Vi har just kommit tillbaka från skogen. Lättade och glada. Idag har vi fått vara med om ett naturens drama – i det här fallet med ett lyckligt slut.
Efter en lång, härlig tur närmade vi oss utgångspunkten för vandringen igen. Då hör vi långa, utdragna skrik som låter som från en fågel, snarast en trana, men inte borde de vara här nu? Vi ökar på stegen. Mot slutet på stigen ligger en äng till vänster om oss, och där får vi se ett rådjur med kid, som oroligt rör sig mot staketet på andra sidan. Det klagande skriket tilltar och min hals snörps åt av en stigande rädsla för att ett av hennes kid har blivit påkört och ligger på grusvägen bakom fårstängslet.
Snabbt mot bilen och mannen springer i riktning mot skriket. Jag hinner slänga iväg ett kort på de två därute på ängen.
Jag halvspringer mot bilen för att låsa in hundarna. Det finns inte råd att riskera ytterligare stress hos rådjuren. Jag får igen bakluckan om hundarna och fortsätter mot det klagande ljudet. Vad skulle vi hitta? Om det är ett skadat djur måste vi ringa – jag klarar inte att göra något själv.
Nästan nere vid vägen är min man redan framme vid kidet, som har fastnat olyckligt i fårstaketet. En ögla har dragits åt och han ligger på rygg med benet rakt upp i snaran. Nu säger förmodligen instinkten honom att ligga fullkomligt stilla istället för att krångla. Allt ser fint ut, inga skärsår eller annat. Försiktigt ut ur öglan…
…och han far blixtsnabbt iväg efter mor och syskon, som flytt in i skogen när de hörde våra hundar. Min rädsla att det hela skulle få ett olyckligt slut gör att jag fumlar med kameran och får inte igång filmningen. Men vad gör det!
Mot skogskanten och räddningen flyger han! Jag är säker att han knappt nuddar marken – och han verkar helt oskadd.
Med tårar i ögonen och ett lyckligt leende på läpparna ser vi honom elegant segla över stengärdet och vidare in i den skyddande skogen. Förhoppningsvis står mamman och syskonet därinne och väntar på honom.
Se, det var en riktig solskenshistoria. Den värmer långt in i hjärtat, länge, länge.
Leya 
Blödig men samlad, uppenbarligen.
🙂
Tack för att du tyckte om berättelsen – det värmer det också!
Ja, både glad och rörd. Skönt att vara två då man upplever nåt sånt – man blir både mer handlingskraftig och har någon att dela det med efteråt. Fint skildrat!
På något sätt blir man lugn. Men skönt att inte vara ensam…ja. Blödig är jag, men en gång råkade jag komma precis när en ung man kört på ett rådjur och jag skötte mig bra – det hade jag aldrig trott. Såg rådjuret ta sitt sista andetag, drog ut den chockade killen och tog honom till närmsta mack och satte honom med fika och prat. Ringde polisen. Märkligt hur man fungerar.
Vilken tur att just ni kom där och räddade den lille 🙂
Ett inlägg man blev väldigt glad av att läsa.
Otrolig tur att vi kom just då. Vi hörde bilar som körde förbi – men man hör nog inte in i bilen, och rådjuret låg ju på rygg i det höga gräset. Det hade snart kommit andra, otrevliga, gäster med natten.
Så fint filmat o skönt att det gick så bra.Det händer nog mycke i naturen som vi aldrig får se,både drama o annat.
Ja, alla inblandade hade tur och det var så underbart att se honom flyga! Det är som du säger, mycket vi inte vet, men anar. Många gånger slutar historierna nog inte så lyckligt. Att få chansen att hjälpa känns som en sådan otrolig ynnest.