Hej, det är jag, Totti. Vill bara göra ett kort inlägg här…

Mille och jag gör ju det mesta ihop, som synes, men matte är lite konfunderad (vad nu det betyder?) över hur jag funkar…När vi gjorde en mentalbeskrivning på matte – kul grej som jag tror jag skrivit om tidigare här – så visade jag ju att när det var fara å färde för henne (det var en massa spöken som trängde upp henne från alla håll), då sprang jag iväg och skulle hämta hjälp. Till min stora förargelse kvittade det hur mycket jag puffade och skällde på folk, för ingen kom matte till undsättning. Nu löste det sig ändå, för till slut klädde vi helt sonika av dem och visade att de minsann bara var vanliga människor – som hade fått halloweenkläder på sig alldeles för tidigt, sa matte.

Igår kom som sagt långväga lillmatte hem, och både Mille och jag blev topptokiga av lycka! Mille är den superfokuserade typen som gillar att smaka på i det läget. Han håller ett stadigt grepp i armen medan han förnöjt småtuggar och grymtar – allt under svansens svischande virvlar. Det gäller att vinkla sig undan eventuella snytingar där, samtidigt som man snurrtacklar henne så att hon skall gå in för vältning – det är min välkomstgrej. Nu är det så att jag dessutom har ett annat mycket viktigt uppdrag, nämligen att påkalla mattes uppmärksamhet, utifall att hon skulle ha missat något – i det här fallet att lillmatte var där. Man vet ju aldrig så noga med matte, för hon är ofta något som husse kallar ”disträ”. Hela familjen brukar få hjälpas åt med uppdateringen…

Hursomhelst så studsade jag som en gummiboll mellan matte och lillmatte i säkert fem minuter: Varför står ni så långt ifrån varandra? Ser du inte att hon är HÄR? NU? Men KOLLA då! GRUPPKRAM!

Nåja, jag gör alltid mitt bästa, i alla lägen. Det vet matte. Personligen tycker jag att alla ska hålla ihop. Alla ska vara lika tajta som Mille och jag, tycker jag. Och vad är det för fel med att hämta hjälp? Om vi är fler kan vi tackla problemen ihop. Fastän vi är olika så har vi ju samma mål!

Hälsningar, funktionsduglige Totti

Hej!

Matte har terroriserat oss alla i flera dagar. När hon inte tronar i sin pappershög, så springer hon runt med det nya skjutjärnet på magen.

Privatlivet är ett minne blott. Ingen går säker. Det hjälper inte att du smyger, för ”storebror” ser dig. Värsta psykologiska thrillern utspelar sig på vår gata. I vårt hus. Nu.

Ingenting är heligt. Smit snabbt under sängen – hon är där; smyg in på toa – och hon hinner inom dörren innan du ens tänkt tanken att puffa igen den. Sneaka runt hörnet till storarummet när hon har ryggen emot – och jag lovar att den fula mojängen fäller ut ett periskop, i vinkel. Du har inte en chans. Alla dina gömställen blottläggs och dina hemliga skatter avslöjas. Allt från lillhusses vänstra skatesko (med väl renommerad doftsocka i, hålad, rutig) till en smaskig gaffel räddad direkt ur diskmaskinsgapet.

Det går an utomhus – säckmörkt/ingen blixt – så det fixar vi. Värre är det när man glidit in igen, in i det förrädiska inomhusmörkret. Andas, och du har en spotlight mitt i plytet. Ingen pardon. Nitad direkt. Till och med lillhusse reagerade ikväll och pläderade för vår sak, han tyckte verkligen synd om Totti och mig. Svaret satt blixtsnabbt och mitt i fejset – på lillhusse.

Undrar vad terroristlagen säger egentligen? Eller ska man gå på Posten? Allt började ju med att den här lådan kom i en annan, välemballerad, brun papplåda i torsdags. Annars blir det Blocket vi får gå på, för det var av dem hon handlade, det vet jag bestämt. Killen som sålde grejen var väl bara jäkligt glad att kunna lura den på någon…för att inte tala om lyckan hos hans stackars fyrbenta vänner – om han har några, kvar.

Godnatt nu från två luttrade, upplysta gossar, Mille och Totti