Are the Oscars stuck in the past? – CNN.com.

Som stor filmentusiast – jag vill inte gå så långt som att kalla mig cineast – brukar jag med spänning följa Oscarsgalan. Om jag orkar. De senaste åren har jag faktiskt inte suttit uppe och väntat, för jag vet inte ens vilken kanal den visas på eller om vi över huvud taget har den. Och för att…

Många gånger känns galan bara som klubben för inbördes beundran, eller ännu värre – klubben som avgör om och hur länge du platsar i innegänget. Vem som har de rätta kontakterna och vem som är ute i kylan. Man vill inte se det så, men den stora festen kanske har överlevt sig själv?

”Så har det väl alltid varit”, säger kanske du. Men, titta noga så ser du att leendena känns mindre äkta idag än för 30-40 år sedan, talen blir allt mer krystade och tårarna sprutar allt mer okontrollerat. Eller kanske droger och plastkirurgi spelar en så pass vinnande roll att en nominering kunde komma ifråga där?

I John Andersons artikel skymtar tankar på att branschen stagnerat, inte tillför något nytt utan istället blivit bakåtsträvande med åldrade stjärnor och svartvit film som dagens vinnare. I flera andra artiklar läser jag också att vinnarna kanske blir ”smalare” i sitt tilltal och att gemene man knappast tar sig till en bio för att titta på kämpande vardagsfamiljer eller krigshästar från första världskriget.

Då säger jag bara Avatar och Sagan om Ringen.

Möjligen att något om kvalité kunde nämnts här, något om att det ibland var ”bättre förr”. Film är inte bara glitter och specialeffekter, inte bara melodramatiskt amerikanskt. Titta på Meryl Streep och Sir Anthony Hopkins. Det skadar inte med en och annan smällkaramell.