Grå lördag och rättningshögarna verkar växa så fort jag vänder ryggen till. De är lika stora nu som innan jag gick ut…
Morgonen var varm och lugn, och hundarna for som ystra garnnystan över fotbollsplanen på väg hem. Vad vore livet utan mina gossar? Mina krulltottar, mina älsklingar. Lagottos och cattleyor – de lyser upp min tillvaro och jag kan inte vara utan dem. Djur är så viktiga för oss människor. Vi vet, att när ingen medicin hjälper finns de där som värsta dunderkuren. Mot nästan allt fungerar de. Och för allt. De är allt!
Innan jag återvänder till mina högar ska jag anlita min favoritcattleya för hjälp med estetiken. Hoppas bilderna kan bjuda också dig lite ljus i den grå november.
Iwanagaara Appleblossom Cattleya
Appleblossom
Iwanagaara i morgonljus
Morgon
Fler knoppar utslagna
Appleblossom i eftermiddagsljus
Iwanagaara, fullt utslagen
Leya 
Åhh va vackra blommor…visst e hundarna något utöver de vanliga…de hjälper en att komma på fötterna när de känns tungt…Annie kom som en skänk från ovan när värken var tung å höll mig till sängs…
Rättningshögar känner jag igen, saknar inte!
Hundar har jag ett icke förhållande till. Men jag tror att jag kan förstå ärligheten och värmen i deras sätt att vara.
Blommor vet jag aldrig vad dom heter men kan ändå bländas av dess skönhet.
//Karlund
Godmorgon!:)
Helt underbara blommor du bjuder på :)!!!
Hundar ja, vad vore vi utan dem…så sant!!!
Alltid redo..alltid glada…alltid tröstande…
och alltid alldeles alldeles underbara :)!!!!
Har njutit av dina bilder i tidigare inlägg och
får ju alltid ett extra leende när jag ser dina *gossar* :)!
Skön söndag till er!!