Skulle du…?

Upp vid fyra i arla morgonstund och snabbtoa. Sedan in i bilen och åka en massa timmar utan rast, instuvad i minsta kupén.Väl framme får du bara en kort promenad och sedan in i portabel lokal för väntan igen. Då gäller det att koppla av. Ut igen en kortis där dina falkögon – eller snarare tryffelnos –  snabbt måste scanna av läget. Vänner, fiender, brudar?

OK, nu gäller det att springa lätt och snyggt med pigga ögon, runt, runt, runt en liten inhägnad. Aldrig sitta ner. Springa eller stå stilla. Svansen upp. Inte gå nära någon annan utan hålla distansen. Precis när du tycker dig ha kollen, så dyker en dolsk figur upp ur koncentrationsdimmorna. En figur du aldrig sett förut, en vilt främmande människa. Figuren bryter bryskt upp dina käkar och kollar dina tänder, flyttar runt dina ben och sliter frisyren bakåt för att spänna ögonen i dig. Trycker in ryggkotorna och klämmer dig där bak. Vaddå ”private parts”? Inte ett ljud får du undslippa dig. Inte med en min får du avslöja vad du själv tycker om denna integritetskränkande behandling.

Har du otur – vilket jag brukar ha – så ska du in igen. Och igen. Samma procedur med springandet. Tack och lov slipper du den intimare inspektionen därefter.

Klar vid kanske fyra- eller femtiden?

Hela dagen har gått, och till vad? Väntan i trånga, svettiga kupéer, brysk behandling och dåligt med mat. Värsta korrigeringsanstalten. Och allt i öppen dager, inför publik! Sen är det bara att åka alla timmarna hem igen. I minsta kupén. För två rosetter?

Det skulle ju vara för äran då förstås…

Hälsningar

Totti

Bland stora och små – cykeltur bland hästar, kor och ekar

Stora med sina små – alltid lika underbart. Men, hur många gånger ser du kalvar gå tillsammans med kor och tjurar? Djurhållningen är inte den bästa trots att vi bor i Sverige. Om du en gång hört de små skrika efter sina mammor, så vet du. Att skilja kalven från kon görs redan tidigt – och aldrig ska de ses igen. Men vi människor tjänar pengar på djurens lidande.

En skön tur i riktig natur, där det naturliga får råda, får hjärtat att jubla.

Trädgårdsmästaren och björnbären

Mmm, man tar sig väl en smakbit…

Ett par tre stycken slank ner innan jag upptäckte…

…att aj, vad de stacks! Här uppe går jag i alla fall säker!

En värdig sista semesterdag

En trött hjälte

Sommarledigheten avslutades i alla fall på bästa sätt. Bäst i rasen på Ronnebyutställningen idag är min lille älskling – Totti. Så, han och jag är nog lika trötta ikväll. Den stora skillnaden är väl att han inte måste gå upp ett bestämt klockslag i morgon och har ingen tid att passa.

Vi som inte cyklar…

…lever badliv och har semester. Badlivet är för övrigt ganska skralt i den här familjen – åtminstone om man jämför med oss två, Mille och mig. Själv är jag ingen badkruka direkt, inte alls som de tvåbenta, men jag är väl i kanske tio minuter per dag. Om det är varmt, vill säga. Den varan har det ju inte varit för mycket av den här sommaren precis…

Mille är en helt annan sak, han spelar i en egen division här. Om det hade gällt OS i badande så hade han vunnit guldmedalj!

Om du är nyfiken får du gärna hänga med en sväng i VÅRT sommarliv i Blekinge!

Finns det hjärterum, så…

Vad gör man inte…

Alltså, först satt Jag här. Sen kom lillhusse och skulle äta frukost. Han envisades med att sitta i just Min stol. Den unge mannen skyllde på att ingen annan stol var ledig. Min stol var ju inte heller ledig!

Med alltmer myndig stämma försökte han övertyga mig om att flytta ett steg nedåt, men jag vägrade bestämt och segade mig fast vid ryggstödet. Med tillräckligt låg tyngdpunkt och inkilad så mycket det gick i spjälorna lyckades jag. Han fick inte stolen. Åtminstone inte hela.

Inte var det bekvämt, men jag hade gett mig Den på att inte säga någonting – heller.

Tillbaka i det rosa huset

Hur mycket betyder en vän?

Min vän i det rosa huset har varit min vän i 36 år. Hon kan lite om mycket (ibland mycket om mycket…) och i stort har vi samma intressen. Vi arbetade på samma företag när vi träffades första gången. Damen, min vän, är i min mors ålder – 75 ungefär – men vi har aldrig känt av någon åldersskillnad för vi passar helt enkelt ihop. Vi pratar och skrattar ihop, talar både samma och olika språk ihop, skådar blommor och fåglar ihop – och så har vi hundarna förstås. Hon hade en välrenommerad kennel för många år sedan, men nu har hon bara sina egna hundar kvar och så passar hon andras ibland.

Hon är en fantastisk kvinna. Mycket har hon hunnit med genom åren och självständig har hon alltid varit. Inga barn och ingen man. Hon har jobbat utomlands och tyckt mycket om att resa. Tyvärr hindrar hennes knän numera och så har hon svårt att få hjälp med hundarna om hon vill åka bort. Istället är hon klubbmästare i boule. Och hon är fortfarande nyfiken.

Här kommer en liten kavalkad bestående av några av hennes adepter, alla raser och sorter… Alla är de kära vänner trots en del meningsskiljaktigheter ibland. De hör ihop. En väns kärlek varar längre än en partners, så vårda din vänskap – den är guld värd.

Vi är inte i släkt, men av samma ras – phalene

Vissa får stanna i fönsterkarmen

…medan andra får rasa fritt

Somliga får en högt uppsatt position

…andra får nöja sig med platta marken

För husfridens skull måste somliga sorter hålla sig i stillhet

Annars kan man kan ju råka illa ut på olika sätt… som att ramla i dammen

…eller värre, när man är några stycken och det går vilt till

Men, för det mesta är det lugnt

… och alla kan känna sig trygga – för här vaktar jag!

Inget mindre än ett Under

I drygt fyra månader har Mille varit sjuk. Han har inte fått behålla maten och med jämna mellanrum har det varit rent blod i avföringen. Vi har låtit göra helscanning och röntgen av honom – ingen sjukdom konstaterad trots alla prover. Stundtals har han varit så dålig att han inte öppnat ögonen på en hel dag utan bara legat raklång. Minst tre, fyra gånger har vi packat väskan för att åka iväg och låta honom sluta.

Men, varje gång har han rest sig, trots att han för varje gång blivit allt tunnare och svagare. Han har velat hänga i. I skogen har han farit som vanligt hur tunn och kraftlös han än verkat hemma. Vi har följt listan över vad han tål och inte tål och vi har prövat alla kombinationer. Några dagar har varje kombination gått bra, men sen har han varit tillbaka på ruta ett igen. Det kändes tröstlöst. Det var som om han gick på ren vilja och på all kärlek han fick av oss. Sonen till och med sov hos honom i hans säng.

Till slut hade vi bestämt oss att nu fick det vara nog, nu hade han inte övervägande roligt utan var mest trött och orkeslös. Då ville dottern göra ett sista experiment – han kunde ju inte bli sämre.

Redan tidigare hade hon via kontakter med bland annat en veterinär som använder sig av homeopatisk medicin, tagit hem Alka-Mine (kalcium, magnesium karbonat, L-askorbinsyra och metalliskt silver) i små påsar att lägga i vattnet före dricka, ACTI-flora (tabletter som ska optimera immunförsvaret och matsmältningssystemet), kapslar med okänt innehåll (vitaminer och mineraler)som tillverkats av en privatperson vars egen hund tillfrisknat med hjälp av dessa, samt en flaska H2O2 3 % att spraya på vattnet. Då hade vi sen några veckor också övergett all tidigare, av veterinär ordinerad medicinering – bland annat cortison. Med de nya naturmedicinerna kunde en liten förbättring av tillståndet konstateras. Nu hämtade dottern också hem nötvom – färsk. Jag invände att han ju inte skulle tåla nötkött enligt testerna… men vi var beredda att pröva allt. Han blev ju dålig vad han än åt.

Det är nu tre veckor sedan nötvomen introducerades här och redan dag ett svarade han positivt på denna. Idag är Mille till synes helt frisk. Jag vågar knappt säga det högt, men för varje dag som går och han äter som en häst – fast i små portioner och många gånger om dagen – får behålla allt och inget blod någonsin visar sig, så talar allt för att Mille blir frisk. Han har även börjat gå upp i vikt och pälskvalitén har blivit bättre. Han busar igen och vill leka och träna. Vi vet inte om det varit en tarminflammation eller något annat (han fick ju anaplasma i höstas också) – men vi vet att vår duktiga, ordinarie veterinär gjort allt men givit upp. Vanlig veterinärmedicin stod handfallen.

I ett tidigare inlägg har jag tackat alla som ställt upp för oss och Mille. Just då trodde jag inte att han hade någon egentlig chans – nu vet jag bättre. Det som hänt är inget mindre än ett under – Iron Man är tillbaka. Den här gången verkar det stabilt och säkert. Han är sig själv igen och varje gång jag tittar på honom blir jag varm av tacksamhet. Det var så ytterst nära att vi inte längre hade haft honom kvar. Tack från hjärtat till mina två ungdomar, som kämpade och trodde på honom när jag själv var på väg att ge upp.