Ibland undrar jag om blommor har förmågan att vänta. Tigerliljan blommar alltid i slutet av advent, men ingen stängel eller andra tecken syntes när vi lämnade huset före jul.
På några dagar har den ganska tunna stängeln vuxit upp till över halva mitt fönster, och igår vecklade hon plötsligt ut sin första praktfulla knopp. Hon står nu med ansiktet vänt mot mig, förstrött stödd mot fönstrets handtag för att inte tappa balansen. Och det är februari. Väntade hon på oss? Ville inte blomma utan beundrande åskådare…
Ett par av orkidéerna har också väntat, men nu finns dignande stänglar även på dem. Fast…vissa har inte blommat alls. Naturligtvis kan detta bero på att någon annan än jag har skött om dem i en månad, men jag tror ibland att vi kanske har ett lite annat band till varandra också, blommorna och jag.
Det är ju ingen idé att klä upp sig om ingen ser dig – eller hur?
