På en ö långt ute i havet hade vi gått vilse. Vi letade efter en nästan osynlig stig som skulle finnas här. Den skulle leda oss bort från civilisationen och till ett orört paradis. Det där vi ständigt drömmer om. Dit, där nästan ingen annan människa varit – förutom de som känner trakten.

Vid vägs ände, utanför sitt lilla hus, satt en man som fick mitt hjärta att nästan upphöra med sina slag. Var det inte…men jo! Men nej, bara nästan…min älskade morfar. När jag kom närmre såg jag att det var en annan man, fast sittande på precis samma sätt, med likadana glasögon, kepsen på huvudet och med händerna vilande på käppen. Korsade.

Tårarna kommer ofelbart. Det är snart trettio år sedan min morfar gick bort, men under vandringen mot ett paradis den där dagen, på den där fantastiska ön, var han med mig hela tiden. Höll mig i handen och visade mig vägen dit, till den plats jag sökte.

Det blev en sällsam dag. En dag då vi – och bara vi fyra vandrare – låg utsträckta på flata, solvarma stenar som spånglagts över en porlande, kristallklar bäck. Med ansiktena mot himlen blundade och lyssnade vi till naturens egen konsert och kände kroppen lyfta från stenarna, gungade i stillheten. En hand i vattnet för en kylig smekning. Mormor och morfar. Min barndoms trygghet och eviga sommar, på rygg under ett moln av blommande körsbärsträd.

Dessa öar, dess natur och befolkning rör mer än något annat vid min själ. Om jag finge välja var jag ska sluta mitt liv, så är det här ute. I friheten, hos enkla, ärliga, oförstörda människor som fortfarande lever nära naturen. Jag har en speciell plats jag tänker på. Den platsen har mitt hjärta. Jag kan höra det klappa – återvänd hit.