Träd är liv. Att ens i tanken hugga ner ett träd är omöjligt för mig. Vart än jag färdas kantas mitt liv av speciella träd. Jag dras till dem – eller kanske är det de som drar mig till sig? Jag vet inte.

Jag har även en bärpassion med mig i livet. Säkert ett arv från min mormor och morfar, för hos dem fick man redan som liten hjälpa till med trädgårdsodlingarna. Från tidig morgon till sena kvällen satt vi där och plockade – eller klättrade på höga stegar med bärkorgar runt halsen. Alla barn och barnbarn var där och gemenskapen i bärriket var fin. Fika intogs emellanåt vid trädgårdsmöblerna ute i gräset. Då jämfördes våra resultat och dryftades funderingar, och mormor och morfar såg till att vi inte fikade för länge… Mormor gick alltid en extrarunda efter allas plockning. Då gällde det att ha plockat rent och att inte ha tappat bär eller frukt under busken eller trädet. Om allt var perfekt, eller nästan perfekt (alldeles perfekt blev det ju aldrig …) kunde man få en nådig blick och ett gott leende. Mormor själv jobbade naturligtvis allra mest och snabbast av oss. Hon plockade bigarråer från högsta trädet vid 70 års ålder.

Igår satt jag en stund i vila vid den stora boken, och mina tankar gick till min älskade mormor. Som hon hade tyckt om att vara med idag! Jag kan se hennes flinka fingrar, och hur hon skulle le när hon nöjt visade hur många fler bär hon plockat än jag…men hon gav alltid bara beröm. Hon hade många vänner bland djuren. Fåglarna var nog hennes favoriter, och speciellt en liten rödhake som alltid följde henne om höstarna. De småpratade om allt möjligt, sa hon.

Vid min sida, där under boken, hade jag nu fulla byttor med mitt svarta guld –  björnbär. Resultatet av timmars flit i ensamhet, med stilla solvärme och ormvråkarnas karakteristiska rop högt där ovanför. Någon geting och lite småsugna mygg, en och annan nötväckas stilla knackande och ett par knäppande rödhakar. Kanske någon avlägsen släkting till mormors vän? Jag brukar titta extra noggrant och fånga pepparkornsblicken – säga något ord.

Nu tänkte jag dela med mig av ett helt annat träd, ett träd som lever och växer på en liten innergård i ett underbart land långt bort över havet. Min förhoppning är att kunna resa dit igen, till mitt träd, om några år.