Skogens Fader

Kauriträden är ikoner för alla nya zeeländare och en Taonga – en stor skatt – för maorierna. Kauri tillhör de största träden i världen och kan bli upp till 6 meter eller mer i diameter. Ofta är det kanske 18 meter till första grenen på den släta, raka stammen. Maorierna byggde sina krigskanoter av stammarna, vilka kunde ta 100 krigare. Och då var kanoten alltså byggd av en enda stam.

Kauris täckte från början stora delar av Nya Zeeland, men finns nu bara kvar längst upp i norr. De är fredade för avverkning, men har drabbats av kauri dieback, en svampliknande sjukdom som kan angripa och döda det största träd. När vi gick in i området fick vi noggrant decinficera våra skor och vi ombads att hålla oss på de anlagda träspänger som fanns. Trädens rötter är också mycket känsliga, vilket är ytterligare en anledning att hålla oss på broarna.

Vandringen till de största träden tog ganska lång tid. Inte för att det var lång väg, utan för att det delvis var vägen som var målet – här stämde verkligen det gamla talesättet.

Subtropisk regnskog med trädormbunkar. Mamaku.

Artrikedomen är stor, inte minst av ormbunkar. Mamaku blir närmare 20 meter hög och tillhör tveklöst de vackraste av dem alla. Silver tree fern, med silvervit undersida, har blivit Nya Zeelands nationalemblem. Andra arter som förekommer rikligt är Whe och Wheki.

Långsamt går jag stigen fram mot de stora kaurijättarna. Den subtropiska regnskogen är min värld. Ljuden, dofterna, de magnifika växter och djur som lever här rör vid mitt innersta.

Från marknivå...

...och upp till the canopy - regnskogens tak

På skyddande träspänger mot kauriträden

Först kom vi till ”De fyra systrarna”. Fyra stora kauriträd som växer mycket tätt tillsammans. De är så höga att du inte ens kan skymta deras kronor däruppe . Bara att gå runt stammar och rötter är oerhört imponerande.

De fyra systrarna

Det är ganska mörkt inne i regnskogen, och kauriträdens bark är blåaktig med röda märken. Stammen är ganska slät, men har vackra små lavar och andra växter som i sin tur lever och växer på dem.

Kauristam

Nu närmade vi oss de verkliga jättarna, de som är 1000-2000 år gamla. Det kändes i hela kroppen. Långt innan jag kommit fram, redan när jag läste om dem, hade jag starkt gripits av dessa uråldriga väsen.

Tane Mahuta

Vördnad fyller mig till bredden inför honom, skogens herre, men jag vet också att en ännu mer vördnadsbjudande jätte väntar oss längre fram – skogens fader.

Inne i regnskogens dunkel begrundade var och en av oss mötet med den högste av dem alla – Tane Mahuta – medan vi tysta vandrade vidare framåt mot – ja – hur skulle han möta oss? Den vackraste av dem alla skulle han vara, så stod det om honom, Te Matua Ngahere. Ett lugn sänkte sig över oss när det långt borta syntes en ljusning mellan träden. Jag ville inte gå fortare, jag ville dra ut på längtan och väntan, dra ut på mötet med den vördnadsvärde. Bara en svag krökning i spängerna, och så….

Te Matua Ngahere

Levande i skogens alla ljud stod han där. Vi människor var alla tysta, vi få som var där. Bara tysta och höll om varandra. Sakta gick vi fram till kanten av spängerna.