Minnen

Personalizing

/ Leya / Lämna en kommentar

I vår tid är det viktigt att vara unik och enastående. Att sticka ut är inte fel. Vi träffade en del fantastiska människor under resan, och man ska aldrig generalisera, men nog har Nyzeeländarna en alldeles speciell humor. Alltid positiva och spralliga – och duktiga på att ”slänga käft” är de också. Du märker det direkt genom de ordlekar och annorlunda metaforer som de kryddar språket med.

Ett kul användningsområde för ordvitsandet visar sig när du går över en vanlig parkeringsplats eller bara färdas på något sätt längs en gata. Det gäller att ha kameran redo…otaliga är de olyckliga missar jag gjort ändå. Vad sägs om en liten lyckad kavalkad?

Skrämmande i Auckland...

De flesta bilar ”som gjorts personliga” (observera svenska språkets tillkortakommanden) var inte riktigt så här mycket ”stylade”, utan det går mest ut på att kombinera bokstäver och siffror till något fyndigt att sätta på plåten.

Allt behöver inte stå för att förstå

Oftast måste du läsa mellan raderna…men det är inga problem.

Lysande!

Vissa behöver visa musklerna i både färg och form – och på nummerplåten…

Ta fram rovdjuret i dig...

...eller visa att du har "en tiger i tanken"

Andra vill visa både verksamhet och fyndighet. Den här pickupen var av de mindre fräcka alternativen. Vi tar de fräckare lite längre fram…

Ett stygn av längtan efter mina egna gossar

En del var bara…

...snygga

Tibet i blickpunkten igen – ytterligare åtstramningar

/ Leya / Lämna en kommentar

BBC News – China steps up security in Tibet following protests.

Efter den senaste tidens oroligheter i Sichuanprovinsen har Kina tagit ytterligare ett steg – dragit åt snaran om Tibet ett snäpp till så att kloster och munkar och andra ”upprorselement” och ”förbrytare” ska tystas.

Munkar bränner sig till döds i förtvivlan över förtrycket, medan Kina säger att Dalai Lama ligger bakom all uppvigling och oro. Det som händer i Sichuan kan sprida sig, vilket är kinesernas fasa. Som vanligt släpps inte västmedia in i området och vi får ytterst partisk information. Med andra ord är allt som vanligt.

Jag behöver inte fundera så mycket eftersom jag har sett förtrycket med egna ögon. Jag vet hur tibetanerna har det och hur allt snedvrids av kineserna. Visserligen stämmer det att levnadsstandarden har höjts för den vanlige tibetanen sen kineserna kom – men till vilket pris? Frihet kan inte köpas för pengar i det här fallet. Råkar (knappast rätt ord) nu det ockuperade landet ha stora naturtillgångar  – till exempel vatten – som kan ledas till de stora risfälten i söder, så är det väl bara att komma och ta för sig? Vad bryr sig de styrande i Kina om att Tibets sjöar och glaciärer försvinner och att dess mineraler grävs upp så att landet ödeläggs? Både land och folk lider.

Förtrycket och skövlandet är inte ett dugg bättre än när vi västerlänningar kolonialiserade som värst för några hundra år sedan. Om du tittar lite närmare på argumenten så är de i mycket desamma. Vi ville ”bibringa dem civilisationens ljus”. I Conrads Mörkrets Hjärta får vi en stor bit av sanningen. Orkar du inte läsa – se Francis Ford Coppolas klassiker Apocalypse Now.

Blotta tanken på att Kina helt öppet, men ofta i den stora massans ovetskap, håller på att köpa upp ansenliga delar av världen…Se på Sydafrika, USA och även Europa. De försökte ju till och med köpa delar av Island. Det gäller att hålla ögonen öppna för vad som händer i den heliga penningens namn. Man kan åtminstone sprida informationen. Slumra inte till, snart kan det gälla Ditt land.

På tåget mellan Peking och Lhasa,Tibet

Gå gärna tillbaka och läs i bloggen om tidigare artiklar och kommentarer i denna fråga.

Vintage train

/ Leya / 2 kommentarer

En härlig dag med tåg. Vi åkte med Kingston Flyer, ett gammalt ånglok med väl bevarade och pietetsfullt upprustade vagnar. Riktiga entusiaster jobbade ideellt här och vi passagerare både såg och hörde glöden i deras engagemang.

Det blev en fin resa på någon timme. Folk gick ur sina bilar vid alla korsande vägar, vinkade och skrattade. Lokföraren pratade stolt om att han faktiskt nu fått köra det här berömda tåget – en riktig klenod.

The Kingston Flyer

Barn älskade att se tåget fara förbi, och lokföraren lät glatt visslan gå varje gång. Den här lille killen hade väntat en stund – och fick sin belöning.

En lite morgontrött vinkning - vi vinkade förstås tillbaka

Vid slutstationen fick vi vänta en halvtimme när loket skulle köras runt och haka på vagnarna från andra hållet.

Restaurangvagnen

Inredningen var otroligt välbevarad. Det var ett sant nöje att titta runt och bara njuta.

Välputsat trä och ornamenterade tak

Orientexpressenkänsla infann sig i flera vagnar. Inte minst när vi hittade denna koffert.

Kvarglömd?

Tågmänniskornas äkta tågkänsla och passagerarnas oförställda förtjusning förhöjde verkligen upplevelsen. Ångvisslan och röken gjorde inte saken sämre.

Här var det äkta vara!

Vartill man använder en varm källa

/ Leya / Lämna en kommentar

Varma källor har alltid fascinerat mig. Från mitt första möte med Islands fantastiska naturbad och sprutande gejsrar uppe i norr till Nya Zeelands puttrande lerpölar långt i söder. Äger du en varm källa så äger du mycket. Vi tar en rundtur genom några speciella användningsområden.

Det första man tänker på är kanske att bada i de mineralrika källorna. Den vanligaste temperaturen för badkällor är 38, 39, 40 och 41 grader.

Tvagningsstenar ligger på murkanten

För den trötte vandraren finns det källor för enbart fotbad. Den här vilade vi fötterna i efter en promenad i en helt vanlig stadspark.

Mer än tio minuter gick det inte att sitta här - då stack det i fötterna

Maorierna använder fortfarande sina outdoor kitchens – trots att de har fullt utrustade, moderna kök i sina bostäder. För att de ska använda sitt moderna inomhuskök krävs det full storm och regn! Maten sänks ner i en stor pool med 99 gradigt vatten…

Matpool, Rotorua

…eller också ångkokas den i små gropar med trälock. Köttet underst och grönsakerna överst. Mycket saftigt – ingen disk!

Ångkokning av mat, Rotorua

”To get this, you will have to marry one of our people!” Vår guide, Waimaria, var en helt underbar maorikvinna. Hon kunde konsten att berätta – både om traditioner och om sitt stolta folk.

En stor turistattraktion är gejsrarna. Den största är Pohutu Geyser, som regelbundet skickar sina kaskader något 30-tal meter upp – helt utan hjälp. Ingen såpa här inte. Waimaria poängterade mjukt att på naturen väntar man. Vi människor kan ändå inget annat göra.

Pohutu Geyser

Naturligtvis utvinner man också ren energi i stor skala. Vi besåg ett gigantiskt värmekraftverk, ett av de största – om inte det allra största – i världen.

Ren energi!

För maorierna betyder de varma källorna också historia och tradition. Vattnet har fortfarande en läkande och helande kraft.

Maori, historia och tradition

I krig med svårt sårade i strid kunde man helt enkelt utverka vapenvila för att hövdingar och stora krigare från båda sidor skulle få bada i dessa varma källor. Mineralerna hjälpte till att läka såren fortare och bättre.

Läkande källor

Man kan också bara njuta av skönheten i dessa naturens kraftfulla underverk. Det har man säkert gjort i alla tider.

Rotorua

 

Gejserområdet, Rotorua

Mudpool, Rotorua

Makalöst miljötänk

/ Leya / Lämna en kommentar

Mera Nya Zeeland…land of the silver fern, landet som aldrig slutar fascinera. Ett så naturälskande och miljöengagerat folk har jag aldrig tidigare haft förmånen att få göra bekantskap med. Särskilt på Nordön genomsyrar denna inställning precis allt. Här följer bara några exempel. Vem har sagt att nyttig reklam inte kan vara vacker?

Nåja, kanske inte så vacker, men...

... vackrare...

...vackrast!

Konstnärlig tanke och utformning in i minsta detalj

Vandrarhemmen är mönster av miljötänk och vänliga uppmaningar. YHA kan verkligen rekommenderas även om du inte åker som backpacker. Vi flyttade ofta och åkte runt båda öarna, men om vi bodde på YHA visste vi att både standard och organisation var bra.

Många vandrarhem kryddar sina erbjudanden

Anslagstavlan är vägvisande

Långt bättre sopsortering än i en del kommuner i Sverige...

Många härliga människor möter man när man reser runt som vi gjorde. Många inflyttade från andra länder fick svara på mina frågor om varför man flyttat just hit. Nästan varje gång blev svaret att vi i västerlandet vet att förstöra våra liv – på Nya Zeeland vet man att ta vara på det och att leva det fullt ut.

Ha ett gott liv, helt enkelt!

Maori waka – ett konstverk

/ Leya / Lämna en kommentar

De gigantiska kauriträden användes främst till båtbyggen, och maoriernas krigskanoter – waka – bestod oftast av en enda urholkad kauristam.

 I Waitangi, på Nordön,  den 6 februari 1840 föddes den nya nationen, Nya Zeeland, när ett fördrag skrevs under av 45 maorihövdingar och representanter för den engelska kronan. Förutom att slå fast landet såsom land, garanterade detta fördrag också maorierna och engelsmännen lika rättigheter.

Till 100-årsjubiléet av landets födelse byggdes världens största krigskanot – 35 meter lång och plats för 76 paddlare.  130 krigare skulle den kunna ta. Naturligtvis byggdes den av omsorgsfullt utvalda kauriträd.

Bilder från kanotbygget

 

Ngatokimatawhaorua

 
 
Kanoten bär samma namn som den kanot som den polynesiske upptäcktsresanden Kupe färdades i när han upptäckte Nya Zeeland för så länge sedan som (tror man) 950 e.Kr.
 
 

Den vackert arbetade fören

 
I samma båthus som skyddar den stora krigskanoten förvaras också stubben från det stora kauriträd som bistod med för och akter till kanoten. Till hela bygget använde man tre kauriträd.
 
 
 
 
 

Skogens Fader

/ Leya / Lämna en kommentar

Kauriträden är ikoner för alla nya zeeländare och en Taonga – en stor skatt – för maorierna. Kauri tillhör de största träden i världen och kan bli upp till 6 meter eller mer i diameter. Ofta är det kanske 18 meter till första grenen på den släta, raka stammen. Maorierna byggde sina krigskanoter av stammarna, vilka  kunde ta 100 krigare. Och då var kanoten alltså byggd av en enda stam.

 

Kauris täckte från början stora delar av Nya Zeeland, men finns nu bara kvar längst upp i norr. De är fredade för avverkning, men har drabbats av kauri dieback, en svampliknande sjukdom som kan angripa och döda det största träd. När vi gick in i området fick vi noggrant decinficera våra skor och vi ombads att hålla oss på de anlagda träspänger som fanns. Trädens rötter  är också mycket känsliga, vilket är ytterligare en anledning att  hålla oss på broarna.

Vandringen till de största träden tog ganska lång tid. Inte för att det var lång väg, utan för att det delvis var vägen som var målet – här stämde verkligen det gamla talesättet.

Subtropisk regnskog med trädormbunkar. Mamaku.

 
Artrikedomen är stor, inte minst av ormbunkar. Mamaku blir närmare 20 meter hög och tillhör tveklöst de vackraste av dem alla. Silver tree fern, med silvervit undersida, har blivit  Nya Zeelands nationalemblem. Andra arter som förekommer rikligt är Whe och Wheki.
 
Långsamt går jag stigen fram mot de stora kaurijättarna. Den subtropiska regnskogen är min värld. Ljuden, dofterna, de magnifika växter och djur som lever här rör vid mitt innersta.
 

Från marknivå...

 

...och upp till the canopy - regnskogens tak

 

På skyddande träspänger mot kauriträden

 
Först kom vi till ”De fyra systrarna”. Fyra stora kauriträd som växer mycket tätt tillsammans. De är så höga att du inte ens kan skymta deras kronor  däruppe . Bara att gå runt stammar och rötter är oerhört  imponerande.
 

De fyra systrarna

 
Det är ganska mörkt inne i regnskogen, och kauriträdens bark är blåaktig med röda märken. Stammen är ganska slät, men har vackra små lavar och andra växter som i sin tur lever och växer på dem.
 

Kauristam

 

Kauristam

 
Nu närmade vi oss de verkliga jättarna, de som är 1000-2000 år gamla. Det kändes i hela kroppen. Långt innan jag kommit fram, redan när jag läste om dem, hade jag starkt gripits av dessa uråldriga väsen. 
  

Tane Mahuta

 
Vördnad fyller mig till bredden inför honom, skogens herre,  men jag vet också att en ännu mer vördnadsbjudande jätte väntar oss längre fram – skogens fader.
 
Inne i regnskogens dunkel begrundade var och en av oss mötet med den högste av dem alla – Tane Mahuta – medan vi tysta vandrade vidare framåt mot – ja – hur skulle han möta oss? Den vackraste av dem alla skulle han vara, så stod det om honom, Te Matua Ngahere.  Ett lugn sänkte sig över oss när det långt borta syntes en ljusning mellan träden. Jag ville inte gå fortare, jag ville dra ut på längtan och väntan, dra ut på mötet med den vördnadsvärde.  Bara en svag krökning i spängerna, och så….
 

Te Matua Ngahere

 
Levande i skogens alla ljud stod han där. Vi människor var alla tysta, vi få som var där. Bara tysta och höll om varandra. Sakta gick vi fram till kanten av spängerna.
 

Te Matua Ngahere - Skogens Fader

 

Lonely Dog

/ Leya / 5 kommentarer

I Aucklands hamnkvarter finns ett litet galleri som är något alldeles extra. Från att ha varit en figur skapad för familjens barn, blev han till både serie, målningar och bronsstatyer. Ja, en helt enkelt charmerande personlighet. Möt Lonely Dog!

Once upon a time…