Skogen låg i skimrande gulddis hela denna dag. På väg ut med hundarna gled min gamla pocketkamera ner i fickan – som i gamla tider – för det skulle inte bli en så lång promenad. Men skogen själv ville annat. Snart infann sig en förtrollad stämning, där vandraren blev ett med disets tysta stillhet. En stillhet där blicken inte når längre än till de fuktdrypande trädstammarna, kanske en bit ut längs grenarna, och bara nästan till de knappt förnimbara löven längst upp mot himlen.