Inte var de många, katterna jag råkade på i Spanien, men de var aldrig ensamma. Ständigt i par eller ännu fler tillsammans. Alla såg de välmående ut och var mycket vänliga – om än inte kontaktsökande.

När jag var barn hade vi alltid katt. Mormor hade flera katter genom åren och var och en har sin historia. Minns mest gör jag tre stycken. Den första var en halvvild honkatt som mormor och morfar bara matade. Hon skulle jaga möss på loftet och ute på ägorna. Rosa hette hon. En mycket vacker katt, ganska mörk i teckningen och med bärnstensögon. Så gärna jag ville klappa henne! Men, mormor sa alltid att jag inte skulle ens försöka. En utekatt är inte så van vid att ha människor alltför nära.

Jag var väl kanske 6-7 år när jag till slut tyckte så synd om henne för att hon aldrig fick komma in i huset. Det var ju kallt ute! En dag lurade jag in henne innanför dörren, med lite ”godis” tror jag. Men, vad händer? Jo, den goda Rosa får fullständig panik och far upp i spetsgardinerna och försöker frenetiskt ta sig ut genom fönstret. Själv blev jag livrädd, men blev lyckligt nog upptäckt av mormor som snart kom in genom ytterdörren. Hon fick på något sätt ut den stackars panikslagna katten och …jag pustade ut. Inget skäll fick jag, för mormor visste att det var utav ett gott hjärta och en god tanke jag släppt in vår Rosa. Jag lovar att det hände aldrig mer…

Väl kamouflerade

Vilda eller halvvilda och skygga var de flesta om jag kom för nära. Men alla spanska katter var välnärda med fina pälsar i vackra färger och teckningar. Någon liknade min första egna katt, Måns.

Måns kom en vår och bodde hos mormor, vars hus låg bara ett stenkast från min skola. Varje lunch gick jag över ängen hem till mormor och åt middag och kelade med honom. Jag brukade ligga i det höga gräset under körsbärs- och plommonträden och titta rakt upp i himlen. Måns låg gärna på min mage eller sprang runt mina ben och klöste mig i tårna. Jagade fjärilar med små källingskutt på källingars vis.

Vi hade en fin sommar och vi älskade varandra. Så som nu katter kan förstås…och som ett barn på 8-9 år gör. Han var svart och vit – mycket svart, och med vit nos och vita tassar. Jag tror inte att det finns några foton på honom, för han försvann den hösten när jag började skolan igen. Mormor berättade att han gått efter mig nedåt vägen den där första morgonen och sedan återvände han aldrig. Jag letade överallt, och jag väntade mycket. Många tårar blev det. Mina klasskamrater berättade om män som stal eller förgiftade eller låste in eller satte fällor för katter. Jag ville inte tro det. Det var alldeles för fruktansvärt.

När julen kom och det blev snö hade jag till slut gett upp hoppet om att han var vid liv. Måns skulle aldrig komma tillbaka.

En friare?

Som vuxen ung kvinna blev jag uppraggad av en ung, stilig katt mitt i stan, mitt i smällkalla vintern. Han var väl halvgammal, stålgrå med vita tecken och hade ett otroligt vackert, aristokratiskt huvud. Hållningen var perfekt. Jag var på väg hem från mitt arbete och det var ganska sent. Vem kunde ha lämnat en katt mitt i kylan härute? Inget halsband, ingenting. Hur skulle jag göra? Det var säkert 15 minusgrader och en del snö.

Katten var mycket tillgiven och ville inte lämna mig. Det var som om han sa: Ta med mig, jag vill bli din. Efter en lång stunds tvekan tog jag upp honom i famnen och började gå runt i höghusen och ringa på. Snart var jag stelfrusen, men ville inte ge upp. Han måste vara någons! Men ingen kände igen katten eller visste var den hörde hemma. Jag skulle inte klara av att bara lämna honom där. Han fick följa med hem till mormor.

Då var det några år sedan hon hade haft katt. De bara försvann eller blev överkörda nere vid stora vägen, tyckte hon. Men nu var det jag, det älskade barnbarnet, som kom med honom och presenterade honom som Caesar. Mormor tyckte inte om namnet, men jag stod på mig. Det var en katt av rang. Och mormor kom också att älska honom.

Ett år tror jag att han stannade, sen försvann även han. Jag letade och cyklade längs stora vägen – och fann honom till slut. Platt mot gatan låg hans omisskännligt silverstålgrå päls. Fortfarande utan en fläck.

Det blev inga fler katter. Mormor kände sig för gammal och jag, jag vill att katter ska vara fria. Men friheten har ett alltför högt pris.

På parkbänksparad