Det är något visst med bakdelar. I vår familj har vi några stycken, och en del speciella sådana.

Om vi börjar med åldermannen, Mille, så kan man avhandla hans bakdel med tillhörande svans ett bra tag utan att göra slut på adjektiven. (Eller på substantiven för den delen.)  Mille har en bred och mycket påtaglig bakdel, och svansen är av den muskulösa och arbetande sorten. Man kan liksom inte komma förbi den, alltså inte bortse från dess existens. Om han inte varit hund kunde han lätt jobbat som takfläkt eller båtpropeller. Vi i familjen brukar varje sommar frukta att han helt enkelt ska lyfta och sväva ut över Kålviken. Att vi ska behöva efterlysa honom hos kustbevakningen eller annan behjälplig organisation i Karlkrona skärgård. Det är ju allmänt känt att de har andra helikoptrar – de brukade landa borta vid hamnen andra sidan viken förr om åren. Vi ser dem dock alltmer sällan, vilket har lett till spekulationer om detta är en ekonomisk fråga eller om de helt enkelt blivit utkonkurrerade av annan aktör i området (Mille).

Sen har vi ju överljudssmattret i vägg eller mot golv varje kväll och morgon. Stundtals borde man sova med öronproppar – om man har tänkt sova alltså. Mille har nämligen både utarbetat och utvecklat ett system för att hålla oss mattar och hussar i ryckelse med klappar och hakklianden nattetid. Slutar du klia så påbörjas en ny session smatter – det är bara att följa av Mille påbjudna regler.

Slutligen kunde Milles svans med fördel ha använts som metronom. Den har många gemensamma drag med en dylik. Stadig och jämn takt som aldrig tröttnar (du får inte ropa hans namn bara…då ökar takten till den dubbla hastigheten), samt lämplig form och färg. Det hela faller dock på att svansen har en tendens att börja propellra. (Se tidigare punkt ovan.)

Som jämförelse har vi vår yngste familjemedlem – Totti. Tottis bakdel är något mera slimmad, och vidhängande svans är inte det  minsta framträdande eller påtaglig – snarare tvärtom. Därmed inte sagt att den inte ger upphov till en del adjektiv – och substantiv. Den är vit, omvänt slashställd (\) och ljudlös. Om man inte visste att han hade en svans, så skulle man lätt kunna övertygas om motsatsen. När den någon gång gör sig påmind (rättvänd slash, /), så tycks den vaja lätt, helt efter vindens godtycke. Det är liksom ingen determination i dess rörelser. Vi har i något sammanhang diskuterat om den möjligen kan innehålla helium.

När det gäller användningsområden, så får de bli av den lättare sorten. Dammvippa, sommartouch, eller kanske väderballong. Det är tveksamt om den skulle orka någon last, dock. Och vi vet ju inte hur den får sin eventuella påfyllning av det eventuella heliumet… Tottis svans har helt enkelt få riktigt nyttiga användningsområden utanför det rent dekorativa. Men, den är fin. Och mjuk.

Jag tror jag avslutar med husses bakdel. Den har varit upphov till allehanda bekymmer genom åren. Den är nämligen för rund. Inte stor på bredden, utan på det liksom tredimensionella hållet. Den har haft svårigheter att få plats i byxor och svårigheter att vara lagom synlig. Därmed har den dragit till sig en del oönskade blickar från en del oönskade tvåbenta också. Tack och lov har den planat ut med åren, bakdelen, och är nu tämligen lagom anpassad både för byxor och blickar.

Lite pinsamt kanske, det sista, men dock värt att tas upp i denna ändliga spalt.