Jag slutade lite tidigare idag och bestämde mig för en tur på alldeles egen hand. Det händer inte många gånger om året… Är det inte hundar så är det annat sällskap jag har. Men, ibland behöver man vara ensam. Med kameran på axeln och förevändningen att se hur långt björnbären kommit gick jag iväg.

Det blev en lite vemodig men vacker vandring. Förr var hösten min tid – en tid för lugn och eftertanke, färg och naturens avskedsfyrverkeri. Numera blir jag lätt sorgsen och dämpad denna årstid. Har du lust att följa med på min promenad i alla fall? Jag lovar att inte vara dyster.

Från skogskanten och ut mot ängarna

Detta år har kreaturen kommit tillbaka till ängarna. Den lille mannen och jag har varit väldigt bekymrade över att de inte varit där på ett tag – i år har vi glatts med kossornas krumsprång.

En av de gamla bokarna

En stor gren på den näst största boken ramlade i en storm för något år sedan. Den ligger kvar och ska inte flyttas. Mitt över stigen ligger den fortfarande.

Längs stigen

Rönnarna har snart tappat både bär och blad. Orange kaskader förgyller ändå en stund för vandraren.

Fläder

Fläderns svarta klasar har blivit kalasade på de flesta. Några gnistrande få finns kvar till hungriga fåglar.

Gärdet mellan ängarna

Det börjar bli varmt och jackan åker av. Jag stannar en stund och sitter vid de fina ekarna mellan gärdena. Väl inne på nästa äng hittar jag lite mer björnbär. Det har dock varit för torrt i höst för att de ska vara riktigt många, stora och saftiga.

Små och torra…

Andra frukter, bär och växter är desto finare…

På väg hemåt igen passerar jag det ljuvliga lilla fågelholksträdet. I den sjunkande solens mjuka strimmor tänker jag på de små som flyttat ut. Kanske de återvänder till samma träd nästa vår? Själv hade jag gärna bott här.

Strax bredvid, några tiotal meter ifrån bara, står ett fantastiskt äppelträd mitt bland björkarna på ängsmarken . Slösande praktfullt – nästan som ett Edens lustgårdsträd i gyllene kvällssol.

Förbjuden frukt? Inte för kor och fåglar!

Nu har jag hittat korna. Eller tvärtom. De tittar som vanligt med blandad nyfikenhet och skepsis på mig. Jag pratar lite förtroligt med dem innan jag ger mig uppför sista backen och hemåt. Hoppas de får gå här uppe i friheten ett bra tag till.

En sprakande vacker höst önskar jag mig nu! Oktober kan vara ett fyrverkeri om vädrets makter vill. Jag vill. Hoppas det räcker!

På Lindö finns mycket sjöfågel, men också fantastiskt vacker natur. Det är gott att vandra ensam med öppna sinnen och kameran över axeln. Vädret denna dag var inte det bästa, men bättre erbjudande från vädergudarna verkade inte vara att vänta. Så… en liten aning om vad ett besök kan innebära tittar ändå fram genom diset.

Vägen mot havet går genom skog till anklarna i ormbunkar

I naturreservatet får träden lägga sig ostört till ro

Förr i tiden bröts sten här och forslades ut till vattnet på smalspårig räls

Framme vid vattnet lyser skräpporna mot det intensivt gröna och stenarnas grå

Med sina lysande ansikten motsäger tistlarna sin egen kärva person

I skogens dunkel kan det vara svårt att avgöra… vem eller vad du träffar på…

På väg mot andra sidan udden har någon fått sätta livet till

Framme vid vattenbrynet skymtar skären – himmel och hav

Stilla. Bara enstaka fågelrop hörs över vattnet

Nu mot hösten är det mest enstaka fåglar man ser, men ett vackert streck med sju hägrar drog förbi ganska nära

Det finns fortfarande gott om sten på Lindö, men brytningen har sedan länge upphört

Den gnistrar och lyser. Det går nästan inte att se sig mätt på den!

Tillbaka på parkeringen. Nu regnar det ordentligt, men jag har haft några sköna timmar i ett disigt paradis