När sista proppen gått

BBC News – Hundreds of millions without power in India.

Du står vid spisen och gästerna väntar – din läckra middag är under skapande. Bordet är vackert dukat med finaste porslinet och trädgårdens fräschaste blommor. Då släcks både fläkt och häll. Du trycker igen och igen på knapparna, men inget svarar.  Aj, tänker du, micron får bli räddningen. Snabbt öppnar du luckan för att stoppa in grytan, men ser genast att ingen lampa lyser. Grillen? Men du har ju en elgrill numera…

Utan el kollapsar världen. Mer än Din lilla värld. Trafikstockningar med olyckor i släptåg, Internet ligger nere, affärsvärlden är lamslagen, sjukhus får köra med nödaggregat, folk sitter fast i hissar och i tunnelbanan och så vidare och så vidare – kort sagt kaos.

Visst händer små missöden ibland, som till exempel för SJ när ledningar fallit ner, eller delar av landet Sverige efter Gudrun och Pär – men det Indien upplever nu är stort. Mycket stort. Hela norra och östra elnätet har brutit samman, vilket innebär att drygt hälften av befolkningen är strömlösa. Alla vet eller anar hur många människor som bor i Indien – över en miljard människor enligt den senaste siffran jag sett. Det går inte att föreställa sig att hälften av dessa är utan ström och allt vad detta för med sig. I vår tid.

Orsakerna har naturligtvis med brist på energikällor att göra, samtidigt som elnäten är gamla och dåligt underhållna. Man fick igång en del av landet under några timmar, men sedan brakade nätet ihop igen. I Indien är detta inte ovanligt – det ovanliga är att den här gången gäller det så stora områden och därmed så otroligt många människor.

Sårbart är vårt samhälle. Vi bygger hela vårt liv på att ha tillgång till el och energi. Jag minns hur det var, i min lilla värld, för några vintrar sedan, att vara utan el under några dagar mitt i smällkalla. Bara strävan att någorlunda hålla värmen med hjälp av kläder, filtar och eld i öppna spisen. Det var en enormt stor glädje att åter kunna äta varm mat, läsa en tidning utan ficklampa, kunna duscha hemma och att få känna sig varm och fräsch när man kom till jobbet (där strömmen faktiskt kom någon dag tidigare).

I min värld har jag också något allvarligt emot att all fakta ska letas upp när man behöver den – och på Internet. Snart behöver ingenting läras in för att kunnas utantill. Hjärnan är väl den bästa lagringsplats vi har? Eller varför har vi utrustats med den? Det ska mycket till innan den slås ut. Energibrist kan visserligen drabba där också… men, du kan enkelt plocka fram lagrad kunskap när du behöver den. Problemet är att hjärnan behöver hållas igång för att lagringskapacitet och snabbhet i minnet ska bibehållas. Och det problemet är väl något att ta itu med för både överheten och den enskilda människan – ja, för hela dagens samhälle. För vad gör vi när vi inte längre kan laga, åtgärda eller tillverka någonting utan hjälp av Internet? Vad gör Du när sladden dras ur och sista proppen gått?

The Hobbit – igen

Hobbit-filmerna blir trilogi – DN.SE.

Bara en kort notis, men ändå. Om det inte hade varit J.R.R.Tolkien och om det inte hade varit Peter Jackson så hade jag suckat djupt och med utandningsluften blandat en stark oroscocktail för kvalitén.

Men jag är helt lugn. Ungefär hemkokt flädersaft.

Finns det hjärterum, så…

Vad gör man inte…

Alltså, först satt Jag här. Sen kom lillhusse och skulle äta frukost. Han envisades med att sitta i just Min stol. Den unge mannen skyllde på att ingen annan stol var ledig. Min stol var ju inte heller ledig!

Med alltmer myndig stämma försökte han övertyga mig om att flytta ett steg nedåt, men jag vägrade bestämt och segade mig fast vid ryggstödet. Med tillräckligt låg tyngdpunkt och inkilad så mycket det gick i spjälorna lyckades jag. Han fick inte stolen. Åtminstone inte hela.

Inte var det bekvämt, men jag hade gett mig Den på att inte säga någonting – heller.

Tillbaka i det rosa huset

Hur mycket betyder en vän?

Min vän i det rosa huset har varit min vän i 36 år. Hon kan lite om mycket (ibland mycket om mycket…) och i stort har vi samma intressen. Vi arbetade på samma företag när vi träffades första gången. Damen, min vän, är i min mors ålder – 75 ungefär – men vi har aldrig känt av någon åldersskillnad för vi passar helt enkelt ihop. Vi pratar och skrattar ihop, talar både samma och olika språk ihop, skådar blommor och fåglar ihop – och så har vi hundarna förstås. Hon hade en välrenommerad kennel för många år sedan, men nu har hon bara sina egna hundar kvar och så passar hon andras ibland.

Hon är en fantastisk kvinna. Mycket har hon hunnit med genom åren och självständig har hon alltid varit. Inga barn och ingen man. Hon har jobbat utomlands och tyckt mycket om att resa. Tyvärr hindrar hennes knän numera och så har hon svårt att få hjälp med hundarna om hon vill åka bort. Istället är hon klubbmästare i boule. Och hon är fortfarande nyfiken.

Här kommer en liten kavalkad bestående av några av hennes adepter, alla raser och sorter… Alla är de kära vänner trots en del meningsskiljaktigheter ibland. De hör ihop. En väns kärlek varar längre än en partners, så vårda din vänskap – den är guld värd.

Vi är inte i släkt, men av samma ras – phalene

Vissa får stanna i fönsterkarmen

…medan andra får rasa fritt

Somliga får en högt uppsatt position

…andra får nöja sig med platta marken

För husfridens skull måste somliga sorter hålla sig i stillhet

Annars kan man kan ju råka illa ut på olika sätt… som att ramla i dammen

…eller värre, när man är några stycken och det går vilt till

Men, för det mesta är det lugnt

… och alla kan känna sig trygga – för här vaktar jag!

Inget mindre än ett Under

I drygt fyra månader har Mille varit sjuk. Han har inte fått behålla maten och med jämna mellanrum har det varit rent blod i avföringen. Vi har låtit göra helscanning och röntgen av honom – ingen sjukdom konstaterad trots alla prover. Stundtals har han varit så dålig att han inte öppnat ögonen på en hel dag utan bara legat raklång. Minst tre, fyra gånger har vi packat väskan för att åka iväg och låta honom sluta.

Men, varje gång har han rest sig, trots att han för varje gång blivit allt tunnare och svagare. Han har velat hänga i. I skogen har han farit som vanligt hur tunn och kraftlös han än verkat hemma. Vi har följt listan över vad han tål och inte tål och vi har prövat alla kombinationer. Några dagar har varje kombination gått bra, men sen har han varit tillbaka på ruta ett igen. Det kändes tröstlöst. Det var som om han gick på ren vilja och på all kärlek han fick av oss. Sonen till och med sov hos honom i hans säng.

Till slut hade vi bestämt oss att nu fick det vara nog, nu hade han inte övervägande roligt utan var mest trött och orkeslös. Då ville dottern göra ett sista experiment – han kunde ju inte bli sämre.

Redan tidigare hade hon via kontakter med bland annat en veterinär som använder sig av homeopatisk medicin, tagit hem Alka-Mine (kalcium, magnesium karbonat, L-askorbinsyra och metalliskt silver) i små påsar att lägga i vattnet före dricka, ACTI-flora (tabletter som ska optimera immunförsvaret och matsmältningssystemet), kapslar med okänt innehåll (vitaminer och mineraler)som tillverkats av en privatperson vars egen hund tillfrisknat med hjälp av dessa, samt en flaska H2O2 3 % att spraya på vattnet. Då hade vi sen några veckor också övergett all tidigare, av veterinär ordinerad medicinering – bland annat cortison. Med de nya naturmedicinerna kunde en liten förbättring av tillståndet konstateras. Nu hämtade dottern också hem nötvom – färsk. Jag invände att han ju inte skulle tåla nötkött enligt testerna… men vi var beredda att pröva allt. Han blev ju dålig vad han än åt.

Det är nu tre veckor sedan nötvomen introducerades här och redan dag ett svarade han positivt på denna. Idag är Mille till synes helt frisk. Jag vågar knappt säga det högt, men för varje dag som går och han äter som en häst – fast i små portioner och många gånger om dagen – får behålla allt och inget blod någonsin visar sig, så talar allt för att Mille blir frisk. Han har även börjat gå upp i vikt och pälskvalitén har blivit bättre. Han busar igen och vill leka och träna. Vi vet inte om det varit en tarminflammation eller något annat (han fick ju anaplasma i höstas också) – men vi vet att vår duktiga, ordinarie veterinär gjort allt men givit upp. Vanlig veterinärmedicin stod handfallen.

I ett tidigare inlägg har jag tackat alla som ställt upp för oss och Mille. Just då trodde jag inte att han hade någon egentlig chans – nu vet jag bättre. Det som hänt är inget mindre än ett under – Iron Man är tillbaka. Den här gången verkar det stabilt och säkert. Han är sig själv igen och varje gång jag tittar på honom blir jag varm av tacksamhet. Det var så ytterst nära att vi inte längre hade haft honom kvar. Tack från hjärtat till mina två ungdomar, som kämpade och trodde på honom när jag själv var på väg att ge upp.

Ticket used – money well spent

Klockan 11.59 igår natt bänkade vi oss på biografen. Premiär för den tredje och sista delen av trilogin om Batman – The Dark Knight Rises. Christopher Nolans två första, Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008) är båda mörka berättelser och i rollerna syns förstås Christian Bale som Batman och Michael Caine som den trogne Alfred. Morgan Freeman, Liam Neeson och Gary Oldman är andra namnkunniga skådespelare i rollistan. Särskilt minns man också Heath Ledger som the Joker i film nummer två.

Det är många tankar som flyger runt i huvudet innan ens reklamen hinner börja rulla. Hur ska Nolan lyckas sy ihop historien? Hur kommer den att sluta? Batman som berättelse kan ju aldrig dö, så då krävs något alldeles speciellt av regissören för att avsluta trilogin ”rätt”.

Jag blev inte besviken. Till Hans Zimmers (Inception, The Dark Knight, Pirates of the Caribbean osv.) eminenta och njutbara kompositioner rullas den väl genomtänkta storyn upp i händerna på lika eminenta skådespelare. Inte minst Anne Hathaway som Catwoman. Halle Berry har också gjort denna roll en gång, men lyckades inte alls gestalta henne lika trovärdigt. Berry gjorde henne snarast till sexsymbol (?) medan Hathaway fångar henne som en ganska olycklig, nästan främmande fågel i Gotham City och i världen.

Personligen är jag förtjust i Gary Oldman och jag har faktiskt aldrig sett honom göra en dålig rollprestation. Han lyckas bra med kommissarie Gordon. Tom Hardy gör den grymme motståndaren Bane på ett sympatiskt sätt – hur jag nu kan uttrycka det så. Men, se hans ögon därunder masken. De är inte så grymma som hans handlingar är, och han har haft en helvetisk uppväxt. Bokstavligen.

Christian Bale – ja, vad säger man? Jag menar att han gör den bäste Batman någonsin. Från filmens början en bruten man som lämnat både Batmans kostym och roll bakom sig, tagit på sig skulden för den populäre (men skurkaktige) Harvey Dents död och som dessutom rent fysiskt är till synes bortom reparation. Han gör en trovärdig roll – igen – för det har han gjort i samtliga tre delar. Men, den här gången är han mänskligare än någonsin. Det är en mörk gestaltning i ett mörkt samhälle i en mörk tid.

Många trådar ska löpa samman för att föra storyn till ett trovärdigt slut. Nolan lyckas bra med det. Mycket bra. Verklighetsförankring, trovärdighet i en ickeverklig genre – det ni! Hela denna komplexa story lyckas anknyta till vår tid och dess problem  – ekonomisk kris, börsens roll, politik, insiderstories, de högt uppsattas spel som drabbar den lilla människan. Och så den enskilda människans möjlighet att verka för och stå upp för det goda. Bruce Waynes kamp med och mot sig själv görs också tydligare än jag minns från någon annan Batmanfilm.

The Dark Knight Rises är en värdig slutberättelse på trilogin och möjligen ”den mest vuxna superhjältefilmen någonsin”, som en recensent skriver. Jag förstår att man från filmbolagets sida inte vill skicka ut skådespelarna på den planerade PR-turnén – tragedin i USA på premiären sätter sina spår. Men, mitt råd till dig som ännu inte sett filmen är ändå att om du har en hundring över – gå och se den. Eller varför inte alla tre.

Morgonsol

Sommar har utlovats i vår lilla del av landet

Några dagar eller så

Redan idag, redan den 22 juli… Men, det är ju aldrig för sent förstås

I morse vilade den mot rutan

medan byn sov

Har du också en biljett?

Gun debate figures into storyline of ‘The Dark Knight Rises’ – CNN.com.

The Dark Knight Rises har premiär här i Sverige natten till onsdag och jag sitter med en biljett på handen. Som barn älskade jag den tecknade Batmanserien och som vuxen har jag sett alla filmerna. Nu kommer den sista i trilogin.

Fredagens skjutning vid filmpremiären i USA har förstört många människors liv och påverkat många människor inför premiären här hemma. Galningens motiv är ännu oklart. Gott är dock att filmens budskap gås igenom och analyseras. Det är med blandade känslor jag läser artikeln och tänker på hur jag själv alltid sett på Batman – som en man som står på rätt sida om lagen, för Det Goda och mot Det Onda. Vid en närmare analys stämmer detta till och med så långt som att han aldrig tar till vapen utan slåss med kroppsteknik och mannakraft. Filmerna innehåller dock ganska mycket våld och vapen och även om CNN-artikeln är en spoiler så är den läsvärd för att reda ut begreppen. (Läs alltså inte om du inte tål förhandsinformation.)

Varför då ”flasha” så många vapen när filmens huvudperson säger att vi inte ska bruka dylika? Kontentan av artikelns analys är att du inte behöver vapen för de vanliga små konflikterna, men när det kommer till regelrätt krig är vapen den enda lösningen. Jag konstaterar också att samtidigt som Batman själv är en vapenlös hjälte så tar den kvinnliga huvudkaraktären gärna till vapen. Något som jag antar ligger i tiden – att visa aggressiva kvinnor som är  minst lika råa som män.

Ett lyckat filmkoncept i den här genren består alltså av en alltigenom God Hjälte,  en massa action, vapen och onda karaktärer – plus en snygg, aggressiv kvinnlig medhjälpare. (Slår det också dig vad det är som skiljer Batman från Bond?) Risken är ganska stor att ett eventuellt gott budskap – som att inte bruka vapen – försvinner i det allmänt publikfriande luddet. Filmer görs oftast för att tjänas pengar på. Redan på Shakespeares tid visste man hur – krydda för alla smaker.

Personligen orkar jag inte läsa de eviga trätorna mellan oliktänkande  grupper i vapenfrågan. Jag håller med förre polischefen i Los Angeles, William J. Bratton, som till CNN i fredags uttryckte att landet behöver ”some sanity in our gun control laws. Gun control can reduce these numbers of incidents,” said Bratton. ”These incidents will continue to occur. We are a country in love with our guns.”

USA kommer aldrig att desarmeras.

Jag ser fram emot att använda min biljett.