Vi reser som aldrig förr, hörde jag i Lotta Bromés program på radion. Kan det vara den kalla och snörika vintern? Eller kanske den svenska kronans ställning i världen? Säkerligen är båda bland de skyldiga.

Det är resor till värmen som prioriteras, och om du vacklar över beslutet – beställ nu. Resorna verkar fort ta slut. Vart? Ett mindre problem om du har med dig familj med små barn. Då åker du ganska säkert till ett turistområde där det finns andra barn att leka med. Ett större problem om du åker själv eller med vän eller partner. Men, ett kärt problem.

Vilken sort är du? Den glammiga, sociala typen (grekiska övärlden osv.) som vill vara ”ute” hela tiden – eller den naturälskande typen som verkligen vill vara ute. Ute i den naturliga bemärkelsen – det vill säga utomhus. Är du kanske vandringstypen eller golftypen? Historiskt intresserad? Oavsett vilken sort du är, så finns det så många resmål att välja på att du lätt blir frustrerad – och kanske rentav väljer att stanna hemma.

Själv passar jag in på flera typer – vilket säkert flertalet människor gör. Allt eftersom åren går så förändras du som människa. Men, ett så starkt intresse som mitt naturintresse, det håller i sig, men har förändrats på ett annat sätt.  Jag drivs alltmer att söka det ursprungliga och oförstörda. Det som nästan inte längre finns. Shang-ri-la. Någon gång har jag funnit en doft av denna dröm. Den doften kan ingen ta ifrån mig. När jag var yngre försökte jag ibland ta den med mig hem, den där känslan, den där doften eller smaken – men jag har insett att det inte går. Det går heller inte att återvända till samma plats för att finna den igen. Jag har försökt. Du kan inte gå ner i samma flod två gånger.

Kanske var jag 25 när jag åkte till Grönland, och höll andan när planet vingdippade i floddalarna – bara för utsikten. Jag hade råkat komma på samma plan som danska dronning Margrethe med följe. De skulle fira 1000-årsjubileet av Grönlands upptäckt.

Det blev en oförglömlig resa. Slösande sol över blå, drivande isberg i fjordarna. Kokkonst på topp, med underbara valsoppor, hajstekar och räkberg. Men finast av allt var den genomskinligt klara luften, den fantastiska blomsterprakten och det klirrande isvattnet. Varje liten bäck eller flöde bjöd dig rikligt av det renaste av rent, det kallaste och friskaste vatten.

Det öppnade sig ett stort svart hål inombords när jag, på väg in i planet hem, fyllde lungorna en sista gång med grönlandsluft. Hur skulle livet gå vidare utan den? Isvatten tog jag hem i så många tomflaskor jag hade (På den tiden var det både tillåtet och totalt ofarligt för flygsäkerheten…), och vårdade dem som spädbarn i min ryggsäck.

Jag hade kvar det långväga vattnet några månader. Men, när jag långsamt drack ur den allra sista flaskan, var känslan jämförbar med den som infinner sig när du korkar upp en flaska fint årgångsvin. Fast mycket starkare och med djupare eftersmak – för du vet, att du troligen aldrig kommer tillbaka dit där du en gång hämtade det.

Så, egentligen vill jag bara säga:  Åk dit ditt hjärta tar dig! Se till att du, med tur och skicklighet, får en oförglömlig upplevelse med hem. Din ryggsäck blir aldrig tung, däremot innehållsrik.