Q&A: What the Dalai Lama’s ‘retirement’ means – CNN.com.
Så har han då bestämt sig för att lämna sin plats som politisk ledare för det tibetanska folket. Dalai Lama. Detta tillkännagav han den 10 mars, 52-årsdagen av flykten från Tibet, då han tillsammans med tusentals andra tibetaner tvingades lämna sitt ockuperade hemland. Kineserna hade vunnit – men ändå inte. Han är och förblir deras andlige ledare.
Dalai Lama har, i exil, fortsatt att vara tibetanernas ledare. Från Dharamsala, Indien, har han också gått ut med sitt vänliga fredsbudskap till hela världen. Själv är jag en av dem som, sedan barnsben, står på hans och tibetanernas sida.
Sommaren 2009 besökte jag och min familj Tibet, och reste runt själva med egen, tibetansk, guide. Vi hade försökt komma in i landet två gånger tidigare, men då var gränserna stängda. Det var 1986 och 2008. Nu såg vi med egna ögon de långa, kinesiska, militärkolonnerna längs vägarna, de militärtrupper som patrullerade varje gata i Lhasa, de soldater som var utposterade på hustaken, och de ”tält” med vakter som fanns överallt på det stora Barkhor. Kinesiska vakter övervakade de heliga templen – inte minst det heligaste – Jokhang. Vi såg också de tanks som rullade längs de små gatorna på Dalai Lamas födelsedag.
Kineserna är nu lika många som tibetanerna i landet, och de håller befolkningen i ett strypgrepp. Alla fysiska och psykiska maktmedel används för att nå målet – Tibets stora naturtillgångar, i form av värdefulla mineraler och rent vatten. Men tankens kraft, hjärtat och folksjälen, den är obruten.
Kineserna använder ockupationsmakters traditionella maktmedel för att bryta ner den inhemska befolkningen. Tibetanerna får inte arbete om de inte kan kinesiska, och de får heller inte fortsätta att vara nomader och låta sina jakar beta de fria, vidsträckta markerna. Man påstår att jakarna förstör den sköra naturen häruppe. Istället fråntas de sina djur, låses in i baracker och förses med sprit. Utan sin traditionella utkomst tvingas de då stjäla för att få mat – och hamnar därmed i fängelse. Jag har fotograferat Lhasas telefonkatalog – den har inte ett ord på tibetanska språket. Affärsskyltarna i staden har en minimal tibetansk text – om någon – men gigantiska kinesiska tecken. Utan kinesisk flagga på taket och en bild av Mao i sitt hem, får man inte ekonomisk hjälp om man behöver reparera sitt hus. Värst av allt är att ingen tibetan får äga en bild av Dalai Lama. I det mäktiga Pothalapalatset – som varit alla Dalai Lamas bostad – finns målningar med Dalai Lamas ansikte. Kineserna har löst problemet genom att spärra av rummen så långt ut, och låta ljus spela så rakt på, att man som besökare inte har någon möjlighet att se Hans Helighet. Som turist måste du akta dig för att ha med dig någon guidebok med bild på honom. Riv ut den.
Längre inåt landet, såg vi uttorkade floddalar och sänkta sjöar. De för tibetanerna heliga sjöarna, låter kineserna tömma för att bevattna risfälten nere i Kina. De har också planer på att avvattna Himalayas glaciärer för att få vatten till sina odlingar.
Hur mycket kan man suga ut ett land utan att hela världen reagerar? Världen har reagerat – men inte tillräckligt starkt. Dalai Lama är en försynt och fridsam man som pläderar för ickevåld. Ändå sätter Kina de mest respektlösa etiketter och epitet på honom. De släpper lös sin massiva propagandaapparat – och hela det kinesiska folket är vilsefört. Vi hörde med egna öron – tillbaka i Kina – hur folk tror att tibetanerna är smutsiga, alkoholiserade och opålitliga. De ska civiliseras ut ur sin enfaldiga religion. Det verkade också som att om du, som kines, blir utkommenderad att arbeta i Tibet – så är din framtida karriär över.
Tusentals munkar och nunnor dödades, eller ”försvann”, bara efter det senaste upproret i Tibet. Vi träffade bröder och systrar till munkar och nunnor som utsatts för det mest fruktansvärda övervåld. Vi pratade med dem – men på behörigt avstånd från andra lyssnande öron. Våra ungdomar, 19 och 17 år gamla, blev oerhört berörda, och de vet nu. Och vi vet. Vårt stöd kommer inte att förminskas.
För, vi såg dem och vi hörde deras berättelser. Vi kramade dem och grät med dem. Tibetanerna, de har styrkan och klokheten, och de har sin inre värld som kineserna inte rår på. Sin starka buddhistiska tro på att allt levande är lika mycket värt. Vi såg starka kvinnor och män, som arbetar oförtrutet och obrutet, och som litar på att kunskapen om dem och deras situation inte förblir okänd i världen utanför. Så många tårar blev det, men också en försäkran om att deras röster ska fortsätta att höras.
När vi lämnade Tibet, såg jag bara dessa stora, stolta Khampas, med kniv i bältet och eldröda band i sitt långa, svarta hår. De vandrade rakryggade längs Lhasas gator – män av det folkslag som hjälpte Dalai Lama ut ur landet 1959. Och jag fotograferade inte en enda av dem.
Dalai Lama har en plan för sitt folk. Det har han haft hela tiden. Och den bygger inte på våld.