Rapport från en matt ung man.

Cicciolina – eller någonting ditåt – hette hon…Olivhyad italienska med det mest fantastiska blonda hårsvall. Matte log, kryptiskt, igenkännande åt namnet, men själv har jag aldrig hört talas om det förut…

Underbart är dock kort. Vi gick liksom rakt på sak. Eller nästan rakt på sak.  Jag kan inte se varför man ska krångla till det, men gick ändå på hennes linje att hon fick sondera terrängen först. Kolla in mig lite och se om jag var en pålitlig och rekorderlig typ. Jag kan inte klandra henne – eftersom hon aldrig träffat mig förut, så kan hon ju inte veta att jag är en man som står för mina handlingar och som ser till att hålla kontakten efteråt. Inte bara släppa ansvaret utan vidare, utan ha kollen på hur det går med eventuella följder av träffen.

Till all lycka godkändes jag nådigast, och kunde göra henne min kur denna stilla vårkväll. Lite småkyligt var det ju, men ingen av oss märkte något av det… Vi hade bara ögon för varandra.

Hon åkte för en stund sedan. Jag gjorde ett tappert försök att få se henne en sista gång, genom bilrutan. Men det var mörkt, och kanske var hon lite matt och hade lagt sig att vila. Det tar på krafterna, det där med kärlek!

Vet inte om matte hade ett finger med i spelet, men Mille var inte hemma – som tur var. Det här var ju min date, och bara min. Annars brukar han ha första tjing – han är ju äldst.

Mille, matte och jag har precis gett oss ut på en skön kvällspromenad för att smälta intrycken. Mest mina förstås. Mille stroppar styltbent bredvid och doftar på mig hela tiden. Han tränger helt avsiktligt upp mig åt vägkanten till och puffar uppfordrande på mig. Till slut blir det en rak höger och ett gläfs mitt i plytet. Sotis? Mille? Njaä…men, svårbekämpade ljuvliga dofter kanske svävar ovan pälsen. Och länge varar de.

Vissa dagar är livet allt bra härligt. Idag stavas det Cicciolina.

Sweet dreams –

Totti