Bokrean | Svenska Förläggareföreningen.

”I katalogerna från 1929 kan man notera mycket kraftiga nedsättningar: böcker som kostade omkring trettio kronor såldes ut för mellan 50 öre och ett par kronor.”

Henriette Zorn har skrivit en intressant, kortkort historik över en av årets höjdpunkter – nämligen bokrean. Idag är rean inte lika mycket rea. I slutet av 20-talet var bokrealisationernas främsta syfte att sälja förlagens restupplagor. Och restupplagorna var ”förläggarvärldens grusade förhoppningar” som förläggaren Folke Lars Hökerberg en gång uttryckte det. Året var 1935. Då var heller inte reorna fastlagda till någon bestämd tidpunkt.

Men, på 30-talet började ändå tidpunkten för rean utkristallisera sig – runt den 15 februari. På 70-talet i stort sett försvann bokälskarnas  ”fyndmöjligheter”. Istället gjordes specialupplagor och nytryck som översvämmade boklådorna. En liten fyndrenässans uppstod på slutet av 90-talet.

Zorns lilla historik får mig att minnas tillbaka, hur jag längtanslevde varje februari, läste kataloger och prickade för. Sedan, när dörrarna slagits upp,  spenderade jag timmar längs raderna av spännande lådor och vingliga torn av påtittade böcker som lavats bredvid. Och så gick jag samma rundtur igen – och tittade, vände på, baksidesläste, bläddrade och vägde i handen. Igen.

Det slutade alltid med ett par översvämmade kassar, minst.

Idag har jag inte varit på rean. Och jag ska inte heller gå dit. Det är med stor sorg, tungt hjärta och bortkopplad hjärna som jag måste låta det ske. Jag har kommit till en slutpunkt. Det finns inte plats för en enda bok till i mitt hus – inte ens ett litet häfte kan jag spränga in i hyllorna.

Men jag ska rensa. Snarast. Nu. Så jag kan drömma om nästa års reabotaniserande. Vecka 8.