”Hobbit: Smaugs ödemark”
Del två av trilogin gör Tolkien rättvisa
Hobbit: Smaugs ödemark är fortsättningen på Bilbo Baggers äventyr då han färdas tillsammans med Gandalf och de tretton dvärgarna som leds av Thorin Ekensköld för att återkräva dvärgarnas förlorade rike Erebor.
Regi: Peter Jackson I rollerna: Martin Freeman, Ian McKellen, Richard Armitage, Orlando Bloom m fl 2 tim 41 min. Från 11 år
Precis som många andra unga blev jag på 70-talet helt förtrollad av Tolkiens värld. Mest trilogin om Ringen, men också Bilbo och de underbara kartor som fanns tryckta på böckernas innerpärmar. Kartor över det okända gjorde fantasin mer verklig, för genom dem föddes känslan av att det fanns mer att upptäcka och möjligheten att dessutom skapa något helt nytt och eget.
Som alla bra attraktioner i den rörliga bildens historia introducerar Jackson hela tiden nya filmiska uppfinningar, och det slutgiltiga slaget i Sagan om konungens återkomst var nog det häftigaste som gjorts för bio när den kom. Men effekter och filmteknik åldras snabbt och science fiction- och fantasyfilmer som rider på de senaste datoreffekterna drabbas hårt.
Jag tror att det var denna fixering vid ny filmteknik och nya effekter som gjorde att Hobbit: en oväntad resa blev så svårtillgänglig. Den blev till ett enda sammelsurium av oborstade dvärgar som myllrade fram i gruvgångar över hela duken och stundtals skötte sina kroppsliga funktioner med all (o)önskvärd tydlighet.
Men i uppföljaren Smaugs ödemark (som börjar in medias res och slutar i en snygg cliffhanger) ser vi äntligen ett mål och en mening i storyn. Bilbo är inte lika framträdande utan vi får istället följa dvärgarnas ledare, Thorin (Armitage), på närmare håll. Och ju närmare Thorin kommer skatten under berget och sitt förlorade hemland, desto mer tycks vittringen av makt få ett obehagligt grepp om honom. Storyns nerv sätts i dallring av att både han och Bilbo – som ju bär på den upphittade härskarringen – blir märkbart och påtagligt påverkade. En påverkan som följer 3D-versionen som en rysning rakt ut i biosoffan. Filmen introducerar också den kvinnliga alven Tauriel (Evangeline Lily från bl.a Lost), ett nytillskott som uppfunnits av Jackson och manusförfattaren Fran Walsh för att inte Smaugs ödemark ska bli totalt mansdominerad. Vi får se hur detta utvecklar sig i den sista delen av trilogin.
Smaugs ödemark bjuder alltså på en mer tydlig, genomarbetad och rak story med bättre stridsscener än The Hobbit. En central sådan är forsränningen i tunnor (se bilden ovan) och den bjuder på både häftig akrobatik och action som gör 3D-djupet befogat. Här gör alverna Legolas och Tauriel oförglömliga tricks som inget annat folkslag skulle kunna utföra. I en helt annan miljö går hjältarna vilse i en mardrömslik skog fylld av jättespindlar – en sekvens som riskerar konvertera spindelvänner till spindelfobiker med eviga mardrömmar…Själv hukade jag i soffan och kunde inte titta när det var som värst. En helt ny miljö är den dimhöljda staden på vattnet, vilken byggdes i verkligheten med stor detaljrikedom.
Mikael Persbrandt gör en övertygande – om än kort – version av björnmannen Beorn. En karaktär som säkerligen återkommer i den sista delen av trilogin. Och alla vi som älskar Sherlock Holmes älskar också att den slipade Smaug lånat röst av Benedict Cumberbatch – eller tvärtom…mycket passande!
”The Hobbit: The Desolation of Smaug”
The dwarves, along with Bilbo Baggins and Gandalf the Grey, continue their quest to reclaim Erebor, their homeland, from Smaug. Bilbo Baggins is in possession of a mysterious and magical ring.
Director: Peter Jackson
Stars: Martin Freeman, Ian McKellen, Richard Armitage, Orlando Bloom m fl 2 h 41 min.
In The Desolation of Smaug, the dwarves march to take back their homeland, Erebor, and to accomplish this Bilbo (Freeman) and the dwarves must pick their way through a phantasmal forest, navigate raging rapids and escape Lake-town’s corrupt Master (Fry). After that, they must face the dragon…
 Browse more images » |
The dwarves and Bilbo get tangled with hissing spiders, a giant bear-man (Swedish Michael Persbrandt)and other perils. The heroes hide in wooden casks and are lobbed into what’s not so much an action sequence as an ”unrelenting pile-up of lunatic, barrel-based gags.” On their bumpy way down-river, they are pursued by elves and orcs (who are simultaneously at war in the branches above), and this is where the 3D-version works at its best: when oak cylinders fly at the camera, the barrels bounce off rocks and the agile Legolas and Tauriel perform stunts no other nation of people could even think of.
While An Unexpected Journey felt oddly inconsequential, The Desolation Of Smaug is a much more satisfying film. The effects are not that central, and some events are even left somewhat ”unfinished”. For example Beorn (Mikael Persbrandt), the aforementioned bear-man, is left behind before we’ve really had a chance to get to know him (though no doubt he’ll be back in the last part of the trilogy).
One problem with the former film was that it moved too much in the same area as the Fellowship of The Ring: we had already been there, so it was, for example, difficult to identify with Bilbo’s awe at entering the beauty of Rivendell. Here, Jackson has entirely new worlds to work with. The forest domain of the Silvan Elves has beauty edged with menace, and Lake-town and Erebor, contrasting but equally stunning showcases of production design. The former, ”a fog-shrouded, Dickensian burg” that we’re informed “stinks of fish oil and tar”, represents a new, earthy flavour for Middle-earth. Like Edoras in The Two Towers, it was largely built for real, which is visible in every detail. Kingdom-under-the-mountain Erebor, on the other hand, is a location weird enough to exist only on a Weta mega-computer.
The group splits in two and Gandalf (Ian McKellen), is off trying to fight the evil resident of Dol Guldur. Of the dwarves, besides Thorin (Richard Armitage), whose facade of nobility is beginning to crumble – the only one who gets much attention is Kili (Aidan Turner), an elf-like dwarf who (together with Legolas) fights for the attention of Tauriel (Evangeline Lilly). Tauriel, an elf ninja character created for the film solely to bring something female into it…, fights bravely by Legolas’ side and gets to do magical stunts only 3D elfs could manage.
The standout new character is, of course, Smaug himself. Benedict Cumberbatch (much loved here in Sweden as ”Sherlock”) has lent his voice successfully to the ” blazing-eyed, honey-voiced, spike-helmed ‘serpent of the north’”. Never have we seen a dragon with this much personality: Smaug is such a well-executed creation, ”toggling between arrogance, indolence and rage”. After the last rough half-hour finale we cannot imagine what Jackson has in store for the last part of the Hobbit trilogy…
Leya 
Vilken härlig post …. har inte sett filmerna och har aldrig hört talas om böckerna innan första filmen kom ut. Antagligen heller inget jag vill titta på eller läsa, ingen fan av ”Sagan om ringen” heller.
Men jag tycker detta är en underbart trevlig ”läsa” – du är helt otrolig i ditt skrivande, du målar.
God fortsättning. Har mycket öm rumpa idag. *snyft. *skrattar
Viveka, jag kan förstå om du inte tycker om den här typen av filmer – men jag älskar Tolkien och har så gjort sen första läsningen någon gång på 70-talet. När män var män och kvinnor kvinnor och världen var uppdelad i ont och gott…Ädla hjältar och hjältinnor…Den ende som är grå och finns i den riktiga världen är väl Gollum – varelsen som en gång hittade ringen och som lät sig ledas och förtäras av dess makt. Jag ska inte säga mer…God fortsättning!