Så är hon tillbaka – dottern – in one piece. I morse stod hon där, på stationen, och lillebror kastar sig i hennes famn. Eller tvärtom. Lillebror är både längre och allt, men förblir naturligtvis lillebror för alltid. Minstingen.

Ofattbart vart åren tagit vägen. Två vuxna ungdomar – och jag har fått privilegiet att följa dem från start. Det här är något av ett mål, eller i alla fall ett av delmålen på vägen – att kunna klara sig själv. Skicklig kock, bagare och städare sedan länge, men nu också på egna ben ute i världen. Och det är inte lite strapatser hon klarat av. Berest som få var hon redan som liten, så det här var kanske kvinndomsprovet –  och en hel månad långt. Hettan, slagregnen, en tyfon, från träden nedfallande ormar, spindlar, gräsloppor…och inte blev hon dålig en enda dag.

Enligt dottern har vi aldrig varit ute för så mycket strul på någon resa som hon hade med transporterna på den här. Det började med att hon inte kom med planet från Kastrup – problem med passet – vilket hon löste på egen hand, och åkte med ett annat plan dagen efter. Vi ser möjligen fram emot att få höra mera under kvällen, men fortsättningsvis flög de bland annat i åskstorm med smattrande blixtar mellan Borneo och Brunei. Personalen bad om välsignelse för planet strax före start.

Jag tackar för att hon är här, nu.