit väldigt bekymrade över att de inte varit där på ett tag – i år har vi glatts med kossornas krumsprång.

En av de gamla bokarna

En stor gren på den näst största boken ramlade i en storm för något år sedan. Den ligger kvar och ska inte flyttas. Mitt över stigen ligger den fortfarande.

Längs stigen

Rönnarna har snart tappat både bär och blad. Orange kaskader förgyller ändå en stund för vandraren.

Fläder

Fläderns svarta klasar har blivit kalasade på de flesta. Några gnistrande få finns kvar till hungriga fåglar.

Gärdet mellan ängarna

Det börjar bli varmt och jackan åker av. Jag stannar en stund och sitter vid de fina ekarna mellan gärdena. Väl inne på nästa äng hittar jag lite mer björnbär. Det har dock varit för torrt i höst för att de ska vara riktigt många, stora och saftiga.

Små och torra…

Andra frukter, bär och växter är desto finare…

På väg hemåt igen passerar jag det ljuvliga lilla fågelholksträdet. I den sjunkande solens mjuka strimmor tänker jag på de små som flyttat ut. Kanske de återvänder till samma träd nästa vår? Själv hade jag gärna bott här.

Strax bredvid, några tiotal meter ifrån bara, står ett fantastiskt äppelträd mitt bland björkarna på ängsmarken . Slösande praktfullt – nästan som ett Edens lustgårdsträd i gyllene kvällssol.

Förbjuden frukt? Inte för kor och fåglar!

Nu har jag hittat korna. Eller tvärtom. De tittar som vanligt med blandad nyfikenhet och skepsis på mig. Jag pratar lite förtroligt med dem innan jag ger mig uppför sista backen och hemåt. Hoppas de får gå här uppe i friheten ett bra tag till.

En sprakande vacker höst önskar jag mig nu! Oktober kan vara ett fyrverkeri om vädrets makter vill. Jag vill. Hoppas det räcker!

Bland stora och små – cykeltur bland hästar, kor och ekar

/ Leya / Lämna en kommentar

Stora med sina små – alltid lika underbart. Men, hur många gånger ser du kalvar gå tillsammans med kor och tjurar? Djurhållningen är inte den bästa trots att vi bor i Sverige. Om du en gång hört de små skrika efter sina mammor, så vet du. Att skilja kalven från kon görs redan tidigt – och aldrig ska de ses igen. Men vi människor tjänar pengar på djurens lidande.

En skön tur i riktig natur, där det naturliga får råda, får hjärtat att jubla.

Dis på Lindö naturreservat

/ Leya / 2 kommentarer

På Lindö finns mycket sjöfågel, men också fantastiskt vacker natur. Det är gott att vandra ensam med öppna sinnen och kameran över axeln. Vädret denna dag var inte det bästa, men bättre erbjudande från vädergudarna verkade inte vara att vänta. Så… en liten aning om vad ett besök kan innebära tittar ändå fram genom diset.

Vägen mot havet går genom skog till anklarna i ormbunkar
I naturreservatet får träden lägga sig ostört till ro
Förr i tiden bröts sten här och forslades ut till vattnet på smalspårig räls
Framme vid vattnet lyser skräpporna mot det intensivt gröna och stenarnas grå
Med sina lysande ansikten motsäger tistlarna sin egen kärva person
I skogens dunkel kan det vara svårt att avgöra… vem eller vad du träffar på…
På väg mot andra sidan udden har någon fått sätta livet till
Framme vid vattenbrynet skymtar skären – himmel och hav
Stilla. Bara enstaka fågelrop hörs över vattnet
Nu mot hösten är det mest enstaka fåglar man ser, men ett vackert streck med sju hägrar drog förbi ganska nära
Det finns fortfarande gott om sten på Lindö, men brytningen har sedan länge upphört
Den gnistrar och lyser. Det går nästan inte att se sig mätt på den!
Tillbaka på parkeringen. Nu regnar det ordentligt, men jag har haft några sköna timmar i ett disigt paradis

Mitt Blekinge – på cykel mot havet

/ Leya / 2 kommentarer

Den sista riktigt soliga dagen tar jag cykeln och drar mot en liten halvö med havet på båda sidor om. Här betar korna fortfarande inne bland röda stugor och hus och de gamla grindarna gör att jag får sitta av och sitta upp mellan varven. Ingen grindslant här dock… De som bor i husen har numera vuxna barn och barnbarnen verkar inte vara på besök denna fridfulla dag.

Hoppas du har tid att följa med igen!

Renfanan står i sin soligaste blom längs vägen
Nysörten pryder vägrenen längs gärdena
Nu går färden längs en liten kostig och vi följer den – sida vid sida – min gamle vän och jag
Överallt små röda stugor. Till synes byggda för lilliputtar
Kaprifolen sprätter ut sina spröt över stigen, men låter inte doften sväva förrän i skymningen
I sista svängen före den lilla hamnen skymtar havet
Vi sätter oss en stund på bryggan och bara lyssnar till måsar och svall
Björnbär blir det i år… om solen är givmild nu i augusti
Den allra, allra minsta stugan är inte högre än hobbitarnas hem
Hoppa av igen – grindstugan
Höstanemonen minner om vad som väntar – men skön är hon!
Nästan hemma. Jag njuter utsikten över ”hästviken”. Här delar hästar och gäss på stranden hela sommaren
Bakom den stora sälgen vilar jordkällaren. Spindlar och kalla drycker döljer sig här…Gott efter dagens fina tur – dryckerna alltså.

Mitt Blekinge – på cykel mot skymningen

/ Leya / 2 kommentarer

Cykelturer i kvällningen är sköna. Ljuset är milt och fint och syrsornas sång rogivande. I sommarhuset har vi några gamla trotjänare, cyklar från gamla släktingar och loppis. Varje år tycker vi med en mun att ”Varför görs inga sådana här cyklar mer? De är mycket skönare att cykla på än de modeller vi har nu.” Och visst är det så. Inga växlar som spökar, breda, sköna sadlar och ett frihjul som gör skäl för namnet. Ja, varför?

Att cykla på de små landsvägarna och upptäcka nya ängar, nya stugor, nya vyer är gott, men att minnas och känna igen är ännu mer underbart. Det rör vid de innersta strängarna och befäster din känsla av att höra hemma. Följ med på en nostalgitur i det vackra Blekinge!

Längs den lilla grusvägen ligger de små förvaringsstugorna – vad som nu förvaras i dem…
Vackra stenmurar kantar ofta betesmarken
En bit längre fram syns ytterligare en mindre byggnad som tillhör det stora godset
En bakåtblick – härifrån kom jag
Välrestaurerat nu – för något år sedan på väg att förfalla
Mittemot ligger den här fina längan, på vilken gaveln skymtades tidigare
Annorlunda vy när hela bågvalvet syns!
En liten avstickare in mot ängarna fyller mina näsborrar med en dallrande doft av kamomill – en av barndomens älsklingsdofter
Vila igen
Doftspåren blir än mer synliga
På fälten samlas gässen och syrsorna spelar allt högre
Nästan hemma igen möter jag en vacker Bengal vid namn Khian
Åskan drar allt närmre medan jag parkerar min trotjänare och stiger in i stugan – nöjd efter en skön kväll

Ekens landskap

/ Leya / 4 kommentarer

En av hagens ekar i kvällsljuset

Eken är Blekinges landskapsträd och här finns många ståtliga exemplar. I närheten av sommarhuset växer flera vackra ekar. De blir naturligtvis finast som solitärer, men om jag tar mig fram per cykel eller till fots ser jag dem ta för sig och breda ut sina stora kronor en bit in i skogen också.

Rumskullaeken i Norra Kvill i Småland är Sveriges äldsta ek med sina ca 1000 år på nacken och den mäter ca 14 meter i omkrets. Därmed är den förmodligen också Europas största ek – i omkrets räknat. Christel Kvant skriver i sin fantastiskt fina bok, Trädets tid, om denne bedagade åldring, att när Kvilleken började växa var det vikingatid i Sverige. En svindlande tanke. Eken var en värdefull gemensam tillgång i bondesamhället, eftersom svinen strövade fritt och åt sig feta av ollonen. Det krävdes ett beslut av hela byn innan man fick lov att fälla en ek på gemensam mark.

Men, Gustav Vasa ville använda ekarna som fartygsvirke till sin krigsflotta och bestämde att alla ekar tillhörde kronan. Därmed fick han också ensamrätt att fälla dem. Många ekar föll för detta ändamål, men kanske fick Kvilleken stå kvar för att den inte var så hög och rak och ståtlig – den dög kanske helt enkelt inte till fartygsvirke. Redan på 1700-talet var dock denna ek märkvärdig, uråldrig och ihålig. I gamla skrifter berättas att 8 personer kunde stå inuti eken och att bönderna på bostället använde den som redskapsskjul.

Underligt är att tänka på runstenar och gamla kyrkor – av oss människor tillverkade, nästan oförstörbara – och att Kvilleken har levt all denna tid och lever än idag. Inför en sådan urkraft är jag tacksam över min stund på jorden.

Välkommen!

/ Leya / 4 kommentarer

Tillbakalutad frukost i ljum morgonsol och det knackar försiktigt snett bakom mig. Sakta ställer jag ner kaffekoppen, vrider långsamt på mig och tittar i riktning mot ljudet. Nötväckans ungar prövar sina färdigheter på det gamla plommonträdet. Ungarna är mörkrufsiga men man kan inte ta miste på vilka som måste vara deras mor och far. Plommonträdet, det yngsta äppelträdet och bigarråträdet har sen ett par år tillbaka bara halva kraften kvar. Stora delar av dem är döda – ingen vet varför. Men de hyser livgivande liv!

Hundarna ligger avslappnat på sidan och njuter i värmen. Fågelungarnas ihärdiga hackande och intensiva klättrande på stam och grenar avbryts bara av rödstjärtens timida visslingar. Aldrig har jag sett nötväckans små så nära och så tydligt. Visst har de sitt hem här någonstans i vår vildvuxna trädgård, men denna stilla morgon knackar de oblygt på min dörr.

Och jag öppnar grinden mot sommaren.

Kort rundtur utan brunnsdrickning

/ Leya / 1 kommentar

Promenadvägen upp till doftträdgården och den lilla sjön

I över 300 år har man ”druckit brunn” i denna ljuvliga park. 2005 blev den utsedd till Sveriges vackraste – och det med rätta. Varje år kommer vi hit åtminstone en gång. Den korta vandringen  genom bokskogen, förbi den japanska trädgården och genom doftträdgården upp till den lilla sjön med näckrosorna har blivit tradition. I många år firade vi också midsommar här.

I doftträdgården

Den här gången kom vi tidigt, så tidigt att de stora rhododendronbestånden bara stod i knopp.  Redan till midsommar är de överblommade.

Rhododendron i vardande

Minipenséer

Tulpanstrålarna blir den fina kvällens sista

Ny i världen

/ Leya / 3 kommentarer

Visst är det underbart med alla små knyten och knoppar som är nya i världen! Vi människor har ett alldeles särskilt gott öga till dem. Inneboende i oss vill vi värna och skydda dem, hjälpa dem att växa upp.

Ekens späda blad mot redan livserfaren gren

Vackert lila jordreva med sina njurformade blad

En grantopps syn på livet

Med värmen de senaste dagarna går det bara alldeles för fort – nykomlingarna blir snart fullödigt mörkgröna och bildar ett effektivt skydd mot solstrålarna. Den allra finaste tiden är nu!

Alltför fort…