Det började med ett skyltfönster. Vi gick förbi och – vände. Förälskelsen var omedelbar för oss alla tre.

Jag tyckte att det stod mitt namn på skåpet. Jag tyckte att det talade till mig. Jag ville bara öppna det, lägga fint, kallmanglat linne i det och ställa mina allra finaste vaser i det.

Vi bara måste gå in.

Alldeles ensamma kunde vi strosa runt bland alla speciella föremål – underliga, vackra och annorlunda. Vi kände alla att vi ville köpa allting!

En trång trappa ledde en våning ner, och där fanns fler fantastiska möbler och speciella inredningsdetaljer.

Konsten på väggarna beundrade vi länge, men till slut var det dags att dra sig uppåt igen.

I trappan hängde en drivvedslampa av det mera otroliga slaget, vilken vi beundrade några minuter. Väl uppe hade vi så smått börjat bli hungriga och gick motvilligt mot dörren. Bara för att finna att den var låst. Tystnaden var total när vi försökte ropa på någon och gick runt för att om möjligt komma in på något kontor. Ingen där. Kontorsdörren stod på vid gavel och kassan stod framme. Ingen svarade. Vi insåg att klockan nog var dags för middagsstängt några timmar – och att vi var inlåsta. I ryggsäckarna hade vi bara våra vattenflaskor, för vi skulle ju bara gå en runda på stan.

Vi hittade inget telefonnummer annat än det till butiken heller. Nåja, man kan bli inlåst på sämre ställen, tyckte vi, och slog oss ner i närmsta sköna fåtölj. Hungern var värst. Det var bara att vänta. Inte kunde vi hitta några öppettider heller…tänk om de hade stängt för dagen? Ägaren måste ha trott att vi gått ut tidigare istället för att gå ner i källaren. Att vara tyst och beundrande är kanske inte alltid en fördel.

Som vi satt där och hade börjat acceptera vårt öde, såg vi affärsinnehavaren – en medelålders dam – komma gående utanför fönstret. Vi for upp ur fåtöljerna när hon låste upp och meddelade att hon bara hade varit i en grannbutik och lämnat tillbaka en sak. Och, hon hade inte vetat att vi var kvar.

Mycket lättade och med förklaringar och ursäktanden från bådas håll lämnade vi butiken med mat i blicken. Efter någon minut saktade vi ner på stegen och insåg att hon inte för en sekund hade övervägt att be oss visa ryggsäckarna eller på något sätt sett misstänksam ut. Vi kunde ju ha tagit med oss en del, både pengar och saker. Och det var inte någon 10-kronorsaffär. Undrar om förloppet skulle ha varit detsamma i Sverige?